Lite nu och då läser jag texter som föräldrar skrivit till eller om sina barn. Alla starka formuleringar och gränslös kärlek och om hur de när barnets blick möter deras på något sätt ser in i universum och om känslorna kring föräldraskapet och barnet, dettta fantastiska barn.
Vackert så. Själv sitter jag och kan inte få ihop en endaste mening om hur det är, hur det känns och vad jag ser när hans blick möter min eller för all del när hela hans ansikte för ett ögonblick lyser upp för att sen brista ut i ett flyktigt leende.
Det är ingen omställning, det är vad jag väntat på hela tiden.
Jag kan inte fånga känslan och jag kan definitivt inte få ner den i ord.
Men det var så här det skulle vara. Det var precis så här det skulle bli.
Jag vet. Det är nästan som om det är hårdkodat i DNA:t eller nåt. 🙂
Dina sista meningar säger väl alldeles tillräckligt?
Spot on!
Jag har varit väldigt frånvarande i övriga bloggosfären under mycket lång tid så jag hade helt missat denna enastående nyhet. En Arvtagare har anlänt!
Jag tycker du har satt mycket bra ord på känslan. Å vet du – det håller i sig, genom alla faser. Inte alls relaterat till bara bäbisfasen och de små rosiga fötterna. Man dyrkar även de illaluktande 43:orna i tonåren även om man då också blir galen på dess ägare av andra skäl. Men känslan… är densamma.
Mina allra varmaste gratulationer till er alla tre.
Pingback: Eros och Agape « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te