Så här dagen efter så ska valresultat analyseras in i minsta detalj och alla har en förklaring till varför det partiet gick framåt och det andra bakåt och vem som kommer att göra bäst ifrån sig och man växlar mellan att säga att EU-valet är inte riktigt lika viktigt för svensken som riksdagsvalet samtidigt som man säger att nu börjar svensken äntligen förstå hur viktigt det är.
Helt osökt tänker jag på ett par rader ur George Orwells 1984; Krig är fred, Okunnighet är styrka, Frihet är slaveri. Ingenting är som man tror helt enkelt.
Jag funderar lite på det här med Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Man säger att det är män mellan 18 och 30 år som har röstat på Piraterna och det är samma människor som normalt röstar på Sverigedemokraterna. Alltså har Piratpartierna fått en massa röster från Sverigedemokraterna den här gången. Hur går det ihop?
Proteströster? Jo, men alltså.. hur dum i huvudet är man om man går från ett parti som vill köra ut invandrare och faktiskt öka kontrollen av människor till ett annat parti som kämpar för din personliga integritet oavsett hudfärg?
Allvarligt, blev det inte lite galet någonstans längs vägen?
Andra bloggar om: eu-parlamentet, sverigedemokraterna, piratpartiet, främlingsfientlighet, integritet
”Ingenting är som man tror helt enkelt.”
Är det så du tolkar Orwell? Jag tolkar det som han skriver som ett försök att urvattna orden på deras innebörd och kraft för att därmed avväpna all opposition.
Jag får inte heller det att gå ihop med de där rösterna för Sd-sympatisörer. Men det kanske visar hur vilsna dessa människor är. Inte mig emot om de väljer att stödja PP istället – även om jag inte kan förstå deras bevekelsegrunder då PP starkt tar avstånd från alla former av främlingsfientlighet.
Något som är värt att notera är att PP-väljare bestämde sig tidigt och alltså inte gjorde något impulsval eller någon ogenomtänkt protest. Det var nästan lika få PP-väljare som bestämde sig sista veckan som M- och S-väljare, bara 33,7%.
Jag gjorde det lite enkelt för mig för att det passade in, okej? 😉
Orwell visar väl ganska tydligt att om man upprepar något tillräckligt många gånger så blir det en ”sanning” även om det var hittepå från början, eller för all del hade en helt annan betydelse. Särskilt om man bara tuggar i sig orden utan att ens reflektera över det
Vad de så kallade ”förståsigpåarna” inte verkar förstå är också att man vill ha olika saker i regeringen och i parlamentet.
Jag har hört det där flera gånger i media idag och det har gjort mig förbannad också. Jag tror snarare det är så att många som röstade på PP inte skulle ha röstat alls annars.
Bara för att demografin ser likadan ut så betyder det ju inte att det rör sig om samma individer. Men det är klart, det passar väl bättre in i gammelmedias förenklade världsbild.
Om det nu är så att en del gått från xenofobi till öppenhet tack vare PP så är väl det fantastiskt och något värt att dansa på gatorna (bildligt eller bokstavligt) för?
Jag ställer mig frågande till om SD och PP har samma väljare, inte minst som det visat sig att PP har sina starkaste fästen i studentbostadsområden. Men visst delar PP och SD vissa karaktäristiska drag. Bägge är missnöjespartier. Bägge är enfrågepartier (PP i ännu högre grad än SD eftersom man undvikit att/inte kunnat redovisa sina ställningstaganden i andra ämnen än sin huvudfråga) och bägge partierna har en relativt ung väljarbas.
Christian: Man kan inte redovisa ställningstaganden i frågor där man inte HAR något ställningstagande.
Joshua_Tree: Men det är ju ett av mina huvudproblem med PP. En av huvudprinciperna för parlamentarismen är ju att man utser företrädare som delar ens egna åsikter i mesta möjliga mån. Har man då inga åsikter i en rad frågor blir det väldigt svårt.
I Europaparlamentsvalet är det ju inga större problem; de flesta partier får in 1-2 ledamöter. Men i ett riksdagsval, där minimiantalet är 14 ledamöter uppstår ju problemet, inte minst internt. Ni säger att ni reservationslöst kommer stödja det block som går med på ert program. Men kan Falkvinge, som betecknar sig själv som hyperkapitalist, verkligen tänka sig att i fyra års tid stödja en eventuell vänsterregering som kan tänkas föra en mindre marknadsvänlig politik än en borgerlig regering? Låt oss säga att friskolor är en jättehet fråga under nästa mandatperiod (alltså inte under valrörelsen). Ska PP ta ställning då, reservationslöst sluta upp bakom sittande regering eller ta ställning ledamot för ledamot?
Som sagt, andra partier har gått in med liknande intentioner, men då de konfronterats med verkligheten har dessa snabbt kommit på skam.
Jag törs lova att Falkvinge kan göra det, men jag inser givetvis problemet och det är ju inte säkert att det kommer att kännas lika lätt för andra. Personligen tror jag att vad vi behöver göra fram till kommande val är att gnugga geniknölarna och fundera över hur våra frågor faktiskt spiller över på andra områden. För det gör det. Amelia Andersdotter visade med tydlighet hur våra frågor har bäring på miljöfrågor, även om vi inte lägger oss i utsläppskvoter.
Vi skulle kunna lägga oss i vårdskolaomsorg-diskussionerna utifrån våra hjärtefrågor. Hur täta är sjukhusens datorsystem? Är det verkligen ok att man filtrerar åtkomsten av internet på skolornas datorer?
Vidare skulle jag gärna se att de personer som hamnar på valsedeln till riksdagen får deklarera ett slags vetorätt, ett frikort. Ledamöter är människor och alla har någonting som ligger så varmt om hjärtat att man inte kan tänka sig att rösta på ett visst sätt utan att göra våld på sig själv.