drottningsylt

Det är något som gnager i mig i svallvågorna av #metoo som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Bra på så många sätt att även män faktiskt ser att det inte bara är den där knepiga snubben som betett sig illa mot kvinnor utan att det är många män, mot nästan alla kvinnor. Jag tror nämligen att det är en helt annan sak att läsa statistik och att få veta att det inte bara är si och så många % som varit utsatta utan det är frun, jobbarkompisen, syrran och antagligen morsan också. Det blir lite annorlunda då.

Precis som det blir annat när det visar sig att polaren, idolen, brorsan faktiskt också har betett sig så här. Det får en att tänka, eller hur?

Och för många av oss kvinnor blir det också ett uppvaknande, för det här handlar som sagt inte om våldtäkter och grova sexuella övergrepp och i ärlighetens namn så är vi nog många som tagit emot, sagt ifrån och sen tagit emot mer, skakat av oss och gått hem med en olustig känsla som vi kanske inte tänker på, men som får oss att ha koll på vart nyckelknippan ligger och vem som går bakom oss på vägen hem. Den där känslan av utsatthet, att alltid behöva vara på sin vakt som för oss är så normal att vi inte ens tänker på den.

Att anmäla någon som tar en på brösten gör man ju inte. Eller han som trycker upp en mot väggen och tror att man ska hångla och inte tar annat än ett fysiskt nej. I många fall så har man nog inte reagerat annat än med att han var en jävla idiot.

Jag tror faktiskt att många av de här männen har trott att det var okej. Nästan okej åtminstone. Att skicka en dickpic till någon till exempel, slänga ur sig sexistiska kommentarer, kommentera kvinnors kroppar. En del har säkert tänkt att hon ska bli glad över att få höra vilka snygga rattar hon har och vad man kan göra med dem.

För hon svarade inte på mailet, hon log lite besvärat och gick vidare efter kommentaren om hennes röv och så var det med det. Och det var ju mest på skoj ändå.

Och då har vi inte bara ett gäng män som inte kan bete sig, utan även ett strukturellt problem. Kanske är det vad som gnager, att problemet inte bara är Carl och Johan och Ahmed och Svante och att vi inte bara ska fokusera på dem. De är lite för många för att vara ”en ensam galning”, eller vad säger ni?

Vi är så bra på att tala om hur man i andra länder behandlar kvinnor och vi är många som påtalat att man kanske ska sopa framför sin egen jävla dörr först, men i Muslimarabien minsann, där får kvinnor inte gå ut själva och de måste ha huckle! Nå, här får kvinnor gå ut, men stå ut med män som inte har någon respekt för henne i så fall. Generaliserat och hårddraget naturligtvis, men ni förstår poängen.

Så när bilan viner lite långsammare över alla män som nu duckar efter bästa förmåga så måste vi också gå vidare, inte låta det stanna där. Vi som har söner, vi som träffar män, de som är män. Vi måste prata med våra barn, visa våra barn att en människas kropp inte tillhör någon annan, vi måste säga ifrån när vi ser, hör saker. Varenda gång. Allihop.

Läs även andra bloggares åsikter om metoo, samhälle, övergrepp, sexuella övergrepp, män, kvinnor