För ett par år sen så föll det sig så att varenda gång vi åkte till Gävle så blev jag sjuk. Det var så frekvent att det blev roligt, det skojades om att det nog var för lite avgaser i luften och om att jag helt enkelt var allergisk mot Gävle.
Jag kunde må hur bra som helst när vi åkte hemifrån, men inom ett dygn så hade jag blivit sjuk, och inte sådär halvsjuk heller utan fullkomligt utslagen. Oräkneliga är de gånger jag har tillbringat tiden nerbäddad i en systers säng med frossa, hosta och hög feber för att sen friskna till lagom till hemresan. Själv skämdes jag som en hund varenda gång eftersom jag i min eländighet knappast var upplagd för släktsammankomster.
Och ärligt talat, hur ofta kan man använda sig av sjukursäkten liksom? Till saken hör att jag i vanlig fall inte blir så sjuk över huvud taget, det händer kanske vart annat år eller så.
Nu ska det sägas att vare sig systrar eller svärföräldrar någonsin har yppat en enda klagomål om saken och de senaste åren har jag ju dessutom hållit mig frisk, så jag har väl vant mig vid norrlandsluften.
Ett tillfälle som jag kom att tänka på var mitt i vintern och vi tog bussen upp. Vi hade ingen bil på den tiden, så det blev pendeltåg, lång bussresa och en redig promenad på det. På bussen började jag känna mig lite knepig, men eftersom jag hade jobbat natten innan så tänkte jag inte så mycket på det. Man kan må lite märkligt när man inte har fått sova färdigt, så det där skulle ju ge sig.
Väl framme i Gävle så mådde jag ganska dåligt, på ett odefinerbart sätt, men så var det ju kväll också. En natts sömn och lite lugn och ro bara så skulle tillvaron te sig som vanligt.
Eller inte. För vi hann knappt hem till systern innan jag kroknade helt. Jag fick frossa och växlade mellan att frysa och svettas som en spädgris över öppen eld. Bäddade ner mig i hennes dubbelsäng med i princip varenda klädtrasa jag hade med mig, på med dubbla täcken och varenda filt som fanns i hushållet, bara för att minuter senare vara tvungen att kasta av mig alltihop.
Sambon kom in efter ett tag och undrade hur det var med mig, för att sen konstatera att jag var kokhet. Själv frös jag vid det här tillfället och hade börjat att knapra piller som om jag aldrig hade gjort annat. Dessa hade dock noll effekt utan jag drog på mig alla kläder, täcken och filtar igen och sådär höll jag på.
Dagen efter mådde jag precis likadant, så att hälsa på svärfar var inte att tänka på. I det här läget var det ett näst intill omöjligt uppdrag att ta sig till toaletten, så det var väl nästan tur att jag svettades så mycket som jag gjorde då, för jag var bokstavligen blöt av svett mest hela tiden.
De andra åkte iväg och efter ett par timmar tänkte jag fylla på vätskeförrådet med lite te. Släpade mig ut i köket insvept i täcke, ställer kastrullen på spisen och ska försöka få fart på spisen. Det var nämligen en sån där barnsäker historia och systern hade nogsamt visat mig hur man gör. Tryck här, vrid på den och sen är det bara att köra.
Jag, i min feberdimma kunde dock inte för mitt liv trycka och vrida på rätt saker. Jag provade allt, med det enda resultatet att jag till slut sjönk ihop i en hög på golvet, snyftandes över att jag inte ens kunde få en kopp te fast jag var så sjuk och ensam och staaaaaackars mig. Inte ens ringa och fråga kunde jag, eftersom jag inte hade numret till svärfar (och hade väl knappast gjort ett vettigt intryck snorandes i luren över en kopp te) och sambon inte hade mobiltäckning.
Ja. Man kan säga att livet var ganska jobbigt just då.
Flera timmar senare kom de tillbaka och då fick jag ännu en kurs i hur man får igång spisen och sen fick jag mitt te. Om jag inte missminner mig så köpte systern en vattenkokare till nästa gång vi kom upp, så jag slapp hamna i samma sits igen.
Man kan säga att min kärlek till Gävle inte har varit helt friktionsfri. Faktum är att jag har avskytt Gävle, hett och innerligt, redan innan jag träffade sambon, så utgångsläget var inte det bästa heller. Ni vet ju hur det kan vara, man känner direkt att man är på kollisionskurs och då anstränger man sig inte, men både jag orten gav väl upp av ren utmattning till slut, så nu är vi ganska nära vänner trots allt.
Jag höll ju nästan på att glömma bort slutet på historien. Vi skulle alltså vara i Gävle i ett par dagar i alla fall, och jag var sådär dålig fram till kvällen innan vi skulle åka hem. På allvar alltså. Och sådär var det varenda gång i ungefär två år.
Läskigt, men det kan klart vara något i luften. Själv står jag knappt med luften här i länet, får hosta och astmapip jämt och ständigt men kommer man ett par mil härifrån så är det som om jag fått nya lungor. 🙂 Något på vägen upp, nån luft från någon industri kanske triggar något i din kropp? Låter spejsigt, jag vet. Men läkarvetenskapen har ju inte löst alla världens hälosproblem än så. 🙂
mmm… vi kanske är konstant bricanylpåtända? Numera blir jag ju inte sjuk, nu tar jag med mig dåligt väder istället 😉