Postsnubbar, snöoväder och äldreboende

Nu är det snöoväder igen minsann. Denna gång snöar det såpass att jag inte ens kan ta mig fram till min fimpburk på balkongen utan att bli rejält blöt och dessutom så känns det som om man står i ett blåshål när man står därute och röker.

Den senaste halvtimmen har jag från mitt fönster observerat en såndär moppe som posten har med en snubbe bakpå. Grejen är den att vägen här utanför sluttar, inte så mycket visserligen, men tillräckligt för att man när det är sånt här väder inte alls kan vara säker på att komma upp vare sig man har en värstingbil med värstingdäck eller inte. Det vill sig bara inte helt enkelt och nu när det är oplogat så är det i princip lönlöst. En del klarar det, de flesta inte och då vänder de eftersom den här vägen går som en avkrok från en annan väg för att efter ett par hundra meter gå ihop med vägen den utgick ifrån igen. Man måste alltså inte ta sig upp här, man kan vända och åka runt så att säga och det tar kanske… 2 minuter på sin höjd.

Den här postsnubben med moppen däremot, han har gett sig fan på att ta sig upp. Han gasar(?) och puttrar upp en bit och sen spinner bakhjulet och han vänder sig förvånat om och ser det. Då vänder han moppen, åker ner en bit och försöker igen. Det här har han sysslat med i en halvtimme som sagt och han kommer inte längre upp för varje försök alltså.

Otroligt. Hade han efter typ andra försöket vänt och åkt runt hade han antagligen varit klar med sin runda nu, men nej.. Han är ju envis så det räcker och det är ju beundransvärt i sig, men ändå. Det är ganska kul att titta på och det är jag inte ensam att tycka. Mer än en snopen fotgängare har stannat på trottoaren och studerat det hela.

För övrigt så måste jag nog fundera lite till på min plan i amningskriget om att pumpa ur tuttarna och låta mannen mata bebis på nätterna. Min arbetskamrat som ammat 3 barn har förklarat för mig att när barnet skriker så rinner det liksom till och om man då låter bli att amma så gör det ont i tuttarna. Jag får återkomma när jag har löst det hela.

Läste i lokalblaskan (Länstidningen, deras websida är kass så jag tänker inte ens bemöda mig om att kolla om det står där) att Lillängens äldreboende är ett av de bästa som Länsstyrelsen någonsin sett. Det är ett boende för 10 dementa ute i skogen och de har en liten katt och allt. Jag tror också att det är ett helt fantastiskt boende efter vad jag har hört från sjuksköterskor som varit där (det är typ den enda fördelen med att ha nattsyrror som man ringer till istället för att ha dem på huset, att man får veta lite om andra ställen alltså). Det ironiska i det hela är att Södertälje Kommun för bara ett år sen ville lägga ner det eftersom det inte var lönande, nu har man istället kommit på att man ska utöka verksamheten lite.

Stället jag jobbar på som är i kassa lokaler i ett kasst område och som inte direkt utgår från individens behov har man däremot ingen brådska med att göra någonting med, men eftersom man har bestämt att stället ska flytta när man väl hittar någonstans att bygga på så känner man inget behov av att fixa saker som går sönder etc om det inte är väsentligt för verksamheten. Köpa speciella ugnar till maten (cook´n chill) som enligt hörsägen lämnar en hel del övrigt att önska, det kunde man däremot göra. 4 stycken för att vara exakt, till en verksamhet som behöver typ en.

Hur som helst så är det roligt för Lillängen. Hurra för dem.

Nu måste jag äta frukost.

Det här inlägget postades i Äldreomsorg, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Postsnubbar, snöoväder och äldreboende

  1. Ironical Clan skriver:

    Är det för sömnens skull som du vill att prinsen ska mata på nätterna? Du har gott om hormoner dessutom, som gör att sömnen inte känns så himla störd som i vanliga fall. Trots att man vaknat flera gånger och sovit ryckigt så känner man sig ändå utvilad på morgonen, märkligt nog.

    (Dessutom, och det här är min högst personliga åsikt, så är det jävla jobbigt att pumpa ur brösten)

  2. La Reina skriver:

    Åh, se där vad information det finns att tillgå. Jag trodde att det var besvärligt att vakna och amma på nätterna eftersom jag har hört så många gnälla sig fördärvade om just hur jobbigt allt är och i synnerhet just det, men om man ändå känner sig utvilad så ser jag inte ens problemet. Är många mammor helt enkelt gnällkärringar? 😉

  3. Ironical Clan skriver:

    De bara säger så för att få kompisar. 😉

    Inte vet jag. Andra kanske tycker det är jättejobbigt. Eller så är de gnällkäringar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *