Vem behöver fiender med såna vänner?

Malin Wollin skriver idag om väninnor som alltid ska hitta något att klaga på hos ens nya kille och själv fick hon nog en dag och sa åt väninnnan att helt enkelt hålla käften. Idag har Malin barn med killen som väninnan inte fick säga något om och tycker att väninnor ska ge fan i att klaga.

Hon har säker en poäng i det hon skriver och det är klart att man kan låta bli att påtala brister som inte spelar någon som helst roll. Det finns ingen poäng i att tala om att kompisens nya kille ha taskig klädsmak eller har dålig musiksmak, men om han till exempel ringer varje halvtimme bara för att ”höra vad du gör” eller om han varit ihop med en annan kompis och faktiskt spöat henne gul och blå, jo, då kan man faktiskt berätta det.

Jag minns för många år sen, jag hade varit ensam i flera år och befann mig i ofas med ungefär alla jag kände. Det vill säga, jag var väldigt ensam om att vara singel. Detta brukar, särskilt hos kvinnor generera ett beteende där man måste se till att singelväninnan ”hittar någon”. Jag tror att det var det som var det allra mest irriterande. När jag väl hade vant mig vid att äta själv, att lägenheten var tom på människor när jag kom hem från jobbet och allt det där, så blev jag mest irriterad på att det som var viktigt med mig var om jag hade ”hittat någon” eller inte.

Hur som helst så träffad jag någon. Jag förstår ju idag att det rörde sig mer om tillfällig sinnesförvirring och att få slut på tjatet än någonting annat och att jag för all del gärna ville ha någon. Självklart räknades det som en skräll. Jag hade nästan vant mig vid att bli en såndär ensam och sur kattant i skogen.

Dessvärre så tog det inte så lång tid innan jag började känna mig aningen obekväm. Den här killen ringde varenda dag och frågade vad jag gjorde. Gärna flera gånger. I min värld betyder det att man berättar det av intresse, men tydligen inte. När han inte riktigt nöjde sig med svaret ”ingenting” så drog jag till och berättade allt jag hade gjort den dagen, från morgonpinket till varenda lite teslurk. ”Ja, där ser du att du har gjort något”, blev svaret då.

Sen fortsatte det med att han alltid skulle vara med när jag träffade mina kompisar för att när jag valde att träffa en av mina manliga vänner ensam ”försvinna” ett par timmar och sen svara lite lojt sådär att han varit hos Stina. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han flög i taket och skällde ut mig efter noter för att jag ville ta en fika med min förra sambo kvällen innan han skulle åka utomlands en längre tid. Det passade sig inte, hette det.

Jag begrep verkligen ingenting. Vaddå passade sig inte?

Tydligen är det så att om en pojke och en flicka är på samma ställe utan att någon ser dem, särskilt på kvällstid så tar de av sig kläderna och knullar? Jag borde således ha blivit arg när han varit hos Stina, men det fattade ju inte jag vilket i sin tur bara befäste det faktum att jag skulle knulla med mitt ex. Att vi hade flyttat isär flera år tidigare var ointressant.

Jag fikade med mitt ex och dagen efter kom Puckot farande, han hade dessutom tagit två timmar komp för överraskningsmomentets skull, klampade in min lägenhet och vrålade ut vilket luder jag var och att han minsann visste precis vad som hade hänt och vad trodde jag att hans kompisar skulle säga? Det hela slutade för min del med att han tog ett löst stryptag på mig samtidigt som han vrålade och att det brann i huvudet på mig och jag vrålade tillbaka att han fan inte kommer hem till mig och kallar mig saker hur som helst och dra du åt helvete och sen kastade han nyckeln på mig och stormade ut genom dörren.

Jag förstod ju att jag kom undan med blotta förskräckelsen, för innan det här hände så betedde jag mig precis enligt mönstret. Kanske var det jag som var lite knepig trots allt? Som inte förstod att uppföra mig? Så jag försökte uppföra mig och mådde bara sämre och sämre samtidigt som jag försökte hitta förmildrande omständigheter till än det ena än det andra. Som att det inte är så konstigt att folk reagerar på att man har en bra relation till sitt ex även om man inte har någon särskild anledning till det.

Det intressanta i det här är att ur min kvinnliga bekantskapskrets fanns det en som reagerade på hans beteende och påtalade det. Ur min manliga bekantskapskrets så var det egentligen ingen som la sig i och eftersom det blev ett sånt liv varenda gång jag ville träffa någon av dem så blev det fysiska avståndet större, men de hade en kommentar gemensam: ”Men du är ju inte lycklig”.

Hur jag än resonerade och vred och vände och fick det till att det kunde vara mitt fel så blev det slutgiltiga svaret alltid ”men du är ju inte lycklig”. För det var ju bara det jag ville.

På den kvinnliga sidan (och av deras partners, tack så mycket) fick jag däremot höra att man efter att ha varit ensam i så många år som jag fick en del konstiga ideér och att man ju måste vara beredd att kompromissa i en relation. Man måste ju bjuda till lite och om det nu var så att han hade såna stora problem med dittan eller datten, var jag verkligen tvungen att provocera honom då? Jag måste ju förstå att jag måste anpassa mig, även om det kan vara svårt efter alla dessa år.

Deras slutsats var således: 1. det var mig det var fel på 2. för att vara förtjänt av en partner måste jag uppföra mig.

Och mitt i det där så trodde jag nästan på dem. De, tillsammans med Puckot, fick mig att tro att det var mig det var fel på, att jag var vrång och svår och inte kunde anpassa mig. Detta samtidigt som jag tyckte att jag vände ut och in på mig själv för att passa in. De, som redan passade in, borde väl veta? Och det var ju inga flyktiga bekanta heller utan människor som känt mig i många år.

Hade stora felet drottningen inte fått nog just den där dagen när någon som borde veta bättre kom farande med absurda anklagelser så hade drottningen antagligen åkt på ett rejält kok stryk inom en snar framtid. Och hon hade antagligen inte sagt ett ljud, för hon hade trott på sina ”väninnor” som sa att det var henne det var fel på, att man måste anstränga sig i en relation och att man måste bjuda till.

Så jag frågar Malin och alla andra; vem behöver fiender med såna vänner?

Det jag lärde mig av det hela var att inte lyssna mer på andra än på mig själv, vilket jag ju egentligen visste innan, men hade glömt bort under sinnesförvirringen där. Senare fick jag ihop det med någon som gillar sura, vrånga brudar som är svåra och inte bjuder till och som vare sig kompromissar eller anpassar sig bort från sig själv. Det är ju lite märkligt onekligen, att man kan få vara precis som man är och umgås med vem man vill och ändå ha någon som vill ha en.

Jag behöll de vännerna som sa ”men du är ju inte lycklig” för övrigt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det här inlägget postades i Integritet, personligt. Bokmärk permalänken.

4 svar på Vem behöver fiender med såna vänner?

  1. Morrica skriver:

    Klokt av dig.

    Att gå, att förbli du, och att behålla vännerna.

    Jag gick den andra vägen, jag stannade, jag ändrade på mig, och hade tillslut inga vänner alls. Varken falska eller äkta, alla drog sig undan. Det tog ett tag att resa sig ur askan, det gick men jag rekommenderar ingen att ta den vägen. Man vann varken ädel karaktär eller själsstyrka.

  2. Danni. skriver:

    Smart drag, för de var bara de som sa sanningen som var riktiga vänner.

    Jag har många vänner som har svårt för att jag är ärlig när det gäller sådant, de vill inte höra att ”han har ingen rätt att bestämma vem du ska umgås med” eller ”hon har ingen rätt att läsa dina mail” för de är rädda för att bli ensamma och rädda för att man ska tycka att de är dumma som stannar. Det roliga är att de flesta av de vänner som blivit arga på mig när jag sagt sådana sanningar tackar mig idag eftersom jag var den enda som lyssnade, brydde mig och sa ifrån. Min mest uppskattade egenskap är ärlighet.

    Sedan kan jag ju säga att jag slår bakut när folk lägger sig i mitt förhållande på fel sätt. När de säger att T gör saker på grund av det ena och det andra och att han inte alls tycker som han säger. Det är jävligt irriterande, för de har ingen aning. De är inte tillsammans med honom. De vet hur han tänker som pojkvän så att säga.

    Om T behandlar mig illa får de gärna berätta det, men de behöver inte berätta för vad T tycker om saker eller om de tycker att jag överreagerar på något, eftersom de faktiskt inte vet vad som hänt innan jag blir förbannad eller om T ändrat uppfattning om saker.

    Stark av dig att lämna den där knölen i alla fall. Det hade kunnat gå riktigt illa, sinnesförvirring är inte att leka med.

  3. Jenny skriver:

    Oj vilken knäppgök du hittade, men det finns gott om dem. Jag hade en gång också ett ex som var väldigt kontrollerande och jag kom till slut fram till att jag var lyckligare utan denna kontrollerande suput. Förlorade nästan hela umgängeskretsen för att jag bröt med honom, men jag följde åtminstone MITT hjärta för en gångs skull. Som du säger; man kan lyssna till de dåliga vännerna, eller till de bra vännerna men i slutändan måste man ändå lyssna mest till sig själv. Tack för att du delar med dig av dina kloka ord!

  4. Calle Rehbinder skriver:

    Åh, vilket bra blogginlägg! Den historia du berättar är det nog många som skulle kunna känna igen sig i, och det behövs verkligen förebilder på det sätt som du är med denna berättelse.
    Självrespekt är uppenbarligen en bristvara, tyvärr, och det skulle vi behöva hjälpa varandra med oftare.

    Det finns lika många män som kvinnor som upplever samma slag av traumatiska relationer, med fysisk och psykisk misshandel, så jag hoppas att många män och kvinnor läser ditt inlägg.

    Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.