Rehabilitering?

Minnesgoda läsare minns ju att jag var sjukskriven i början av året och hör du inte till en av dem så har du en hel radda med länkar till inläggen om det att läsa. Min sjukskrivning var alltså graviditetsrelaterad och det rörde sig inte om foglossning utan i mina intyg står tydligt saker som ”risk för missfall” och risk för ”prematur födsel”. Ett tag fick jag inte dammsuga eller bära något alls ens om jag skulle vilja.

Det komiska började där med breven från min personlige handläggare, som när jag väl fick tag på henne ville rehabilitera mig. Rehabilitera mig från vad? Till vad? Jag får inte lyfta något och jag får inte anstränga mig, hur är tanken att jag ska utföra mitt arbete inom äldreomsorgen då, var min fråga. Dessutom så hade jag vid det här tillfället tre veckor kvar tills jag mitt beslut om havandeskapspenning skulle börja gälla och min sjukskrivning skulle ta slut dagen innan.

Ja, så mycket var vi överens om. Naturligtvis så kunde jag inte utföra mitt ordinarie arbete, så menade hon ju inte, men det skulle bokas in ett möte med min chef, henne, kommunens jobbcoach och mig själv där det skulle utredas om det möjligen fanns något annat arbete inom kommunen jag kunde utföra fram till förlossningen.

Jag höll bokstavligen på att ramla av stolen där jag satt med mitt ryggskott och försökte andas normalt och undrade om det var hon eller jag som blivit akut spritt språngande galen. Så jag frågade henne igen vad hon menade att jag skulle rehabiliteras till eller från, berättade att min havandeskapspenning börjar gälla om tre veckor och ärligt talat, känns det inte som slöseri med tid att försöka rehabilitera någon som är gravid? Och om så inte är fallet, känns det inte ändå som slöseri med tid med tanke på att ett beslut om vad för arbetsuppgifter jag kan utföra och en placering på rätt ställe med tillhörande inskolning sannolikt tar längre tid än tre veckor?

Jo, visserligen, tyckte hon, men nu var det ju så att vi kunde ju inte veta om min sjukskrivning skulle bli förlängd, eller hur? Och när man varit sjukskriven i mer än 90 dagar så ska man rehabiliteras, det förstod jag väl?

Sådär höll vi på och min försäkran om att eftersom min sjukskrivning var graviditetsrelaterad och jag var beviljad havandeskapspenning räckte ingenstans, ”för det kunde hon inte se” och det faktum att jag knappt tre månader innan förlossning inte räknades som sjuk i egentlig mening längre utan hade nedsatt arbetsförmåga på grund av graviditet gick inte heller hem. Konstigt egentligen eftersom Försäkringskassan gärna berättar just att man inte är intresserad av om hur sjuk man är utan av vad man har för arbetsförmåga.

Till sist kom vi överens (eller ja, mest hon då) om att jag skulle höra av mig till henne det datum min sjukskrivning gick ut och jag skulle gå över på havandeskapspenning, för om det nu var så att jag blev fortsatt sjukriven så skulle vi ha det där mötet och jag var nog inte helt utan arbetsförmåga ändå.

Jag hörde aldrig av mig till henne.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det här inlägget postades i personligt. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Rehabilitering?

  1. Jessika skriver:

    Försäkringskassan är fantastisk.

  2. Jenny skriver:

    Haha, vad sjukt! Fast jag är inte förvånad. Det verkar vara ett ständigt lotteri där på FK, om man ska få en skvatt galen handläggare, allt korrekt utfört, eller slussar ned i soptunnan. Jag hoppas nu du njuter gott av föräldraledigheten istället.

  3. WysiWyg skriver:

    Det är inte handläggarnas fel, det är systemets. Jag råkar ha lite ”inside information” (min mor är handläggare) och systemet är uppbyggt som så att det som räknas är s.k. ”avstämningssamtal”. That’s right, det där samtalet hon ville ha med dig är vad som räknas när det ska bedömas huruvida hon gjort sitt jobb eller inte.

    Systemet är, när man tittar på det hela, mer eller mindre uppbyggt kring att juh mindre handläggarens faktiskt bryr sig, desto mer lön får de (eller tja, desto bättre ser det ut i utvärderingen iaf).

    På det så omorganiserar de hela skräpet så fort någon börjat lista ut vad det är de ska syssla med.

    Min absoluta favorit måste ändå vara när de precis innan den senaste enorma omorganiseringen körde ut det nya datorsystemet för betatestning i hela Sverige. Det var så illa att de blev tvungna att avsätta folk på varje kontor som bara samlade in klagomål och felrapporter för att sedan förmedla dem till rätt person. Som mest så fyllde de en hel pärm.

    Men det är inte så konstigt, systemet är designat av någon som aldrig gjort ett datorprogram innan. Hur kan man annars förklara att de tycker att det är en bra ide att lägga upp det som så att de måste rulla ut en helt ny version av hela systemet om de ska lägga till en ny blankett? *skrattar uppgivet*

  4. Drottningen skriver:

    WysiWyg: Men i mitt fall hade det ju vara alldeles ypperligt att helt enkelt bry sig mycket, mycket mindre. (och varför inte bry sig om att rehabilitera någon som faktiskt hade behov av det). Må så vara att det är systemet, men det är människor som jobbar i systemet och nog kunde hon ”råka” peta in mig längst ner i högen?

    Det är lite för enkelt att bara skylla på systemet, även om det lämnar en hel del övrigt att önska.

  5. Daniela skriver:

    Men det förstår du väl, hon måste följa rutiiiiinerna 😛 Om inte alla erbjuds rehabilitering så är det ju orättvist eller mot någon fånig lag eller så får man inga pengar om man inte går med på rehabilitering för då är man inte samarbetsvillig.Att man inte kan rehabiliteras är såklart bara en liten fis i rymden 😉

  6. WysiWyg skriver:

    1. Som jag sa så ser det bra ut på hennes utvärdering om hon har ett avstämningsmöte med dig.

    2. Definitivt, man kan inte gömma sig bakom regler och rutiner, men måste alltid tänka själv. Och det är ett av skälen till varför jag blir lite putt när folk drar alla handläggare över en kant (inte för att du har gjort det så vitt jag vet). Och jag försvarade henne inte, jag bara påpekade en potentiell motivering. Och så babblade jag loss. 😉

    3. Ett annat tänkbart skäl är att hon är ny? Det är lite svårare att våga ta egna beslut och bryta mot rutinerna om man är ny kan jag tänka.

  7. Linda skriver:

    Jag är så glad så länge jag är frisk och kry och inte har något med försäkringskassan att göra…

  8. Petra skriver:

    Och ska man vara riktigt tråkig kan man ju berätta att varje handläggare har piskan över ryggen att absolut och utan undantag ha dessa avstämningsmöten inom en viss tidsperiod. Har man inte det kommer chefen och hytter med näven. Toppstyrt och stelbent? Oh ja! Främjande för den enskilde sjukskrivne? Knappast! Kul för handläggaren? Nix! Den som ändå kunde byta jobb…

  9. Drottningen skriver:

    Petra: Det må vara hänt, men mina kollegor som varit sjukskrivna av graviditetsrelaterade orsaker har i alla fall inte blivit kallade på rehabmöten med förslag om omplacering. Jag förstår att de måste kolla, precis som min chef hade ett rehabsamtal med mig, men bara det faktum att det var drygt två månader kvar till förlossning och mitt yrke borde ha stoppat mig längst ner i högen.

    Men det jag verkligen undrar över om nu chefen hytter med näven och så är varför hon inte ringde mig till att börja med istället för att skicka flera brev och vänta på att jag hör av mig?

  10. Petra skriver:

    Ja, DET är konstigt! Det håller jag med om! 🙂

  11. Amanda skriver:

    Sist jag var sjukskriven (i ett halvår) fick jag inget så kallat avstämningssamtal förrän efter ett halvår, då jag för övrigt snart skulle försöka börja studera ändå. Det kanske berodde på en vettigare handläggare, eller att beroende på om det är ett problem som allmänt ses som ett allvarligt problem (vem har inte hört att ”graviditet är inte en sjukdom!”? som om någon påstått det…) så har de olika förhållningsregler.
    Jag vet inte, jag är kanske bara lyckligt lottat vad gäller handläggare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *