För er som inte vet så skrev Stephen King under pesudonym ett tag och det var alltså Richard Bachman. Det gick väl sådär kan man säga. Sålde gjorde han ju, men lurade folk gjorde han inte så länge.
Nåja, ett par böcker blev det och det här ska då vara den sista som enligt förordet är med Bachman är King. Själv tycker jag väl att skillnaden är hårfin, men jag tycker också att Raseri är en lysande bok, och King håller inte med mig där heller.
Historien har legat och skämts i en låda eller så i åratal, men har nu alltså slipats till. Nog märks det att det inte är en ny historia, men det gör den inte dålig på något sätt. Det kräver sin man att skriva en tidlös berättelse också. Jag kan fortfarande inte placera den tidsmässigt.
I korta drag, utan att avslöja något om själva berättelsen så handlar boken om Blaze, som när han var liten blev nerkastad för en trappa och efter det är han lite.. låt oss säga mentalt utmanad och han växer upp till en ganska usel buse. Det mesta går ganska dåligt tills han träffar George, som tror sig veta och kunna allt och han kommer på att det ultimata brottet måste ju vara att kidnappa ett spädbarn. Vem ska ungen tjalla på liksom?
Det är bara det att innan Blaze och George hinner genomföra sin plan så dör George. Typ. Blaze ska då försöka genomföra planen själv, och det är inte det lättaste för en kille som är stor som en pansarvagn, har en stor grop i skallen (efter fallet nerför trappen) och slöa knivar i lådan.
Det är en söt historia och man kan inte annat än tycka om Blaze, för han försöker och gör verkligen sitt bästa, men det är inte så lätt att komma ihåg precis alltid hela hela tiden. Det där med George känns däremot lite som en kul idé från författarens sida mer än som en seriös tanke. Å andra sidan så är det ju precis sånt vi trogna brukar vilja ha det.
Folk vill gärna trycka in King i genren ”skräck” och det tycker jag egentligen är lite skevt, många missar det fantastiska faktum att King faktiskt är rolig också. Det är inte bara slafs och blod och avgrundsvrål, ibland är det inget sånt ens. I Blaze kommer du till exempel inte möta ett endaste monster så om du förväntar dig att ligga sömnlös av skräck efter den här så kommer du att bli besviken.
Ja. Naturligtvis ska du läsa den. Den är söt. Inte fantastisk och jämförelsen med Den gröna milen är ju bara larvig, men söt.
Petra förstod direkt känslan jag försökte beskriva innan jag läste boken, då när jag bara hade läst förordet och sambon var tvungen att gömma den för mig. Han sa inte att jag är en idiot, han sa faktiskt bara okej och sen gömde han den och jag läste faktiskt ut de andra böckerna innan jag kastade mig över Blaze.
Andra bloggar om: stephen king, blaze, litteratur, böcker, skräck
Nämen! *skratt* Så det var en King-bok du skrev om! Dessutom precis den bok som jag har liggande här hemma av exakt samma skäl. Först måste jag läsa ut tråkboken jag håller på med.
klart det var =)