Uppdrag förminskning

Ann-Chalotte Marteus skriver idag om äldrevården och reportaget Uppdrag granskning har gjort, där hon tycker att det framstlls som skandalöst att gamla människor får sömntabletter och att det bara är i en fantasivärld som en man kan fortsätta med sina hobbies (om man ens hade några) när man blir riktigt gammal, sjuk och beroende av blöjor.

Jovars.. Självklart har Uppdrag granskning vinklat programmet så att man ska bli upprörd och dra efter andan, däremot så tror jag inte att någon som jobbar inom äldrevården själv gjorde det. Möjligen över att vissa av de medverkande verkade väldigt pigga och alerta för att ens ha en plats på ett boende.

Ann-Charlotte undrar hur Asta som älskat opera ska underhållas och stimuleras utifrån och jag fattar ingenting. Spela en skiva med opera? Prata opera med Asta? Fråga saker? Svårare än så är det inte, men det görs inte idag. Idag får Asta titta på vad som nu råkar visas och kanske vara med på en gudstjänst och sjunga lite psalmer. Det spelar ju ingen roll om Asta vill vara med på gudstjänsten egentligen, hon gillar ju musik, eller hur?

Och det där med sömntabletter. Visst är det så att många äter lugnande utan att bo på hemmet. Många som förvärvsarbetar, har småbarn och som i mångt och mycket lever aktiva liv äter lugnande, antidepressiva eller psykosmediciner och det är inget som är upprörande med det. Det som är upprörande är när Asta får antidepressiva tabletter för att hon verkar ha dålig aptit när hon flyttar in och blir serverad cook and chill-maten och sen får sömnmedicin och psykosmedicin för att hon verkar orolig på kvällen och när personalen ska duscha henne en gång i veckan (hur ofta duschar du själv?) så har hon efter ett tag börjat att slåss så då får hon lite lugnande en timme innan dusch.

Såna saker händer och såna saker är upprörande. Däremot kan man knappast bortförklara allt med personalens bemötande, för oavsett hur gullig och rar jag är på jobbet så har jag två armar och två ben och kan bara vara på ett ställe åt gången.

Och det handlar inte om att Asta kanske inte alls vill gå på operan längre, utan om att hon inte ens får möjlighet att komma ut utanför boendet för att lukta på en blomjävel på våren eller känna vinden blåsa genom håret om hon så skulle vilja. Eller att kanske möjligen få dricka en kopp kaffe utomhus. Eller att få hjälp med att lösa korsord när fingrarna inte själv kan hålla fast pennan eller ögon orkar tyda krumelurerna i det. Såna saker som man kanske vill även fast kroppen värker, hjärnan är mer än lovligt skrynklig och man inte klarar av att fixa det själv.

Ann-Charlotte skriver att hon är rädd för alzheimers, men inte rädd för att hamna på hemmet. Bra för henne. Själv hoppas jag att jag dör innan jag ska in på något hem, men om jag råkar vara vid liv så länge så hoppas jag också på en demenssjukdom i kombination med hemmet så att jag i alla fall inte är medveten om att resten av mina dagar kan bestå i att inte få gå upp när jag vill, inte få äta när jag vill eller ens smakrik mat och inte få lukta på en blomjävel med vinden blåsande genom håret igen och att jag aldrig mer kommer att få klappa en katt eftersom vi måste tänka på att vissa i personalen faktiskt är allergiska och vem ska rensa kattlådan tror jag?

Men det är klart att Uppdrag granskning vill uppröra och väcka känslor. Det är ju deras grej, det är ju inte så att programmet finns för att rädda världen, men det begriper vi väl allihop?

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Äldreomsorg. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Uppdrag förminskning

  1. Jessika skriver:

    Det med den allergiska personalen. Själv kan jag inte låta bli att tänka att man kan eller ska kanske ine ta all hänsyn till just personalen, de är inte de som bor där. Själv är jag mäktigt pollenallergiskt, och jobbade extra. Det var rätt jobbigt när personal tog in syrener, gräs, björkris och satte i vatten. Ja, goda avsikter men det kliade som fan och jag kunde knappt andas. Om det hade varit ett konstant tillstånd, med blommor jag inte tålde, då hade jag nog fått leta mig vidare. Jag hade knappast accepterat att nån kom hit och sa att nu får du göra dig av med dina orkisar. Vaddå, är du knäpp eller?
    Efteråt har jag många gånger tänkt att det var många på den arbetsplatsen och flera andra som nog inte skulle jobba med människor – alls – och särskilt inte i den utsatta positionen. Kombinera kattallergi med dem och erbjud dem omplacering till kattfri avdelning. Alla skulle bli gladare. Låter hårt men ibland har jag undrat.

