Tro på dig själv (del 1)

Som nybliven medlem i mammaklubben har jag ändå hunnit reflektera över vissa saker. Ganska snart lärde jag mig att inte lyssna sådär jättenoga på sjukvårdspersonal till exempel. Redan på BB fick Josh lära sig att byta blöja och när jag på frågan om jag ville ha hjälp med amingen svarade att jag vill prova själv möttes jag av en inte alls uppskattande fnysning. Lustigt nog så fick jag, när jag efter nästan ett dygn sa att han bara ätit en gång svaret att sådär små bebisar blir inte hungriga de första två dygnen och att jag absolut inte fick försöka tvinga honom till bröstet. Nä. Okej. Undrar varför han skriker hela tiden då?

Första dagen som föräldrar var vi rätt hispiga. Skrikig unge som inte vill sova och hur vet om de får i sig och tänk om och hur gör man och?

Tack och lov så dök det upp en annan människa senare (nattpersonal förstås) som handgripligen (man kan säga tvingade) ihop unge och bröst efter att jag ännu en gång påtalat att han inte hade ätit. Då åt han i en timme i sträck för att sen klappa ihop totalt och sova hela natten. Men sådär små barn blir inte hungriga va? Nu fattar jag ju att det där var skitprat, men efter 12 timmars värkarbete följt av akutsnitt och ett och ett halvt dygn utan somn gör inte underverk för tänkandet om man säger så.

Sen fick jag tjata mig hem. Bokstavligen. Vaddå kastar ut folk från sjukhuset? Jag trodde aldrig att jag skulle få gå hem. Och de luras liksom. ”Du får inte gå hem förrän du har varit på toa” hette det när de dragit katetern. Gissa om jag släpade mig på toa och bokstavligen pressade ut en skvätt snabbt som ögat? Än var det det ena och än var det det andra och jag måste ju förstå att jag varit med om en stor bukoperation. Jamen vilket jävla tjat, tänkte jag.

Efter ett och ett halvt dygn skulle jag gå hem. Eller inte. Bukoperation ni vet. Skit samma att du är upp och går och inte har begärt någon extra knarkspruta förutom precis efter snittet (och då var det mest för att liksom passa på.. jag har aldrig haft förmånen att få morfin uppskjutet så att säga. Helt värdelöst var det för övrigt), du måste förstååååå det här. Jag tror att de tyckte att jag tjatade, för jag fick faktiskt träffa en läkare till slut, som tog bladet från munne och sa att jag måste ju begripa att de inte kan släppa iväg folk med havandeskapsförgiftning hur som helst. Och det begrep jag ju mycket väl, även om jag inte alls gillade det. Hade de bara sagt det istället för att dra den om bukoperation så hade de fått tyst på mig.

Efter 2,5 dygn hade jag tjatat mig loss kan man säga, efter dubbla blodtryck, varav det andra taget efter mycket bestämt sängliggande i en timme. Inte en chans att jag skulle stanna kvar längre! Inte fick man sova eftersom det var ett jävla rännande och inte fanns det några katter och ahhh..sjukhus!!! Så vi rafsade ihop våra saker och kastade oss mot utgången och sa hejdå och möttes av minst sagt höjda ögonbryn. Men.. ska ni gå? Jodu. Hem ljuva hem.

Slut på huvudklappande och goda råd trodde jag och äntligen får vi vara ifred.

Ibland är jag verkligen pantad, för det här var ju bara början.

Andra bloggar om: kejsarsnitt, sjukhus, förlossning, bebis, baby, trygghet