Penetrering Unni Drougge

Penetrering är en märklig bok vilket man i och för sig kanske skulle kunna utläsa av själva titeln i sig. Min febersjuka hjärna med tillhörande slemproduktion reagerade inte alls utan plockade åt mig den för att den fanns där och för att jag precis läst ut en annan bok. Ungefär på samma sätt som fildelare laddar ner film/musik/böcker antar jag.

Boken inleds med

”Jag tyckte att det såg vackert ut när min flickvän just blivit våldtagen. Men det var också det enda som kunde belasta mitt moralkonto och det kände hon givetvis inte till. Annars påverkades jag inte nämnvärt, det var ju hon och inte jag som råkat ut för övergreppet.”

Det är huvudpersonen Maximilian som berättar. Han är en konstnär, eller en såndär svår estetjävel som jag skulle kalla honom, förutom att han är dessutom ett riktigt as. I mitt huvud är estetjävlar visserligen självupptagna och svåra, men inte nödvändigtvis as. Nåja, Maximiliam är ett praktas i alla fall.

Om man vill vara lite djup sådär så kan man säkert gå in på författarens grepp med att ha en känslokall huvudperson omgiven av känslomänniskor och att det blir överdrivet för att budskapet ska framgå tydligt, precis som hans förändring under bokens gång ska symbolisera blablabla, men alltså, Maximiliam är ett as. Hur man än vrider och vänder på det så är han bara det och fast man skulle kunna påstå att han förändras så ser inte jag det över huvud taget. Trots att han faktiskt uppvisar mänskliga sidor ibland så är de mer utanför honom, och de observeras mer på samma sätt som man studerar en skalbagge liggandes på rygg än att de faktiskt upplevs. Och trots detta så är han inget annat än ett självupptaget as.

Jag är säker på att Unni Drougge har haft en tanke bakom romanen, att den handlar om något viktigt, men för mig är den nästan bara obegriplig. Jag säger nästan, för ibland tror jag att jag fattar, men jag är så upptagen av att avsky aset Maximiliam så att jag inte bryr mig om det. Även om jag inte blir vare sig intresserad eller fångad av historien så får man ändå ge författaren en eloge för beskrivningen av denna vidriga människa, som jag faktiskt vid ett flertal tillfällen under resans gång mest av allt vlle krossa ett fullt ölglas i ansiktet på. Detta trots att jag inte ens dricker eller gillar öl. Antagligen hänger det ihop med mina tankar om att estetjävlar bara dricker rött vin.

Som alla konstnärer så har Maximiliam ett projekt på gång. Självklart är det obegripligt för alla utom honom själv, i alla fall till en början, eftersom vi som läsare inte får någon förhandsinformation heller. Första halvan av boken lallar han mest omkring och blir provocerad över kvinnor i största allmänhet, men sen när hans ”verk” börjar presenteras så ställs minst sagt det mesta på sin spets.

Något oväntat grepp måste jag säga, men tyvärr helt obegripligt. Inte för att det förtar min läsglädje, men kanske någon annans som alltid vill veta hur saker hänger ihop och måste ha svar på frågan varför?

Man skulle kunna säga att boken börjar som en relationroman med ett as som huvudperson för att övergå till något mycket märkligt som under resans gång blir fullt jämförbart med våldet och känslan i American psycho. Slutet är.. magstarkt kan man lugnt säga, och de där ölen jag ville kasta i ansiktet på Maximiliam skulle han antagligen ha tagit som en förolämpning i sammanhanget gissar jag.

Andra bloggar om: unni drougge, penetrering, pocket, litteratur, böcker