Vi får vad vi förtjänar

Aftonbladet har just nu en serie om äldrevården som hittills knappast ger en smickrande bild av den omsorg vi skickar våra gamla till. Idag har man en massa exempel på gamla som glömts på toaletten, påfallande ofta över natten vilket förvånar mig lite. Jag ser många brister på min egen arbetsplats, men jag kan inte erinra mig att någon har glömts på toa över huvud taget. De enda som över huvud taget har möjlighet att bli sittande på toa länge är de som går dit och därifrån själva och inte ens då är det möjligt att de blir sittande över natten. I början på passen tittar vi in till alla som inte specifikt har undanbett sig den titten och ptja… sitter Asta på toa och inte tycker sig vara färdig så vet vi det även om dagpersonalen skulle ha glömt att rapportera det.

Jag tycker naturligtvis att det är bra att problemen uppmärksammas, för det är ju inte okej att mot sin vilja ligga i sängen hela dagen, lägga sig klockan 18, inte få gå på toa när man vill eller inte få gå ut annat än om någon anhörig förbarmar sig. Alternativet att bo hemma är inte heller så jävla bra, även om politikerna gärna vill att vi ska tro det. Det är klart att man vill bo hemma, alla vill känna sig självständiga och dona i sin egen takt med vad man behagar utan att någon annan lägger sig i, och om alternativet (om man uppfyller kraven alltså, och kraven verkar vara någonstans i klass med döende) är ett regelrätt äldreboende där du får välja mellan välling eller fil till frukost så..  Förutsatt att man ens är så pass medveten att man kan protestera.

Nu låter jag väldigt cynisk och jag har redan tappat tråden flera gånger. Påfallande ofta gör man personalen dels till martyrer som sliter ut sig och dels till blendrökande bittra kärringar som borde hållas inlåsta. Vi som omsorgspersonal är visserligen vana vid dubbla budskap, å ena sidan får vi alltid höra uppifrån hur fantastiska vi är och hur otroligt viktigt vårt arbete är, ändå ska det sparas varenda år och när det är dags för löneförhöjning så sparkar man på oss.

Jag förstår att många anhöriga har mött rätt sur vårdpersonal. Jag har mött dem själv. De där människorna som liksom får en att känna att man borde be om ursäkt för att man besvärar, men det är inte lätt att ha en flygvärdinneattityd precis hela tiden och har man ett arbete som går ut på att ta hand om människor så kan man liksom inte låsa in sig och skrika rätt ut heller. Inte för att det är en ursäkt på något sätt, men det är en förklaring så god som någon.

Om man dessutom lägger till att klagomålen sällan placeras rätt heller utan nere på golvet. Alltså, om jag är dum mot din mamma så är det klart att det är jag som kan göra något åt det, men om din mammas kläder inte blir strukna så kan jag förmodligen inte göra något åt det utan att arbeta gratis på min fritid eftersom en sån liten skitsak är bortrationaliserad för länge sen. Det är alltså ett klagomål som ska lyftas upp till enhetschefen, till ansvariga politiker och som inte ska resultera i en grundkurs i bemötande för personalen utan i så fall effektivisering av något annat och kanske lite fler händer och fötter.

I grund och botten är det alltid där man hamnar, hos antalet händer och fötter. När vi säger det så är vi gnälliga och har dålig attityd och det kan säkert stämma till en viss del, men som sagt, det är svårt att påtala en så uppenbar sak med ett leende år efter år. Samtidigt så får vi skylla oss själva också för på något sätt så fixar vi allting. På bekostnad av de där leendena och smekningarna över kinden, på bekostnad av promenaden och den fina dukningen till middagen, men all dokumentation över avfrostade frysar, rengjorda ugnar, aktiviteter (vika servetter är en aktivitet om någon undrar), bemötandekurser och annat som man kan mäta och visa upp.

Det blir inte rätt att hänga ut personalen som inkompetent, ointresserad och ond samtidigt som de gör ett fantastiskt jobb (för man får inte skälla på vårdpersonal, då lämnar de mamma på toa över natten eller spräcker ett blodkärl vid nästa besök på provtagningscentralen) och är helt underbara, för det är inte vi som bestämmer. Vi bestämmer nämligen inte ett skit rent ut sagt! Vi ska bara fixa det andra har bestämt och förvånansvärt ofta utan några som helst verktyg.

Två aktiviteter varenda dag kan det bestämmas om till exempel. Gott så, mamma ska inte behöva sitta i dagrummet och glo på tv hela dagarna, bara det att i nuläget kanske personalen inte hinner sätta alla på toa varenda dag ens. Det är dock ointressant, aktiviteterna ska bara fixas.

Ja. Vi får skylla oss själv för att fixar det omöjliga gång på gång. Vi gör det för att det är människor, Asta och Kalle och Tore och Karin är inte bara namn för oss utan människor som vi skapar en relation till, och eftersom vi inte är hjärtlösa så vänder vi ut och in på oss själva.

Fast inte räcker det att vända ut och in på oss själva och inte är det någon som tackar någon av oss (ja, förutom möjligen just Asta, Tore, Karin och gänget) som artikelserien tydligt visar. Det jag tycker att man ska göra, istället för att spontant utbrista ”fy fan” och undra vad fan det är för folk som står ut med sig själva när de gör såna där saker på jobbet är att fråga sig hur det kommer sig att detta blendrökande pack har kunnat missköta sina arbeten i så många år utan att någon har märkt det.

Tror ni verkligen på fullaste allvar att politikerna inte har någon som helst aning? Eller att enhetscheferna är ovetande om vad som försiggår på deras boende? Det är nog förvånansvärt ofta så att det här inte är någon hemlighet och att det faktiskt har tagits upp med chefer och sen tystats ner. Naturligtvis så kan man gå vidare uppåt som personal, men ärligt talat, hur kul blir det att gå tillbaka till jobbet tror ni efter att man tagit upp ett problem på arbetsplatsen med berörd chef som tystar ner det och sen anmäler man det?

Nu spekulerar jag en hel del, men samtidigt så är jag varken blind eller döv och jag tror inte att det är en tillfällighet att när anmälningar uppmärksammas så rör det sig om människor som har anmält och sen sagt upp sig illa kvickt eller vikarier och jag köper helt enkelt inte att man kan vara chef över ett boende utan att ha en aning om vad som händer. Om det är så, så har man enligt min mening inte skött sitt jobb och man är hur som helst ansvarig och personalen som beter sig på det här viset ska inte ”omplaceras” utan de ska ut. Är saker sanktionerade uppifrån är det chefen som ska ut.

I grund och botten finns det ändå på golvet en vilja att göra gott och jag är övertygad om att personalen gör sitt allra yttersta utifrån sin ork. Det är ju inte så att vården är full av sadister, utan de allra flesta är ganska omtänksamma och experter på att trolla med knäna så att det som var kattskit från början ändå blir något ganska bra. Med tanke på de resurser som finns idag, tänk hur bra det skulle kunna vara.

Det jag hoppas på är att anhöriga ska sätta sig in i hur mamma/pappa egentligen har det istället för att bara räkna med att servicen är vad som sägs. Jag menar, man tror väl inte på att en produkt är fantastisk bara för att det sägs så i reklamen? Krävande anhöriga som inte drar sig för att säga vad det tycker på möten och till politiker istället för att lysa med sin frånvaro och sen i efterhand undra vad som hände.

Det är inte dåligt att kräva att få det man betalar för. Jag hoppas som sagt på anhöriga och att vården i sig ska kontrolleras mer istället för att dokumenteras mer, för när personalen säger något så är vi blendrökande gnällspikar. Det kanske vi är, också, men inte jämt.

Edit: Läste just chatten med Maria Larsson, äldre och folkhemsminister. Gulligt. Tänk så mycket blablabla man kan haspla ur sig på nolltid.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Äldreomsorg. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Vi får vad vi förtjänar

  1. Jessika skriver:

    Omplacering är favoritordet i svensk arbets ja, vad det nu är. Gör dem till någon annans problem. Ut med dem bara säger jag också.

  2. Thomas Tvivlaren skriver:

    ”När Drottningen är pissed så skriver hon jäkligt bra!”
    – Gammalt bloggosfäriskt ordspråk

  3. Drottningen skriver:

    Thomas: Jag är mer trött faktiskt, men det räckte tydligen =)

  4. Mary skriver:

    Bra text – ska jag rycka tag i lite senare idag. Känner mig för närvarande ruskigt insyltad i åldringsvården just nu. Grejen är den att jag tycker att det är bra människor jag möter. Hjälpsamma och gulliga.

    Men det behövs uppenbarligen mer resurser. Nu ska jag sätt aigån goch jobba för det. (jag sa att jag kommer att bli en jobbig anhörig)

  5. Jessika skriver:

    hur många avslöjande odyseer kan de göra egentligen innan de slutar skicka personalen på motivationsutbildning och fattar att det ligger på en annan nivå liksom?!

  6. Jessika skriver:

    fast vad vet jag, jag fick en stol i huvet av en dement herre som trodde att jag höll på att gasa ihjäl honom. Sedan slutade jag. Motivation eller motivation, det kunde inte förklara x antal stygn i huvudet och ett spräckt ögonbryn.

  7. Jessika skriver:

    Eller ÄR det motivationen? Allt för ditt arbete, uppvisat i blodvite?

  8. Drottningen skriver:

    Mary: Som sagt, jobbiga anhöriga is the shit =) (jag tror för övrigt att personalen överlag är väldigt bra på att agera ”flygvärdinna”, du vet..ler och fixar och donar, men det känns som att det kvittar när (vissa) kommuner envisas med att servera cook and chill och hela tiden kräva omöjligheter.

    Jessika: NU börjar du förstå tror jag

  9. Jessika skriver:

    Det där med flygvärdinne. Man försöker ju. En dag, det var sådär så att ma tänker att varför ringde jag mig inte sjuk alla andra verkar ju ha gjort det?
    Duscha, tvätta, mata, det var lite stressigt den dagen. En herre proppade ner alla kläder han hade i toan. Totalstopp plus nu hade han inga kläder. Rörmokare akut. Och nu måste vi akuttvätta. NU. Och så en liten tant som ville städa överallt med precis allting. Skitsamma om det var bordsduken. Just den här eftermiddagen var det mer kaos än vanligt och helt plötsligt kommer en tant från väntjänsten och säger att ja ni måste ju verkligen sitta ner och läsa för Karin varje dag!! Aaaaaarrrrggghhhhh.
    Innan rörmokaren gick sa han att har ni det alltid såhär?!
    Nä vi tänkte anordna extra cirkus liksom. Två dagar senare fick jag stolen i huvudet och innan de kunde använda mig som exempel hur jag hade jobbat vidare med blodet…. ja typ. Så sa jag upp mig.

  10. Pingback: Thomas Tvivlaren - Med tvivlet som insats

  11. Linda skriver:

    Precis börjat vicka på ett demensboende… Och alla i personalen gör verkligen sitt yttersta för dom boende.
    Men vissa går en faktiskt på nerverna till slut, en som går runt och upprepar samma ord, och kör rullatorn in i väggen… gång på gång på gång på gång……
    Blir halvtungt ibland, men eftersom alla hjälps åt, och stöttar varandra, funkar det bra. Vad jag har märkt. Men det är som du säger där, dom trollar fan med knäna och får i alla fall tid att baka nästan varje dag, så dom gamla får färskt bröd till fikat. eloge.

  12. Mia* skriver:

    Nej, du låter inte det minsta cynisk. Bara rak, och saklig. Så långt i alla fall. Jag ska väl läsa vidare innan jag trycker iväg den här kommentaren…

    Men så otroligt bra du skriver! Och vilket fantastiskt jobb du måste göra!

  13. Drottningen skriver:

    Mia*: Vad förvånad du verkar. 😉

  14. Jessika skriver:

    Sedan, och det är kanske inte rätt att ta upp det i det här sammanhanget men alla äldre åldras dessvärre inte med behag. Sjukdomar sätter sig på humöret och ger paranoia (minns stolen) och i vissa fall aggressivitet. Det kan vara svårt i vanliga fall och så har man en boende som är väldigt aggressiv, det gör inte saken enklare. Varken omvårdnadsvis eller på något annat sätt. En herre hade varit förkyld i fem år, alltid smittad av samma tant. Kaos är granne med Gud typ. Och så vet man att en tant som vankar i korridoren skulle lugna sig om man bara satte sig ner och höll henne i handen men ingen har tid.
    Jag gillar människor, men chefer inom äldreomsorgen, jag vet inte om de bor riktigt på samma planet som jag. De utgör kanske eventuellt något sorts satellitsystem men jag har inga säkra källor där 😉

  15. Mia* skriver:

    Jag ska aldrig mer skriva något snällt till dig. 😉

    Allvarligt, jag är förvånad och imponerad över att du lyckas låta så sansad och balanserad trots all frustration. Och fortsätta jobba också, för den delen.

  16. Jessika skriver:

    Mia: hon vågar inte bara säga det men hon suger åt sig snällhet 😉

    Dessutom är hon skärpt som en kniv, och är tillsammans med sambon helt livsfarlig när det gäller inlägg ibland *puss*

  17. Drottningen skriver:

    mia*: jaha, du menade sååååå. Aja, jag är nog inte lika sansad hela tiden, men man når liksom ingen alls genom att gapa och skrika oavsett hur frustrerad man är. Jag blir ju generad av snällhet 😉

    Jessika: Jamen vaffan.. nu försöker du _verkligen_ få omkull mig!

  18. Danni. skriver:

    Jag sprungit runt ett bord med en arg dement herre efter mig som skulle kasta en pianopall i mitt huvud för att jag hjälpt en kollega att förgifta honom (dvs. varit närvarande när hon gett honom kvällsmedicinen). Jag tänkte att det kanske skulle det vara en bra idé att omplacera alla de där som faktiskt missköter sig och låter folk ligga i sängen 18 timmar i sträck (samt deras chefer) på ett demensboende med många herrar med stolar i händerna. Lite apropå Jessikas berättelse.

    Kanske kan vi tussa ihop Jessikas och min herre och låta dem jaga de som missköter sitt jobb lite varje dag, det borde väl räknas som aktivitet!? 😛

    Bra skrivet var det jag skulle skriva, jag förstår poängen och frustrationen. Jag har även insett att sjukhus är underbara arbetsplatser i jämförelse med äldreboenden, när det kommer till att ha nog med personal och hålla motivationen uppe. Visst finns det stressiga dagar men det är inte som inom äldreomsorgen då ALLA dagar är stressiga.

  19. Jessika skriver:

    Jamen ska jag säga att du har dina ljusa stunder istället då ditt knäpphuvud?! 😉

  20. Jessika skriver:

    Danni: jag håller med. Borde funka utmärkt på cheferna. Cheferna borde åtminstone få jobba IRL och jag menar jobba. Vi flyttar ut en uska, vårdbiträde eller två per chef så att chefen inte bara kan gå bredvid och lyxkolla utan måste rycka in vid kris och delta i varje omvårdnadsmoment. Sen kan vi snacka motivation och bemötandeutbildning, när de har fått lära sig hur man kan behöva locka någon mot duschen och lyckas på det åttonde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *