Kvinnorna som inte finns

Jag blir sur ganska ofta, mest för att det tillhör min natur, men ibland surnar jag till mer än annars. Idag är ett sånt tillfälle när jag läser hos moderatkaramellerna att FRA-motståndet främst fördes av män i 30-årsåldern. Hon har i sin tur läst eländet i metro och när jag läste det själv fick jag huvudvärk.

Till att börja med så är det inte sant. Alls. Det finns ett helt gäng med bloggar, skrivna av kvinnor, som outröttligt kämpar för rätten attvara privat och vi gjorde det tillsammans med alla dessa män. Dessutom så upplevde jag aldrig någonsin att någon av dessa män i 30-årsåldern som bloggade om FRA (och som nu kräver sin rätt till fildelning) osynliggjorde mig som kvinna en enda gång, som metro så glatt gör genom att cementera bilden av att kvinnor bara gillar skor och män sköter de svåra sakerna.

Vi var många som stod utanför riksdagen den där junimorgonen och det var minst sagt blandat med folk av båda könen (och en del mitt emellan för all del), alla åldrar och med största sannolikhet löjligt många yrkeskategorier. Vi råkade inte bara komma förbi.

Aldrig kände jag att det ens spelade någon roll hur gammal jag är eller vad jag har för kön, utan det viktiga var vad jag skrev. Först nu efteråt, när det ska analyseras och vridas och vändas på så blir vi som kvinnor osynliggjorda i ett nafs och jag kan inte låta bli att fundera över varför.

Självklart så är det inte ett misstag, metro har sett oss, precis som de har sett alla dessa karlar, för de länkade lika mycket till oss som till sina peniskompisar. De har bara valt bort oss och min spontana tanke är att de tror att det är vad den internetlöse svensken tror om internet och av någon anledning vill man att de ska fortsätta tro det. Är man lite konspiratoriskt lagd så kan man ana en politisk agenda här naturligtvis, vem orkar lyssna på karlar jämt som spelar dataspel nätterna igenom?

Då passar vi kvinnor i spridda åldrar, från tonåren (va? finns det tonåringar som gillar annat än skor?) till småbarnsmammor (va? kan de tänka på annat än bebisbajs?), karriärkvinnor (jag kommer inte på vad de kanske tänker på jämt) och pensionärer (va? de ska ju skicka och lösa korsord i året runt) inte in, om vi också fanns så skulle den internetlöse kanske ta sig en funderare över vad det här handlar om. Varför vi är så jävla arga.

Ur mänsklig synvinkel var FRA-debatten vacker på många sätt, just för att alla fick komma fram. Hade jag haft ett par extra armar och ben så hade det säkert inte varit något problem heller, förmodligen hade jag bara mötts av ”jaha” och sen hade jag fått hålla i fler ändar på en banderoll.

I metroartikelns bloggfakta kan man också läsa att ungefär hälften av de mest länkade bloggarna i Sverige är politiska. Alla vet ju att det inte är antal länkar som är vad som räknas över huvud taget, eftersom det är väldigt lätt att manipulera en sån lista. Om jag startar en tävling om någon crappy kräm och skriver att det enda du behöver göra för att ha chans att vinna är att länka till mig så tar det inte lång stund innan jag ligger duktigt högt på alla länklistor. Det gör inte min blogg till något annat än en blogg som lottar ut en kräm i alla fall och säger alltså inte ett dugg om kvalitet.

Den enda lista som jag tittar in på och tar på något som helst allvar är istället knuffs topp 50  och jag är säker på att erik Scherlund på metro känner till den, men väljer att bortse ifrån den och om man känner sig lite ambitiös så kan man rentav söka på FRA eller lex orwell och se vad man hittar.

Dessutom så behöver man ju förstås inte vara en politisk blogg för att man skriver om politik och viktiga saker. Hur konstigt det än kan verka så ingår politik i våra vardagsbetraktelser eftersom det påverkar våra liv. FRA-debatten får mig att fundera på hur jag kan kommunicera ifred och IPRED får mig att fundera på vad jag ska göra om jag skulle få ett kravbrev från ett bolag som säger att jag har fildelat fast jag inte alls har gjort det.

Det är märkligt att jag väldigt sällan känner mig förtryckt eller trampad på privat, utan när det händer så är det media eller politiker som klappar mig på huvudet och förklarar lite nedlåtande sådär att jag inte förstår mitt eget bästa. Eller ignorerar min existens helt.

Är man riktigt konspiratoriskt lagd så kan man komma på hur många anledningar som helst till att det skulle vara så, men det är så dumt så att jag inte ens vill utveckla den. Däremot vill jag avsluta med en eloge till dessa män i trettioårsåldern som såg oss som människor, precis som alla borde göra.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Integritet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Kvinnorna som inte finns

  1. Tor skriver:

    Gammelmedia verkar göra misstaget att blanda ihop kvinnors kvantitativa bidrag med det kvalitativa. Det förra känner jag inte närmare till, men det senare vet jag är betydande. FRA-protesterna var i varje fall i Stockholm förvånansvärt brett tyckte jag.

    Personligen så tycker jag det mest känns som försök att skapa nyheter ur intet när man förringar kvinnors roll i den här frihetskampen.

  2. Pingback: opassande » Blog Archive » Lördagsgodis

  3. Morrica skriver:

    Självklart är Metros text en del i en politisk agenda, du har så rätt. Kanske är det helt simpelt det som alltid händer i en lågkonjunktur, när arbetstillfällen minskar i antal, arbetslösheten stiger och samhällets hjul gnisslar och går allt trögare i brist på olja, samtidigt som regeringen sitter tungt på vagnen och försöker piska fram den. Kvinnor är lättare att driva bort från arbetsmarknaden, man skapar en trend kring härdens gudinna, hyllar hemmafruidealet och förminskar kvinnors betydelse i samhället genom att bland annat publicera dylika texter.

  4. Pingback: Vad är det för skitprat « Oväsentligheter … Ασήμαντα

  5. Rosemari skriver:

    Snyggt sätt du fick länkat in flera av de kvinnor som outtröttligt har bloggat om dessa frågor. Ja Metros skribent visar sin okunnighet när han inte ser hur det har varit.

  6. Jenny skriver:

    Jag tycker det kryllar av kvinnor på nätet, speciellt de som bloggar om annat än mode och skor (visst det är många det med) och bara vardagslivet (jag är en av dem) men varför skulle dessa sko-, kläd-, vardags-bloggare vara ointresserade av FRA? Bara för att vissa röster hörs mer betyder inte alltid att de är bäst att lyssna på, eller att de som inte hörs inte har något att säga. Precis som i skolan. Har många nätbekanta i 40+, alla kvinnor, och inte en endaste av dem tycker att FRA är något att ha. Alla av dem har skrivit om det i sina bloggar, men måhända försvinner det bland alla vardagsinlägg så Metro och Co inte kan uppfatta att fler än 30 åriga karlar tycker och tänker om FRA.

  7. Pingback: Bloggen är mitt individuella avtryck och kommer aldrig att bli en arena för partipolitiskt röstfiske! « ~WitchBitch~

  8. Pingback: Kvinnor osynliga när Metro kikar ut över bloggvärlden | Arvidfalk.se

  9. Pingback: Jag är en typisk trettioårig liberal man som bloggat om FRA! « ~WitchBitch~

  10. Pingback: Att lägga ned eller byta kön ?

  11. Pingback: Testosteronfattigt bland mammabloggarna « Slumpnavigator

  12. Pingback: opassande » Blog Archive » Bloggbävningen vann Årets Politiska Blogg 2008

  13. Pingback: Anna Troberg » Jag har blivit medlem i en liberal herrklubb

  14. Pingback: Att lägga ned eller byta kön ? | Dexion Opinion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *