Vi hade i alla fall tur med vädret

Vi skulle på bröllop i Uppsala idag med arvinge och allt. Jag anade vissa problem med tvåmånaders arvinge i kombination med fin middag med bordsplacering, men brudparet försäkrade oss om att arvinge absolut var mer än välkommen. Man kan säga att det blev problem, men inte som jag hade väntat mig.

Som nybliven småbarnsförälder trodde jag mig vara smart. Min plan var nämligen att klä på arvingen kräkbara kläder på vägen upp, tanka bebis innan vigseln och sen byta kläder på honom. Förutom detta hade jag dessutom ett extra ombyte om han skulle få för sig att kräka ner sig flera gånger, huvudsaken var att brudparet skulle få se hur han snofsat till sig på deras stora dag. Ett dygns konsumtion av blöjor var också nerpackade och jag trodde mig således vara beredd på det mesta. Dessutom packade vi in båda vagn och bärsjal för att verkligen kunna hålla honom på strålande humör.

Jag var ändå tryggt förvissad om att inte få någon middag utan räknade kallt med att sitta i skämshörnet med arvinge hängande i ett bröst. För att det inte skulle synas när han dreglade/kräktes på mig hade jag införskaffat en sjal enkom för att dölja såna spår.

En mycket generös tidsplan hade vi också. Det tar ungefär en timme att åka till Uppsala och jag räknade med en timme till att byta kläder på Kryp och tanka honom. Vidare hade vi tänkt oss en lunch på lämplig Maxfacilitet och då är vi alltså uppe i två och en halv timme. Om vigseln börjar klockan 16 så åker vi således hemifrån senast 13.

Eller så kan Josh inte knyta en slips och vi kommer iväg klockan 14. Indragen lunch således och dessutom tar det inte en timme att byta kläder och tanke unge. Josh lovar att det tar en timme till Uppsala och exakt 14.59 dundrar vi in i staden med tandpetarna.

Det är nu det går snett på riktigt. Vi irrade runt Uppsalas gator både med bil och till fots i vad som kände som en evighet innan vi ser en skylt formad som en pil där det står ”Botaniska trädgården 550 meter” varpå vi parkerade illa kvickt och byter kläder på arvinge eftersom vi bara en stund innan åkte förbi just en park. Tio i fyra inser vi att parken vi irrar runt i knappast är någon botanisk trädgård, i mitten av den finns nämligen en skylt där det står ”Stadsträdgården” på. Vi inser också att vi inte har den blekaste jävla aning om vart vi egentligen ska och att vi  kommer att missa vigseln och att vi ju måste säga upp bekantskapen med brudparet, för vissa saker gör man bara inte.

Som att missa deras bröllop då.

Vi ringer den enda människa vi känner som vi vet ska komma för att fråga efter en vägbeskrivning eller.. ja, vad som helst. Typ H J Ä L P. Hon svarar inte.

Enligt kartan ska Botaniska ligga nära slottet och vi är ju trots allt nära slottet, men vi kanske måste närmare? Vi letar vidare med ett svagt hopp om att kanske möjligen ändå vara precis nära nära. Jag något mer misströstande, så pass misströstande att jag gråter. Gråter av stress, av hur fel det blir, av att jag gråter, av att klackarna är höga och av hunger och för att alla människor vi möter ser att vi kommer gående finklädda men utan en aning om vart vi ska och de ser ju att jag gråter. Och så för att jag grinar i sminket. Kort sagt kan man säga att den första timmen i Uppsala är riktigt jävla eländigt usel och vi kan bara konstatera när vi kommer upp för en backe och där bara är massor av raggare att vi har missat vigseln och att ingen någonsin kan tro på att vi faktiskt var framme i rätt stad en timme innan just för att vi skulle ha marginaler.

Där ger vi upp och går tillbaka till bilen. Vackraste arvingen som inte skulle göra annat än skrika har varit på gott humör hela dagen och är stilig i sin nya skjorta och ligger i vagnen och mår bra, Josh är stressad och less och jag gråter igen för det var absolut inte så här det skulle bli.

Väl tillbaka i bilen så ammar jag arvinge och vi funderar över vad vi ska ta oss till. Vi skulle kunna dyka upp till middagen som vi inte vet när den börjar och inte hittar till eftersom vi räknade med att hitta till botaniska (hallå?? det gör inget om man skyltar lite). För säkerhets skull har jag draperat bröstet på arvinge med en kräktrasa, om utifall att liksom. När han har ätit klart så sträcker han lite på sig och spyr rätt ut. I vanliga fall kräks han lite bubbligt, men just idag var han bara tvungen att dra till med en kaskadkräka som träffade hans byxor och fortsatte ner på den klockade klänningskjolen varpå jag studsar ut ur bilen och mer eller mindre kastar ner unge i babyskyddet och konstaterar att hela nederdelen av klänningen numera är en enda sur mjölkkräka.

Där ger vi upp. Vi knåpar ihop ett skamset sms till brudparet om att vi har letat och letat och nu är två av tre nerkräkta, grattis grattis (och så med osynlig text ”nu åker vi hem och skäms ihjäl om vi inte tar livet av oss av skam innan”).

När vi åkt ett tag på vägen tillbaka så inser vi att det ju är ett håll vi inte har åkt åt och nu när vi ändå inte ska någonstans kan vi ju lika gärna prova det hållet också. Vore inte det ironiskt om Botaniska trädgården låg på den här vägen? Hahaha..vad står det på den där skylten?

Det är nu man verkligen blir väldigt, väldigt trött. Till råga på allt så ser vi brudföljet när vi åker förbi och kan inte göra mycket annat än att svänga in och parkera.

Vi måste ju gå och säga hej. Väl? Så jag gråter igen då över alltihop och över att behöva gå och säga hej när jag gråter, men vi kan inte åka därifrån nu när vi väl hittade dem. Torka tårar, stoppa barn i sjal och försöka smyga oss fram lite diskret.

Gick sådär kan man säga. Sällskapet glor misstänksamt på oss där vi smyger omkring och letar, letar efter någon vi känner igen när brudgummen plötsligt får syn på oss och stormar fram. Och nu när jag då ändå har kommit igång ordentligt så gråter jag igen, den här gången i brudgummens famn och precis när jag lyckas få stopp på tårarna som kommer bruden fram och jag gråter en skvätt i hennes framn också. De andra gästerna glor naturligtvis på idioten som smög fram ur buskarna och grinar ner brudparet, vad annat kan de göra liksom?

Gissa hur man känner sig när man skakar hand med folk när man är söndergråten? Vuxna människor i allmänhet och jag i synnerhet brukar kunna behärska sig, men numera gråter jag tydligen för allt. Stressad? gråt en skvätt du. Trött? Gråt en skvätt till. Arg? Aja, gråt lite. Det är bara det att de som känner mig vet ju att jag inte gråter så när jag då står där och bölar så.. ja, rimligen har det inträffat en katastrof?

Jag lyckades samla mig för ett ögonblick, men så fort någon pratade med mig så var jag igång igen. Gråtgråt.

Vi stannade inte på middagen.

Väl hemkomna så synade jag min kräkklänning och kunde konstatera att den där är inget man har på sig på fin middag, för vem vill bli ihågkommen som ”hon med kräk på klänningen”, men sen kom jag på att jag numera blir ihågkommen som ”hon med unge i sjal som kom en timme för sent, grinade och gick”.

Det regnade i alla fall inte, varken på oss eller på brudparet och arvingen var jätteduktig hela dagen. Det var ungefär allt annat som gick snett.

Hur som helst, stort grattis till brudparet! (som inte fick se hur stilig arvingen var trots nerkräkta kläder, eftersom han var nerstoppad i sjalen. En annan dag)
Andra bloggar om: bröllop, giftermål, botaniska trädgården, uppsala, raggare, spädbarn