Diskussionerna har gått varma här hemma de senaste dagarna kan man säga. Det är nämligen inte helt lätt när man är två personer som i princip delar ett liv, fast man inte har riktigt samma gränsdragningar. Eller helt enkelt inte når varandra. Det är ingen lek när en verkligen inte förstår och den andra inte når fram och där står vi i varsitt hörn och glor, för vad annat kan man göra?
Det går ju inte att ändra på människor, inte i grund och botten och definitivt inte utan att kränka. Så då glor man och så försöker man igen. Och glor lite till, för inte blev något vettigare för det.
Än värre blir det när en inte ens fattar problematiken, då är det självklart ännu svårare att försöka förklara hur den här lösningen är vettig. Jag förstår ju det, men jag förstår samtidigt ingenting, för lika lite som jag förstår är jag övertygad om att ni, som läser och bryr er om (jamen ni andra skiter ju i vilket, eller hur?) kommer att förstå. Och då finns det inget problem heller. Inte i min värld.
Det verkar som att det går en trend i att vara transparent. Det här är jag, både online och offline! Se mig! Hör mig!
Själv känner jag att ju mer offentlig jag blir, eller snarare förstår att jag blir, desto mer värnar jag om det som är mitt. Det gör mig alls ingenting att bli personlig med människor, oavsett om jag mött dem på gatan eller online, men jag vill gärna kunna välja hur personlig jag är och när. Detta kan naturligtvis uppfattas som att jag är svår, lite knepig och kanske rent av gör mig lite märkvärdig, men i grund och botten handlar det om ett personligt möte istället för ett offentligt.
Någonstans här så tar det ju stopp. Vissa saker är personliga och vissa är privata, men så finns det de där sakerna som balanserar på gränsen till att vara alltihop på en gång och mina gränser har visat sig vara lite skeva i jämförelse och det är klart att det kan bli kattskit av alltihop.
Ja, skyll kattskiten på mig. Det är mitt fel. Men jag tror inte att ni blir arga. Jag har högre tankar än så om er och jag tror att ni kommer att förstå, till och med om jag inte kan förklara. Det är inte alltid jag vill bli sedd eller hörd eller ens bekräftad, minst lika ofta vill jag bara se, höra och få vara med på ett hörn ändå.
Kanske hänger det ihop med att jag i andra situationer känner att jag inte längre har någon personlig sfär kvar. Det man saknar på det ena stället får man skaffa sig på något annat ställe så att balansen bibehålls. Möjligen, jag vet inte. Hur som helst så är det inte helt lätt att stå i varsin ända av rummet och inte förstå varandra samtidigt som vi balanserar på gränsen.
Andra bloggar om: personligt, integritet, privat, tankar, transparens
Många bottnar blir det, på ett plan känns det som ett inlägg riktat raka vägen in i FRA-borgens hemliga rum, på andra känns det mycket personligt!
Du.. klart du ska ha din personliga sfär kvar. Man kan vara offentlig men ändå privat, det har man rätt till. Allt som finns att sägas behöver inte sägas till allt och alla, man har rätt att välja tidpunkt för om och när något skall sägas helt själv. Ingen annan ska bestämma när ens privatliv blir offentligt, tycker jag. Jag känner inte dig IRL (mer än att jag sett dig i butiken) så jag vet ju inte riktigt vad du syftar på, men de flesta av oss har olika gränsdragningar och det är inte alltid helt lätt att förstå varför vissa väljer att stänga in uppenbara saker, eller andra väljer att berätta oerhört privata saker. Vi är helt enkelt olika och har rätt att förbli det. Kram!
Nej du, det är inte lätt. Absolut inte. Jag förstår. Eller tycker mig förstå i alla fall. Jag tror att jag förstår de flesta synvinklar i sådana här fall. Men vad gör man? Det måste ju ändå någonstans bli minsta gemensamma nämnaren som gäller. För att ingen ska behöva känna sig kränkt.
Förresten, det är inte du som brukar anklaga mig för att vara kryptisk, va? 🙂
Mia*: Jag måste ju träna på att vara kryptisk jag med 😉
Kryptisk var ordet, men jag tror att jag förstår ändå. 🙂
Transparens är väl nog så bra, och upp till var och en att välja hur mycket som ska genomskinliggöras, men när detta även sätter en genomskinlig hinna över någon i sin närhet så bör man nog sätta locket på. Eller iaf inhämta tillstånd innan man lättar alltför mycket på förlåten. Eller försäkra sig om samförstånd innan man lovar bort sig. 😉
Snyggt krypterat 🙂
Är inte kul när man inte förstår varandra. Inte kul när alls. I know the feeling. Bara att fortsätta glo tills den spända stämningen försvinner.
Nä, men alltså.. det är ju inte så att vi grälar om saken eller så. Posten var mer ett konstaterande så att säga. Det är med det här som med allt annat, man får anpassa sig efter den som vill minst så att säga.
Jo. Jag tror jag förstår.
Somligt vet man, vill berätta, men väntar för någon annans skull. Somligt vet man, fast man knappt tror att det är sant, och då kan det ju gå åt h*lv*t* om man råkar säga det högt. Somligt vet man inte,utan hoppas bara, och säger man det högt så blir det ju aldrig…
Eller så har resten av världen helt enkelt inte med saken att göra. Alls, eller inte förrän sen.
För övrigt väntar jag på fler kattrapporter.
Jag hittade ett katthår på Essingens fleeceoverall häromdagen. Tänk att man ens kan tänka tanken att vilja spara ett katthår…?!
Jag höll upp det i vinden, visade honom det, och sen lät jag det flyga iväg, iväg ut i världen (som just då var i närheten av Renstiernas gata på söder).
Drottningen: Det kan vara skum stämning fastän man inte bråkar 🙂
mcsarcne: jo, lite så är det nog =) Jag saknar också kattrapporter faktiskt, men jag har inte så mycket att berätta om dem. De sover ju bara. (jag har…eh… tappade morrhår i en liten ask tillsammans med en mjölktand, så jag ska inte säga något alls om att spara saker)
Jag saknar också kattrapporter *läser ovan* Man blir mindre deprimerad av att läsa om deras framfart än allt politiskt elände. *tipsa*
”Det är med det här som med allt annat, man får anpassa sig efter den som vill minst så att säga.”
*suck* Varför är det alltid så? Och det säger jag bara rent ”allmänt”, allt du skrev var för kryptiskt för mig. 🙂
Kristina: Ja, visst känns det lite orättvist ibland? Jag vet bara inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Sen kan man iofs kompromissa och fundera och greja i all oändlighet, saker är ju inte skrivna i sten liksom..
Helt plötsligt inbillar jag mig att jag förstått något, av en grej jag läste på ett annat ställe.
Men jag kan ju ha helt fel förstås.
Kristina: va? jobbar du åt FRA? 😉
Jajemen, jag har full skanning på alla era förehavanden!!