Hjälp?

Jag och arvingen är på väg hem med pendeltåget från UnderBara Barn på Älvsjömässan och vid Södertälje hamn så fick ungen nog. Det är inte så konstigt om man tänker på att han har suttit i sjalen sen åtta i morse och det här var strax före klockan tretton. Under de här timmarna så har han inte sagt flaska ens trots andra gapiga ungar och stojande, förutom när det var dags för pit stop. Jamen ni hajar ju vad det är för ett barn vi pratar om!

Hur som helst, i Södertälje hamn tröttnar han å det grövsta kan man säga. Han är trött, hungrig,uttråkad och jag vet inte allt. Hur som helst så är det ett jävla skitliv han lever och alla ska veta det. Det vet man ju hur värdelöst det är med skrikande ungar på tåget och man hatar dem så mycket man bara orkar och deras föräldrar ännu mer och hade det inte varit en station kvar så hade jag antagligen klivit av, ammat honom i ett hörn och sen fortsatt hem. Jag säger inte att alla ska göra så alltså, men jag hade gjort det, för jag orkar inte heller höra på en skrikig unge i 40 minuter när jag åker tåg. Inte ens min egen.

Nu var det inte 40 minuter kvar utan kanske.. fem. Alltså satt vi kvar. Ni infödingar vet ju att tåget står still i Södertälje hamn innan det vänder och fortsätter till centrum. Säg att han började gråta när tåget hade stannat så får ni ett tidsbegrepp. För mig kändes det ju som en evighet förstås. Innan tåget hinner sätta igång igen för att fortsätta till ändstationen som dyker en tjej på mig där jag sitter och vaggar krypet fram och tillbaka och frågar om jag behöver hjälp.

Va?

Ja, behöver du hjälp?

Eh..nä.

Är det säkert?

Här skulle jag ju om jag varit lite piggare och lite snabbare i tanken frågat henne exakt på vilket sätt hon hade tänkt hjälpa mig med min drygt tremånaders unge som skriker, men jag blev så paff så det enda jag svarade var; Nej, han är ett spädbarn. De gråter.

Och jomen det är väl klart att jag hade kunnat få tyst på honom genom att dra loss ungen ur sjalen, leta igenom mina kläder, hala fram ett bröst och tryckt in det i munnen på honom. Det funkar ju i alla lägen, men nu visste jag ju att han inte var hungrig och ärligt talat.. för det första så hade det tagit nästan lika lång tid som det tog för tåget att nå sin slutdestination och för det andra så ska det mycket till innan jag ammar på pendeltåget eller överlag särskilt offentligt.

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hjälp?

  1. Jenny skriver:

    Vilken knäpp kommentar, förstår att du blev lite paff. Nästa gång får du fråga henne om hon tänkte sätta sig och byta blöjor och amma när ni strax ska gå av. 😉 Om nån som hon frågar igen alltså…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *