Mig kan du inte skrämma

Rick Falkvinge sätter fingret på något som jag tror att vi som tillhör 70-talsgenerationen tar för normalt och de efter oss inte förstår, nämligen att vi faktiskt växte upp med hotet om det stora kriget. Inte vilket sketet världskrig som helst utan det som skulle ta kål på oss allihop. Vi såg farbröderna på tv som vi visste kunde trycka på knappen och även om vi inte förstod vad de sa så förstod vi att de inte gillade varandra och snappade upp saker som kalla kriget, atombomb, berlinmuren, trappa upp och i skolan så blev vi matade med samma sak, fast nu med förklaringar. Inte nödvändigtvis betryggande sådana dock.

Det var inte så att jag låg sömnlös varenda natt av rädsla för kriget, på ett sätt var kriget ett faktum och det var bara så det var även om vi inte såg några stridsvagnar på gatorna. Det kalla kriget var på riktigt och vi blev itutade att det räckte med att en hispig president vaknade på fel sida för att det skulle vara färdigt. Det och en stor röd knapp. Sug på den du.

Min syster föddes strax innan muren i Berlin knackades ner. Hon kan se bilder från det, men det blir inte samma sak som att se det på nyheterna även om vi här i Sverige kunde gå vart vi ville i princip. Eller ja, som sagt, min pappa åkte tll Ryssland under kalla kriget med sitt inte svenska efternamn och det var ett himla sjå för att komma hem igen, men det var ju bara så det var. Överlag så kunde vi göra som vi ville, men vi visste liksom inte hur länge vi kunde tycka något alls. Det var inte självklart att vi skulle bli vuxna.

Så jag säger som Rick Falkvinge, jag överlevde 80-talet, försök inte skrämma mig med terrorister.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Integritet. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mig kan du inte skrämma

  1. Pingback: Terrorism skrämmer inte « Christian Engström (pp)

  2. Jenny skriver:

    … Minns och instämmer. Pappa som var på flottbesök i St Petersburg när han gjorde lumpen, och därför inte fick besöka USA eller GB på 15 år, eller k-pistgubbarna som stod överallt på de tyska flygplatserna under 80-talet, för att försäkra sig om att ingen kom igenom- från öst… Jag minns. För mig är inte ”hotet” helt avlägset eller ett medialt påhitt. Svärföräldrarna flydde från ryskockuperat land och för dem är alla tredjevärldskrigshot inte eller idioti utan något logiskt som suttit bak i rädsleskrymslet under lång, lång tid.

  3. Jenny skriver:

    Menar alltså hotet om krig, inte terrorism, kanske ska förtydliga. 🙂

  4. Pingback: Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Spegelbilder

  5. Linda skriver:

    Minns berlinmurens fall… Och hur glada alla vuxna var. Gorbartjovs födelsemärke.
    Och att I tyskland skulle saker bli bättre. Jag är född -81, Så jag var precis på gränsen där. Men skyddsrummet i skolan visste vi var det låg.

  6. Peter Harold skriver:

    Jag gjorde lumpen när Sovjetunionen höll på att falla sönder. Vi sattes på beredskap eftersom man befarade att kommunistregimen i Moskva skulle ”samla nationen” till ett invasionskrig mot väst. Jag undrar om inte många av oss 70-talister blev lite smått neurotiska av atomkrigshotet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *