Tidigare:
Jag: Ska jag väcka dig när jag kommer hem från tandläkaren? Det är väl inte så kul att sova precis hela dagen när det är så skönt väder?
Han: Hmm.. när är det då?
Jag: Vet inte.. vid.. tre kanske?
Han: Ja, okej. Gör det.
Vid tresnåret, hemkommen och har pillat i naveln en stund. Jag och Arga katten med gemensamma krafter:
Jag: Duuu… *klappklappmedsötröst* ska du vakna nu?
Arga katten: kurrkurr
Han: Zzzzzzzzzz
Jag: *puttputt* Men duuuuu.. *söt röst* Vakna.
Arga katten: kurrkurr
Lilla katten har anslutit sig: *bläng på Arga katten*
Han: Zzzzz *blinkar* Mmmm
Jag: Men du *frustrerad* Vakna nu då.
Arga katten: kurrkurr
Lilla katten: *bläng*
Han: JAAAAA!
Tystnad infinner sig.
Han: Zzzzzzz
Jag: Men du sa faktiskt att…
Arga katten: …..
Lilla katten: *bläng*
Han: JAMEN DET VAR VÄL…. Zzzzzz
Jag: Aja. Ligg här och sov då. Men du sa!
Tar Arga katten under armen, till Lilla kattens förtret.
Jag: Kom nu Arga katten så går vi och låter de där sura jävlarna sura härinne då.
Han: Zzzzzzzz
Lilla katten: *blängbläng* Zzzzzz
Och ett antal timmar senare:
Han (surt): Varför väckte du mig inte!?
hahahaha, nej, så sa han faktiskt inte. (jag brukar däremot stå för den kommentaren)
Jamen för i helvete, Josh!!!