Rapport

Alltså, nu är väl ingen direkt förvånad över att just vårt barn är ett ganska surt barn, men faktum är att han dessutom är ett geni. Vilket inte heller förvånade mig. Misströsta inte nu, det här kommer inte att bli någon babyblogg och jag kommer förmodligen inte berätta hur och när han bajsar (när som helst!) och ni kommer inte att få se hur bedårande han är heller på annat sätt än att komma hit och inspektera själva, men så här ett par dagar in i det så känns det som att en pytteliten rapport är på sin plats.

Geni som sagt ja, bara ett par timmar gammal så vinkade han och sa ”äh”, lite senare sa han ”nej”. Förstås. Just ”äh” och ”nej” kommer man ganska långt med om man är sur.

I övrigt så ser han ut som en liten farbror med ett mycket, mycket skeptiskt uttryck i ansiktet. Jag tror dessutom att han redan kan det där med att manipulera, för när han inte sover, äter eller gör det där andra som småbebisar gör så vill han hemskt gärna att man ska hålla honom under armarna så att han kommer upp i sittande ställning och sen ska man titta på honom. Bara. Han plirar lite, sover lite, plirar lite, sover lite, men om man så bara blinkar lite för länge så får man veta det. Lämpligt nog så har man båda händerna fulla då också.

Han och Lilla katten har lite att snacka om dessutom. Lilla katten kom tassande i morse och tippade lämpligt omkull preciiiiis bredvid genibarnet och spann som en dåre. Mycket sött, men jag går liksom inte på det där. Sådär gör han ju bara för att vi inte ska glömma bort honom.

Arga katten tycker att lilla människan är äcklig, så hon nosar på honom och ryggar tillbaka med en min av ren avsmak. Märkligt nog så verkar han lukta likadant varenda gång. Dumma katten är lite sur över att det ibland ligger en liten människa i hennes vagn, men har funnit sig tillrätta genom att lägga sig i korgen på våningen under. Jag hoppas att vi kommer ihåg att kolla där innan vi går ut i fortsättningen.

Pissnissen då? Ja, han var mycket upprörd. Dels var han kränkt över att jag var borta i flera dagar och dessutom kom hem och luktade konstigt. När han väl upptäckte lilla geniet så trodde jag att han skulle svimma av bestörtning. Vad. I. Helvete. Menar. Ni. Med. Det. Där? Så han pratar knappt med oss och definitivt inte med lilla människan. Men han håller sig i krokarna liksom, så det blir nog bra det där.

Ja, det var väl allt tror jag.I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete ösa ur mig vad gäller alla dessa föräldraråd och tips som dykter upp hela tiden som jag bokstavligen får nästan dagliga utbrott över. Det ser jag fram emot, för nu är jag en av dem.

Andra bloggar om: spädbarn. nyföding, surt barn, katter, föräldraskap