När man väl kommer hem så ska man gå och visa upp sig och presentera sig för bvc. Det heter att det är frivilligt, men jag undrar hur det är med den saken egentligen. Jag tycker visst att bvc som instutition är bra och det är ju lysande att oroliga föräldrar kan gå dit och visa upp sina telningar och få goda råd och allt vad det är. Vi hade ju inte heller någon tanke på annat än att faktiskt gå dit.
Ett par dagar efter hemkomst så ringer då en människa från bvc och vill göra hembesök. För vår skull naturligtvis. Än en gång, frivilligt förstås, men nog blev tonen lite annan när jag tackade nej till hembesöket och svarade att jag gärna kommer ner till dem. Det blev lite.. frostigt skulle man kunna säga och någonstans så undrar jag om inte människan vi träffade blev lite besviken över att vårt kryp varken hade blåmärken, utslag eller hade minskat i vikt. Till och med naveln hade ramlat av och var nästan läkt.
Människan föreslår ett hembesök veckan efter för vägning och mätning, för det var ju verkligen jättetråkigt att min sambo inte kunde vara med. För vår skull alltså. All bvcverksamhet är ju frivillig. Nej, tack, svarade jag igen och föreslog att hela familjen kunde komma veckan efter istället. Jo. Lite frostigt var det ja.
Totalt har vi varit på bvc fyra gånger under dessa tre månader vi har varit föräldrar, varav en gång var tvåmånaderskontrollen och så en gång när vi träffade vår ”ordinarie” bvctant. När vi säger det så brukar folk höja på ögonbrynen.
Det brukliga är tydligen att gå dit en gång i veckan åtminstone i början för att väga och mäta barnet och så träffa sin människa och prata om bajs, plitor, utslag, sömn, inte sömn, amning, skrik i panik och allt vad det är. Lite senare blir man inbjuden till föräldragrupper där man pratar om samma saker, fast med andra föräldrar och så gör man lite studiebesök på öppna förskolan och sådär. Detta förutom läkarkontroller och vaccinering alltså.
Om man dessutom vågar sig ut på föräldrasiterna som finns så upptäcker man ganska snart att om det är något föräldrar av idag verkar vara, trots detta stödmaskineri, så är det oroliga och osäkra.
Jo, det är klart att jag också har haft nätter när kryp har vrålat som besatt och jag har funderat över om det verkligen ska vara på det här viset och jag fick blåsor på bröstvårtorna i början när jag ammade och ont gjorde det och fick han verkligen i sig tillräckligt med mat och ska det verkligen kännas som om någon bränner upp brösten med eldkastare när mjölken rinner till och undrar om jag inte behöver köpa en amningsnapp ändå och tänk, tänk om.. ja, vad som helst!
Påfallande många verkar tvivla på sin egen förmåga, det är vad jag vill säga. Jag köper inte att de flesta jag hör om inte kan amma utan måste ge sina barn ersättning för att de ska bli mätta. Och jag tror att det är ganska många barn som är flaskbarn idag, för annars skulle inte ögonbryn höjas när det frågas om amning och jag säger att det funkar bra och att han inte får något annat,.som om det är något konstigt i att amma ett spädbarn. Det sa jag även precis i början när jag satt där med onda blåsor som sprack och.. för alltså, det är klart att det tar ett tag att lära sig och framför allt att vänja sig. Barnet ska lära sig precis som jag ska lära mig. Det kanske inte blir perfekt varenda gång man försöker, men man lär sig. Jag tycker inte att det är konstigt.
Självklart så finns dessa kvinnor som inte kan, som inte får till det och om man dessutom har en nitisk bvctant som hummar bekymrat över viktkurvan som dalat sen förra veckan så förstår jag om man tvivlar. (en kurva som för övrigt är gjord på flaskmatade barn och alltså inte passar perfekt på helammade barn) Dessutom så måste det ju vara mycket behändigt att verkligen veta exakt hur mycket barnet har ätit. Vilket blir ännu ett orosmoment när/om barnet kräks.
Lika lite köper jag att just andras barn har ett ovanligt stort sugbehov så att de måste ha napp. Om så var fallet skulle man knappast behöva ägna månader åt att lära barnet att ta just napp och de här barnen med ”ovanligt stort sugbehov” skulle inte vara så många. Skriker barnet utan napp? Ja, men det är vad spädbarn gör! Men jag kan inte sitta med barnet vid bröstet hela dagarna! säger nu någon och det verkar inte så kul. Det är inte kul.
Vi flyttade ju som bekant när krypet var en månad gammal. Ungefär samtidigt som han började lära sig att uttrycka en egen vilja på allvar kan man säga. Det innebar att vissa dagar låg vi framför tvn hela dagen, för det var det enda sättet att hålla honom nöjd. Och jo, vi provade napp också. Jag är ingen fanatisk nappmotståndare så, jag ser bara inte poängen i att vänja en baby vid något man sen måste vänja dem av med om man inte måste.
Som sagt, vi provade napp. Och möttes först av förvåning, sen av misstänksamhet och till sist av ilska. Och det var inte det att han inte kunde, han lärde sig snabbt hur man använde napp, men han ville inte ha den. Vi hade nog kunnat få honom att ta nappen till slut, men jag tänkte ju knappast använda fler veckor till att lära min son att ta nappen än jag ägnade åt att vi skulle lära oss amma.
Jag tror att det är fullt normalt att oroa sig för nästan allting. Bajsar ditt barn åtta gånger om dagen? Kan det verkligen vara vettigt? Inte bajsat idag? Plitor på huvudet? Röd i stjärten? Är badvattnet för varmt? För lite kläder på? Alltid har man något att oroa sig för och vad sägs om en rejäl skopa med dåligt samvete när man i efterhand upptäcker att man kanske inte hade tålamod, ork, kunskap eller vad det nu må vara.
När man dessutom läser saker som att man kommer att lära sig vad ens barns skrik betyder och man efter ett par månader fortfarande inte har en aning annat än skillnaden på katastrof och gnäll så är det inte så konstigt att man undrar, men då kan man titta på sitt barn och kanske är det man vilar ögonen på en högst välmående liten skitgris helt enkelt. Då måste man ju göra någonting rätt, även om man inte vet vad skriken betyder.
Men varför tvivlar vi så mycket på oss själva och vår egen kompetens som föräldrar? Allvarligt? Det är något som är konstigt med att vi i ett samhälle där vi får så mycket information och har tillgång till bra sjukvård och där våra barn i princip aldrig får vitaminbrist ens en gång, ändå inte tror att vi kan uppfostra eller ens hålla våra barn vid liv.
Det finns saker man ska vara uppmärksam på och det finns saker som är farliga för barn och det ska de förstås skyddas från, men de allra flesta sakerna är ingen katastrof. Det är inte katastrof om barnet inte följer kurvan hela tiden och man måste inte ha termometer i badvattnet för att kontrollera att vattnet håller 37 grader eller vad det nu ska vara och det är inget konstigt med att barn slår sig när de lär sig att gå och..
Vi kanske borde lära oss att ta det lite lugnt. Andas lite. Vara med våra barn istället för att varje vecka söka bekräftelse hos andra att just vårt barn mår bra och växer. Känna på vattnet innan vi stoppar ner barnet och sen stoppa ner barnet i badvattnet lite i taget och låta honom (nej, det är inte patriarkatet, jag skriver honom nu för att vårt kryp är en han) känna efter själv. Blir han skållad säger han nog till, slår han sig så säger han också till.
Med största sannolikhet så blir våra barn alldeles utmärkta människor till sist oavsett om de följer sina kurvor och statistiken eller inte.
Andra bloggar om: förälder, trygghet, baby, spädbarn, föräldraskap, amning, osäkerhet
Bra skrivet! Det tycks ju vara en känslig spiral det där med BVC – går man dit för lite är man tydligen dålig förälder, och går man dit för ofta (vilket ett par vi känner gjorde med sin lilla dotter -varvid soc kontaktades och de blev av med sin bebis, de kunde ju inte sköta henne hette det!) är det tydligen också jättefel! Med tanke på hur mycket sjukvård och stat ska styra oss nu så undrar jag hur det någonsin blev folk av förr i tiden?! 😛 Visst finns det några som verkligen inte borde vara föräldrar, men för de flesta av oss är det fortfarande instinkt och sunt förnuft som styr.
Jag är ganska så rejält skeptisk till de där ”kurvorna”. Jag är iofs inte förälder själv, om det påverkar, men jag tycker nog att de verkar extremt smala om man säger som så. Lite som att försöka pressa in barnet i en mall eller något.
Så vad gör det för skillnad vad barnet väger, så länge det mår bra? Borde det inte krävas rätt rejält mycket mer än att man inte följer kurvan innan det faktiskt börjar påverka hälsan? Och borde man inte kunna se det på annat sätt?
Bara en tanke.
Du utstrålar såå mycket klokhet i ditt resonemang! 🙂
”Det brukliga är tydligen att gå dit en gång i veckan åtminstone i början för att väga och mäta barnet och så träffa sin människa och prata om bajs, plitor, utslag, sömn, inte sömn, amning, skrik i panik och allt vad det är. Lite senare blir man inbjuden till föräldragrupper där man pratar om samma saker, fast med andra föräldrar och så gör man lite studiebesök på öppna förskolan och sådär. Detta förutom läkarkontroller och vaccinering alltså.
Om man dessutom vågar sig ut på föräldrasiterna som finns så upptäcker man ganska snart att om det är något föräldrar av idag verkar vara, trots detta stödmaskineri, så är det oroliga och osäkra”
Jag undrar om man inte lika gärna skulle kunna byta ut ditt ’trots detta stödmaskineri’ mot ett ’på grund av detta stödmaskineri’?
Åh, jag var också en sån där bvc-motståndare, det var inte populärt, vill jag minnas.
Och jag klarade mig oftast genom att tänka logiskt – skriker barnet gäller det att få tyst på det och det var tre alternativ; mat, blöjbyte eller bara hålla i famnen. Minns med fasa tiden då hon började dia ordentligt … jag satt med henne på bröstet från aktuellt kl 18 till rapport kl 23 … i flera veckor. Det var inte kul…
När hon fick feber höll jag henne sval, när hon frös höll jag henne varm. Hon drack när hon behövde, åt när hon behövde (ibland hela tiden!)
Man måste lita på sig själv, och kanske fråga mamma – för ens egen mamma har ju faktiskt varit där själv! Man behöver inte bvc-personal för att få ett barn att må bra!
Jenny: Ja, hur blev det folk förr i tiden? Titta bara på oss hur vi blev!
WysiWyg: Jag är väldigt dålig på kurvor, men det är klart att barn kan må bra ändå. Men alltså, de säger så konstiga saker.. helt appropå så sa barnläkaren vid tvåmånderskontrollen att vi inte behövde oroa oss för att vår son skulle bli överviktig av att ammas, för det gick inte. Neeeehej? Bra att veta. Hade jag undrat så kanske jag hade frågat?
Kristina: Vad svarar man på det? Tack? Tror jag 😉
Morrica: Jo, jag tror också det. Trygghetsnarkomani
Ninja: (jag hade en katt en gång som hette Ninja, han klättrade på husväggar=) Jag har en ”skriklista”: blöja-mat-hångel… typ så. En tutte löser rätt många problem har jag märkt 😉
Amen sister!
Jamen precis! Gud vad bra att du sätter gränser, att du tänker själv och säger ifrån. Och nä man vill faktiskt inte ha hem människor i tid och otid var dock beredd på att de kan dyka upp ”spontant när de ändå har vägarna förbi” det råkade min vän ut för.
Jätte bra skrivet!
födde du på södertälje? Var får du höjda ögonbryn när du pratar om amning? På södertälje sjh tvingade dom mig att jag skulle amma,amma,amma. Trots att han inte gick upp i vikt och orkade inte suga så skulle jag ändå amma. Jag fick höja rösten ett antal gånger när jag påpekade gång på gång att jag skulle ta flaska då nedgången på vikt var ett faktum.
På BVC var det väldigt öppna och sade att jag fick göra som jag ville. Amma eller flaska.
sedan tror jag som dig att föräldrar idag är så oroliga. Som nu, Neo avskyr pureér och vi får oroliga blickar för att han inte äter vanlig mat. Herregud det kommer väl när det kommer ungen kommer knappast att äta ersättning hela livet!
msn00b: va? hembesök bara sådär? Nu går jag på bvc som jag inte tillhör geografiskt så jag tror jag klarar mig, då är det större risk att chefen gör spontanbesök faktiskt 😉
Katarina: japp! Södertälje sjukhus och ja, där ska man ju amma. På BB är det ju inget snack. Viss viktnedgång får man väl räkna med tror jag innan amningen kommer igång och så, men inte för mycket. (omkring 10% har jag hört/läst är okej). Det är när man kommer ut därifrån som det höjs på ögonbryn och det blir lite ”eh..jaha.. får han ingenting annat?
Jo jag vet 10% är okej och normalt. Han var nästan fem veckor för tidig vilket innbar att han orkade inte suga från bröstet. Vi tog ammningsvikt på honom där det visade att han knappt fick i sig något.
senare blev vi inlagda på Huddinge eftersom att han inte fick i sig något, där fick vi order att bara ge flaska och vips gick han upp i vikt.
Katarina: med tanke på att de (på BB alltså) sa att sådär små barn inte blir hungriga de första två dygnen så är jag inte jätteförvånad 😉
När man läser sånt här undrar man ju om man verkligen vill gå igenom allt det där. Jag är ju inget större fan av den svenska sjukvården nu heller…
Nyn: Nä, det vill man inte. Det är ju det jag säger, man får akta sig noga 😉
(och då har jag ändå inte ens kommit i närheten av alla goda råd man får vare sig man vill eller inte, gärna av såna som knappt är ytligt bekanta)
Word! Den där första halvan av texten, med hembesöken etc, den gav mig gåshud. Alltså inte på ett härligt sätt.
Väl rutet!
Alla utom en i aktieklubben är mammor/morsor, – de flesta till vuxna barn. Själv är jag mamma till en snart 18-årig flicka som studerar och fortfarande bor hemma. Jag kommer ihåg hur förtvivlad jag var när jag inte hade tillräckligt med mjölk för att amma henne tills hon blev mätt. Det var hemskt! Jag fick en elektrisk pump med mig hem som jag skulle amma genom och sedan ge henne den utpumpade bröstmjölken i flaska.
När jag satt där med pumpen och såg dropparna gå igenom slangen ner till behållaren – samtidigt som min flick-bebis låg intill mig på sängen och var hungig – så bestämde jag mig. Jag ville vara nära henne och den där j-a pumpen ökade bara avståndet. Jag gick och köpte bröstmjölksersättning och gav henne och sedan var allt frid och fröjd. Idag är hon världens goaste, gladaste tjej och det går jättebra för henne i skolan – trots att man då skrämde mammorna med att ersättnings-barn skulle uppvisa sämre resultat i skolarbetet. Det läggs så mycket onödig skuld på unga mammor.
Bry dig inte om vad alla experterna säger. Jag började lita på mig själv och det sunda förnuftet – och plötsligt kunde jag njuta av min bebis och min nya roll som mamma. Nu kan jag se tillbaka på den tiden som den allra bästa i mitt liv.
Hej Drottning! Här är Calle, mitt i ägglossningen (ja, vi håller på att svarva till en egen knodd…), och jag tycker att det är väldigt roligt (och skrämmande ibland) att läsa din blogg om barn.
Jag har den stora förmånen att ha tre tonåringar som är friska, starka, glada och välväxta på alla sätt och vis, så inte ens en armé av arga BVC-muppar kommer att kunna rubba mig en millimeter. Jag vet hur man gör, helt enkelt. Och det jag inte vet, det tar jag reda på. Själv.
VI är faktiskt lite inne på att föda hemma – vi känner flera barnmorskor, så det skulle inte innebära några större problem att ordna.
Calle: Jag tänkte på dig igår faktiskt, för du frågade mig förut om jag skulle skriva om Krypet när h*n var ute och jag sa att det skulle jag nog inte, för jag var ju ingen mammabloggare. Ehh.. ja. Jo. Det gick väl sådär tydligen, men jag håller mig ifrån vaknätter och bajskonsistens i alla fall. 😉
(men det är klart, man skriver ju om saker man snubblar över och det råkar ju bland annat vara bvc och diverse föräldrarelaterade saker)
Lyckat till med svarvandet!