Piller vare här!

Ingen har väl missat Gulli som nästan kom tillbaka från de döda när man satte ut medicinerna vid vad man trodde var hennes dödsbädd. Nu förkortade jag hela historien ungefär så mycket man kan, men poängen är att hon har på grund av en medicin uppvisat sjukdomssymtom som man sen antagligen behandlat med andra läkemedel.

Numera är Gulli ganska pigg efter vad jag förstår, men har då tappat 11 år helt i onödan eftersom hon inte kommer ihåg ett skvatt från den tiden.

Det här är naturligtvis en fasansfull historia på många sätt, även om man bortser från Aftonbladets virriga ordval. Dessvärre så misstänker jag att det här inte är helt ovanligt, även om det blev lite extra markant i just det här fallet. Tack och lov för Gulli så var de inte snabba med att sätta in medicinen igen när hon piggnade till så att det kunde till och med upptäckas.

Många äldre har naturligtvis diverse småkrämpor som behandlas med läkemedel och det är ju inget konstigt med det. De har lite ont här, hjärtat krånglar, blodtrycket spökar, utslag lite här och där och en liten depression när maken går bort. Ja, ni fattar.

Det jag undrar över är dock hur ofta medicinlistorna gås igenom? Hur länge har Asta ätit 2 Alvedon var fjärde timme egentligen och varför? Kan dessa Alvedon ha något med hennes taskiga levervärden att göra?

För inte länge sen skrevs det om psykosmedicin som man ger till dementa och så när vi precis har lyckats glömma det så dyker Gulli upp.  Tack och lov, säger jag, för äldres läkemedelskonsumtion är något vi behöver tala om.

Inte bara mediciner som ges på äldreboenden, utan också det faktum att äldre många gånger fortsätter med sin gamla invanda medicin redan när de bor hemma. De ser ingen anledning till att ifrågasätta den, har doktorn sagt att de ska ha den så äter de och så går åren och eventuella biverkningar ses inte som biverkningar utan som ålderstecken och behandlas med ett nytt läkemedel. Det är faktiskt inte ovanligt att gamla har en läkemedelslista som är marginellt kortare än kvittot efter en storhandling på Coop.

Jag vill inte skylla på någon, men klart är att våra gamla lever farligt när de väl börjar bli skröpliga. Det minsta man kan begära är naturligtvis en kontinuerlig genomgång av läkemedel där man ifrågasätter poängen med den. Asta kanske fick Alvedon för att hon hade ont i en axel efter att hon svingade lite för lyckligt på golfbanan för fem år sen. Det kan hända att hon inte behöver den längre.

Självklart ska man få smärtlindring om man har ont, man ska få behandling om man är sjuk, men är medicinhanteringen idag verkligen vettig när en människa kan bli klassad som dement på grund av en medicin mot epilepsi?

Edit:  Nu har jag sett själva programmet också. Överlag så var det ett bra program, om man bara kan skala av alla känslomässiga vinklingar. Det handlar visserligen om människor, men också om så jävla trista och torra saker som lagar, kompetens och läkemedelshantering. Man måste någon gång sluta prata om saker och faktiskt se till att göra det också.

Andra bloggar om: , , , , ,

Det här inlägget postades i Äldreomsorg. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Piller vare här!

  1. Jessika skriver:

    Och det ska väl ändå vara fastställt varför man sätter in den där epilepsimedicinen, som kan fungera som rena mirakelmedicinen för yngre i termer av mood stabiliser (Hello typ!) men till äldre så kan det väl inte vara så jävla mycket begärt att man skriver en detaljerad redogörelse?

  2. Jessika skriver:

    Och låt mig inte börja på psykosmediciner, då går jag verkligen igång…

  3. drf skriver:

    Fullständig katastrof att de skyller ifrån sig med att ”det inte går att lägga ansvaret på en enskild person”. NÄHE? Men straffa flera då! Några huvuden måste ju rulla så att slapphäntheten minskar.

    Blah.

  4. Drottningen skriver:

    Jessika: Ja, precis!

    drf: Hos myndigheter är det aldrig någon som tar ansvar för någonting vet du väl?

  5. LeoB skriver:

    Dessutom kan det vara värt att lägga på minnet att alla såna här historier ska anmälas som biverkningar. Det finns säkert fler. Är det någon som har lust att kolla om det har kommit in några anmälningar till socialstyrelsen om liknande fall?

    För om det inte har gjort det så är det tämligen säkert så att sjukvården har missat. Lägg märke till att det är obligatoriskt att anmäla varje biverkningsfall – även om biverkningen är känd.

    Men det händer inte. Och på grund av det kan läkemedelsbolagen sopa problemet under mattan.

    Sen är det förstås så att det är nästan bara i Sverige som man alls behöver anmäla biverkningar.

  6. Linda skriver:

    Hur många gånger har man inte inom äldrevården stått och hållit en näve med tabletter som dom stackars tanterna ska svälja ner med ett glas fil?
    (Ja, för det är svårt att svälja när det är så många… Ååååh, stackars smmå tanter… :´-( Man tycker så synd om dom)
    Klart som fan att det blir biverkningar. Speciellt när dom har typ tre olika läkare som ordinerar både till höger och vänster.
    Kan man inte gå igenom medicinlistorna typ en gång i halvåret i alla fall, det borde spara tid, pengar och miljo, för det som inte kroppen tar upp, hamnar väl i vattnet sen, väl?

  7. Drottningen skriver:

    Linda: Ja, vi får alla del av de äldres läkemedel 😉

    Javisst, alla vinner på att listorna gås igenom. Är det inte märkligt att inget händer? Visserligen blir det säkert en jobbig första tid för alla, men sen, när folk får det de behöver och inte mer, då blir det nog både billigare, mer effektivt och enklare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *