Den starka, tysta typen

Våra katter gillar inte när vi dammsuger. Reaktionerna sträcker sig från att surt byta rum till Lilla katten som i vild panik kastar sig genom rummen och river ner allt i sin väg. Det här har förstås varit ett problem som dessutom har gett oss en nästan godtagbar ursäkt till att inte röra dammsugaren. Vi vill ju inte skrämma djuren i onödan. Stackars Pissnissen som är så lättstressad, Arga katten som blir arg på alla och Lilla katten som.. ja, ni fattar.

Dammsugaren vi har haft är en grön sak som hamnade i hushållet någon gång i mitten av nittiotalet och har den senaste tiden (senaste åren) mest låtit illa och sugit hellre än bra. Vi har pratat om att köpa en ny, en som suger både gärna och bra samtidigt som den ska vara tyst nog för att fönsterrutorna inte ska skallra. Men den gamla har ju funkat, eller i alla fall nästan betett sig som att den fungerar och dessutom hade jag en gång i tiden satt dit ett fantastiskt klistermärke.

Det har känts sådär vuxet att prata om att köpa en ny dammsugare, men våra vuxenpoäng decimerades stadigt av att vi bara pratade om det. Eller ja, vi valde ut en också och den kostade ju pengar, pengar vi myckt hellre använder till att köpa dvdboxar, böcker, skivor, scrapsaker eller till och med diskmedel.

För en knapp månad sen skulle jag städa och drog runt på den gröna. Den vrålade allt vad den kunde och var precis lika tung och otymplig som vanligt. När jag var klar och stänger av dammsugareländet så ser det ut ungefär som innan, minus de gigantiska lurvarna. Allt under 1 dm fanns kvar och för att ens kunna fundera på att moppa golven så var jag tvungen att dammsuga igen, med katter flygandes runt fötterna och rivandes bland blomkrukor och porslin.

I helvete heller!

Man kan säga att jag fick nog, så när Josh kom hem från jobbet väste jag bara att vi ska åka och köpa en ny dammsugare. Nu!

Så det gjorde vi.

En electrolux silencer för att vara exakt. Nu vet jag inte om den är bäst på katthår, men den är ju bättre än den gröna om man säger så och ja, den är faktiskt väldigt tyst. Klart att den låter, det är ju en dammsugare trots allt, men om jag står och diskar och sambon kommer in med dammsugaren i köket så kan vi föra en konversation i normal samtalston. Tidigare har vi inte kunnat föra en konversation över huvud taget med dammsugaren igång.

Jag var ju tvungen att prova den i princip när vi klev in genom dörren, fast jag avskyr att dammsuga. Förutom att den är tyst då så är den löjligt enkel också. Jag riskerar inte att dra axeln ur led genom att släpa runt på den om man säger så, den följer nästan efter som en väldigt väluppfostrad valp och drar i sig allt den kan hitta längs vägen.

Katterna försvann förstås direkt när jag drog fram den ur kartongen, men om jag dammsuger i hallen och katterna ligger i vardagsrummet och sover så reagerar de inte ens. Till och med Lilla katten som visserligen får något panikartad i blicken har numera börjat sitta på ett par meters avstånd för att observera vidundret.

Dumma katten är däremot inte helt nöjd med dammsugaren. Jag tror att den inte är lika skön att ligga på (varför vill man ens ligga på något man är rädd för? Fatta synen när hon råkat dra igång dammsugaren i sömnen), men med tanke på det relativa lugn som har lägrat sig över vårt hem så är det nog värt det ändå. Jag tror att man kan dammsuga fast någon annan sover till och med, kanske inte i samma rum, men möjligen till och med det.

Den är ju faktiskt rätt snygg också. För att vara en dammsugarjävel alltså. Nej, jag har dessvärre inte blivit sponsrad med dammsugaren, även om just vi, med våra långa hår, flertal katter och motvilja till att städa borde vara en utmärkt testgrupp. Vi betalade faktiskt för den, och efter ett par varv i lägenheten så är det ju bara att erkänna att den är värd pengarna. Fast det hade varit roligare att köpa böcker för pengarna. Förstås.

Andra bloggar om: katter, dammsugare, electrolux, ultrasilencer, suga hellre än bra, städning