  2. Jenny skriver:

    Skrev lite om det där med livskvalitet för äldre förut… (url) men jag tog inte upp medicineringen. Den upphörde nämligen när min farmor fick flytta till boende, hemtjänsten såg till att hon fick lugnande förut, och någon antidepp- hon gick ned till 35 kg på ett år, det var inget kvar av tanten – hon blev enormt mycket piggare och gladare trots demens när all medicinering upphörde. Men hemmet, ja där sitter hon ju bara och glor. Fastän hon inte vill. Hela min uppväxt har hon skrytit om allt hon kan, hennes minne, hennes estetiska kunskaper… och nu sitter hon bara där. Det är fördummande även för unga. Visst förstår jag om personal inte hinner – men i min värld som anhörig så ska man få det man betalar för. Man betalar inte bara för en sängplats och tre mål mat. Man betalar för _omsorg_ och stöd.

  3. Danni skriver:

    Det jag egentligen inte fattar är varför man inte anställer en husa på äldreboendena. Om man slapp städa, tvätta och fixa med maten hela tiden så kanske det skulle finnas möjligheter till att ta ut Asta så att hon fick lukta på blommorna, duscha Svea åtminstone två gånger i veckan, spela ett sällskapsspel med några stycken eller bara prata lite. Jag fattar verkligen inte varför man inte har någon som fixar med mat och tvätt och det. Till och med på sjukhuset där man slipper tvätta och städa så har man på vissa avdelningar en ”köksa” så att man ska ha mer tid för patienterna. Varför är detta så omöjligt på ett äldreboende? Man skulle ju kunna låta de som läser svenska få en ”praktikperiod” som husa till exempel, då skulle de både umgås med svenskar och öva sig på att prata svenska. Eller varför inte anställa någon pensionär som vill jobba lite extra och ha lite mer av ett socialt liv?

    Det är så enkelt men det görs så svårt. Är du ensam när du jobbar natt förresten? Hur många uskor på hur många patienter?

  4. Drottningen skriver:

    Danni: Nej, på mitt jobb är vi tre uskor på 36 boende, fördelat på fyra våningar, så ensam är man ju inte. Eller jo, eftersom vi sitter på olika avdelningar så blir det ensamt långa perioder, men vi har ju varandra i närheten iaf

  5. Danni skriver:

    Hm, tycker det är rätt många boende att vara ensam ansvarig för. Hur gör ni om någon är döende? Får ni ta in extrapersonal då? Eller om någon stökar runt, de andra kan ju inte direkt lämna sin våning utan förberedelse?

  6. Drottningen skriver:

    Vi har ganska hög personaltäthet efter vad jag förstår eftersom det är olika våningar… Det har hänt att man tagit in extravak, men då har det varit för saker långtutöver det vanliga. Döende och oro räknas inte dit. Men alltså, är någon döende så blir det ju extra tillsyn, om möjligt så sitter man ju inne hos den boende, men det förutsätter ju att resten av avdelningarna är lugna…
    Det är ju dessutom en avdelning som alltid är obemannad eftersom vi ju är tre.. på fyra våningar.

    Alltså, så här; om jag inte kan lämna avdelningen så får ju de andra två ta resten helt enkelt. Men de sover ju på nätterna förstår du väl? 😉

  7. Danni skriver:

    Oj, låter lite läskigt att en avdelning alltid är obemannad tycker jag. Haha jag har då aldrig hört talas om någonstans där alla patienter/boende sover en hel natt 😀 Där jag jobbade förut så var det mest stök på nätterna, trots sömntabletter och lugnande…

  8. Linda skriver:

    Just det där med djur tycker jag är superviktigt, jag jobbade extra på ett boende där dom hade en kisse, för matte hade hamnat på en avdelning, och katten, som också börjar bli till åren, hamnade också på hem- men inte samma, för på mattens boende var personalen allergisk. Nå, katten gör dundernytta, gamlingarna bär omkring på den, och dom lyser upp som lampor när katten kelar med dom. En i personalen brukar dessutom ha med sin hund, en blandrastik som är hur snäll som helst, och som både busar och gosar och tigger läkerol. Hon slänger sig på rygg på golvet, och dom stelaste gubbarna lyckas ändå böja sig så pass att hon kan bli kliad på magen. Ja, folk är allergiska, eller rädda för djur, men vissa avdelningar kan man väl ändå ha som djuravdelningar, där det inte är något snack om att personalen som jobbar ska tåla djur, likväl som de boende…. Underbart att se, och fruktansvä’rt terapeutiskt för dom boende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *