Tips från coachen

Egentligen så borde jag ju förstås låta bli, men till mitt taffliga försvar vill jag säga att jag hittills inte köpt en enda föräldratidning och således är lyckligt ovetande om hur fel jag gör när jag klär/badar/matar mitt barn. Eller ovetande och ovetande, tack vare internet är det ju mer eller mindre en omöjlighet att inte få reda på vilken sopa man är.

Allt om barn kan man läsa om 9 sätt att bli en bra pappa. Trots att man skulle kunna tro att artikeln är riktad till pappa, så gissar jag att meningen är att jag som mamma ska läsa dem, humma medhållande och sen läsa upp väl valda delar för min partner, som jag tycker är ett jävla as som inte tar sitt ansvar för han får minsann vila på jobbet och har ingen aning om hur slitsamt det är att ta hand om ett spädbarn.

Nu läste jag visserligen upp valda delar för sambon, men jag hoppade över de mest elementära sakerna som att man ska vara snäll mot sin bebis och sådär utan valde istället de där.. kreativa tipsen.

Artikeln är som ett bildspel, så det krävs lite tålamod och fingertoppskänsla för att ta sig igenom. Tips nummer fyra handlar om matsituationen nattetid som ju under barnets första månader ofta faller på oss kvinnor, särskilt om vi ammar. Efter månader av sönderhackad sömn är man inte så väldigt tålmodig och jag vill särskilt upplysa om att de sista månaderna av graviditeten inte är en slentrianmässig prommis i parken heller. Bara så att vi förstår varandra.

Genom att gå upp med henne och hålla henne sällskap kan ni få en fin stund tillsammans. Ni kan småprata lite om dagen som har varit, om hur fantastisk er lilla bebis är och hjälpa varandra att inte somna ifrån.

Hur i helvete tänkte de nu?

Även om vi bortser från det faktum att pappa förmodligen är den som arbetar (heltid?) under barnets första månader och därför kan behöva lite mer sammanhängande sömn och att det förmodligen finns något biologiskt alldeles fantastiskt som hindrar oss kvinnor från att bli kliniskt galna av vår sönderhackade sömn så är det så jävla dumt så att jag nästan blir stum.

Till att börja med så har jag inget intresse av att prata med min sambo när jag blir väckt för att unge herrn vill fika. Alls. Jag vill sova och hela matslurken ska skötas snabbt, effektivt och förhoppningsvis få grynet att klappa ihop. Är vi vakna och småpratar så kommer han alldeles säkert att piggna till och bli alldeles överlycklig och spritta med armar och ben. Gulligt, men inte klockan tre på morgonen, jag lovar.

Tips på samtalsämne är bland annat hur fantastisk vår bebis är. Alltså, vi vet att han är enframtida nobelpristagare efter en lång och lyckosam hockeykarriär i Leksands if (som kommer att ta sm-guld på sm-guld med sonen i mål), det är ingenting vi behöver diskutera. Och ska vi vara riktigt ärliga nu så är det inte ord som underbar och fantastisk som flyger genom skallen när man blir väckt för sjuttiohundrade gången samma natt av små bebisfötter/naglar i ryggen eller valfritt bebisgnäll. Det kan vara så att man till och med funderar på ångerrätt alternativt kast med liten bebis. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så.

Det uslaste med ovan nämnda tips är att resultatet blir att bebisen har två föräldrar som bokstavligen balanserar på vansinnets brant av sömnbrist, istället för två någorlunda okej vuxna som sover lite i skift och hjälps åt. Bebisen har ingen glädje av vår lilla pratstund, men har glädje av att pappa kravlar sig upp och tittar på tv/leker/vankar med bebisen innan mamma kastar ut bebis genom fönstret eller försöker spola ner den i toaletten. Precis som bebisen blir gladare av att pappa tar över när han kommer hem efter sin skitviktiga dag på kontoret istället för att tänka att mamma gör väl ingenting hemma. Om vi nu ska prata tips alltså.

Nästa intressanta sak hittar vi som tips nummer åtta. Då ska man nämligen ringa sig sjuk en dag och bara umgås med sin bebis. Det jag undrar då är vad arbetsgivare och försäkringskassa tycker om det? Jag är säker på att de flesta pappor kommer hem efter jobbet och har dessutom två lediga dagar i snitt på en vecka när de kan umgås med sina barn. Om de istället väljer att spela bandy med grabbarna, dricka öl eller gå på hockey så är det också ett val.

Sen kan man förstås ta det ett varv till. Jag som mamma måste ju låta pappa ta hand om bebisen utan att hänga över honom som en hök för att se att det går rätt till. Självklart är det så att den som är hemma känner barnet bäst och vet således allt om hudvecken, vad som funkar som tröst och inte och hur ofta man egentligen behöver byta blöjan och framför allt hur innehållet ser ut redan innan man har öppnat den, men den andre föräldern kommer aldrig att veta det utan att få ta reda på det själv.

Och allvarligt talat, vad är det värsta som kan hända om bebisen bokstavligen skiter ner sig till öronen, får feber och kräks och mamma inte är hemma? Nu ska jag inte säga att vi är så väldigt jämlika vad gäller vår lille gosse heller, men jag försöker verkligen att inte kolla så att blöjan sitter på rätt, ifrågasätta sambons klädval på ungen och hyser inga som helst betänkligheter vad gäller att lämna hemmet utan barn.

Redan första veckan efter hemkomst gick jag och fikade utan dåligt samvete och baby, men med mobiltelefon som pep när unge herrn var hungrig. Man kan göra så och för min del så tror jag att jag inte gått upp helt i mammarollen samtidigt som min sambo istället klivit in lite mer i sin papparoll än vad han kanske skulle ha gjort annars.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

11 svar på Tips från coachen

  1. Carina skriver:

    Jag tänker ringa socialen!

  2. Drottningen skriver:

    Carina: Ska du få mig omhändertagen?

  3. Joshua_Tree skriver:

    Jag tänker också ringa socialen. Vadå Leksand? Uppenbarligen har vi ett och annat att prata om. Han ska inte stå i mål, och definitivt inte i Leksand, och Leksand kommer för övrigt inte att vinna några SM-guld. Du balanserar veeerkligen på vansinnets rand. 😛

  4. Drottningen skriver:

    Josh: Du kanske skulle ha nytta av artikeln? =P

  5. Jessika skriver:

    Och bilderna är i sånt där romantiskt motljus med glada bebisar? Ingen hint om att mamma har sovit i genomsnitt fyra timmar de senaste tre nätterna.

    Varför läser du den där jävla skiten?

  6. Besökaren skriver:

    Han platsar nog i Leksand redan nu med tanke på hur de spelar :/

  7. Drottningen skriver:

    Jessika: Men vi har ju pratat om det där redan. Du vet att jag måste

    Besökaren: Du är en sån solstråle

  8. Joshua_Tree skriver:

    Om inte annat kan han bli sportchef. Han lär inte fatta sämre beslut och vet inte vad han ska göra med hejarklacktjejerna än. ];)

  9. Jessika skriver:

    Jo, jag vet att du måste. Och ärligt talat så finns det värre beroenden även om risken för blodtrycksspikes och strokes verkar överhängande ibland

  10. Kaffemoster skriver:

    ”det förmodligen finns något biologiskt alldeles fantastiskt som hindrar oss kvinnor från att bli kliniskt galna av vår sönderhackade sömn ” Kanske var det något du egentligen visste, men det lär heta oxytocin. Det däringa må-bra-hormonet utsöndras när de små iglarna äter och gör att vi somnar om lättare (och sover bättre? Det KAN ha varit så fantastiskt, jag minns inte så noga) än om vi blir väckta av annan anledning.

  11. msn00b skriver:

    Återigen – men jaaaa! Heja Drottningen och Heja Josh!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.