(98)

Mhhmm. Så idag vaknade jag tolv istället. Försökte somna om i en dryg timme, men det var ju bara att glömma och enda gången jag ens var i närheten så ringde det på dörren. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tänker tidig kväll då?

Läs även andra bloggares åsikter om

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Gonatt! (97)

Jag sov till fem??!! Och vaknade för att jag blev väckt, annars hade jag säkert kunnat sova ett tag till, men ändå. Fem!

Innan barnen var det inget konstigt, men efter andra är min dagsömn helt trasig, så jag vaknar ett..och har fått lära mig att vara nöjd när jag sover till tre. Oftast somnar jag någon gång mellan nio och tio, så det fattar man ju att jag halkar efter sömnmässigt när jag jobbar.

Nå, idag somnade jag förvisso först närmare tio, men ändå. FEM!

En fjärde natt och sen har jag ledigt en vecka innan semestern.

Woop! woop!

(för att kompensera optimismen kan jag berätta att jag sprang som en idiot i morse på jobbet med två renbäddningen inklusive en halvdusch en halvtimme innan hemgång och sen klämde jag tummen i en dörr. Klämmandet skötte jag hemma. Så här åtta timmar senare gör det fortfarande ont)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Höjda ögonbryn (96)

Det finns alltså ögonbrynsstämplar?

Jag har så många ord som samtidigt försöker komma ut och liksom forma någon slags tanke om detta, men det blir bara en enda stor hög med blah.

Men ögonbrynsstämplar alltså? Man skulle kunna kombinera till exempel scrapbooking och make up? Limma fast en blomjävel över finnarna eller lite blingstenar i fransarna?

En annan, lite kul grej med ögonbryn; ingen har missat att alla som är något tatuerar sina ögonbryn. I princip samma form och färg ( one size fits all kan aldrig bli fel) hos allihop, men vet ni vad? Åker man någon annanstans i landet så ändras formen lite. Vem vet, om 50 år kanske man kan avgöra folks härkomst utifrån ögonbrynsformen. Ja, inte den riktiga formen alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | 1 kommentar

Knivbrev del 2 (95)

Knivarna ramlade ner i brevlådan igår, och den ena blev testad sen till middagen. Grundförutsättningen är alltså denna: jag har aldrig slipat om knivar i hela mitt liv och antalet nya knivar jag köpt tror jag är fyra. Och då flyttade jag hemifrån som nittonåring och har passerat 40. Ärvda, slöa knivar har alltså varit min paroll. Något knivset har jag kanske fått av mina föräldrar genom åren, men det har ju varit billiga varianter som inte ens dög till mycket från början.

Så jag har sågat mig genom tomater, hackat istället för att skiva mig igenom lökar och sådär och tänkt att dyra och/eller vässade knivar är för folk som åtminstone tycker om att laga mat.

Ska jag berätta något? Man avskyr matlagandet lite mindre om det går undan och det gör det om man slipper såga sig igenom sakerna. Det var inte som i såna där tvshopfilmer där de säljer knivar där man närmar sig tomaten och så har den skivat och lagt upp sig själv på ett fat, men jag har skurit tomater. Skivat lök för att sen hacka den.

Och det var som sagt inga tjusiga knivar från början, en från coop och en OBH Nordica (den kanske inte är svinbillig, men jag fick köpa den i ett paket med kastruller till bra pris via buzzador för länge sen), men åtminstone den ena är vass på riktigt nu.

Så jag tänker, ja till knivbrev. Jag tog den vanliga slipningen, för jag är inget proffs utan bara en trött morsa som inte gillar att laga mat (men som vill äta riktig  mat och vill ännu hellre att barnen ska serveras sådan. Lägg märke till att jag inte skrev att de äter den;)

Och för att vara tydlig då, jag har beställt mitt eget jävla knivbrev och betalar min egen faktura.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100, Drottningsylt testar | Lämna en kommentar

Ända in i kaklet (94)

Eftersom vi på min arbetsplats ”väljer” när vi ska ha semester genom att det kommer ut färdiga listor med ”förslag” (baserade på hur semestrarna låg förra året, sen förra året, tidig i år och vice versa) har jag i år tidig semester. Det tas ingen hänsyn till vad man vill eller behöver, utan passar det inte så ska man hitta någon som vill byta.

På en arbetsplats där man lägger sitt schema själv. Man kan bli trött för mindre, det kan man.

I alla fall, jag har tidig semester så med lite pyssel och en kompnatt så ska jag köra 4 nätter i rad och sen vara ledig i 5 veckor. Bra på så sätt att jag är ledig när barnen har avslutningar och eftersom som pappan har föräldradagar att plocka ut får de ett riktigt sommarlov också.

Sen att jag avskyr tidig semester så till den milda grad att jag inte ens brukar ta någon (och då förstår ni är det också fel) under semesterperioden då är en annan sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Knivbrev (93)

Jag har tänkt på det ganska länge, men så är det ju det där med att komma längre än så. 28 maj beställde jag ett knivbrev. Du har säkert sett reklamen, de skickar hem ett brev som man stoppar knivar i och så slipar de och skickar tillbaka illa kvickt.

Ganska kvickt i alla fall tror jag. Jag beställde 28 maj, jag gissar att det kom dagen efter eller kanske 30 maj. Ikväll fick jag meddelande i postnordappen (ungefär den enda riktigt bra tjänst postnord tillhandahåller) om att mina knivar är på väg tillbaka.

Sen får vi ju se hur vassa knivarna är, men om man slipper såga sig igenom grönsakerna ett tag så är jag nöjd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Boktips (92)

Jag vet inte hur det är med er, men det går alltså inte en dag utan att jag höjer på ögonbrynen när jag läser nyheter eller ser någon nyhetssändning och tänker att världen är så full av dårskap och stolligheter att man har svårt att ta det till sig.

Så för att liksom bryta av så tänkte jag att ett boktips är på sin plats. Terry Pratchett har skrivit massor med böcker om Skivvärlden. Jag tycker du ska läsa allihop. Man kan läsa dem som komisk fantasy förstås, men läser man lite långsammare och funderar samtidigt (nu blir det lite jobbigt, jag vet, man kan läsa dem flera gånger också) så kan man upptäcka likheterna mellan Skivvärlden och vår egen värld och det gör inte vår värld vackrare kan jag säga.

Å ena sidan en ganska dyster och kritisk samhällskildring, å andra sidan en nästan hysteriskt rolig och varm bokserie. Jag begriper inte hur han gjorde det.

Dessvärre så är det slut på historierna om Skivvärlden eftersom Terry Pratchett dog av alzheimers sjukdom. Extra sorgligt på något sätt att en sån skarp hjärna skulle drabbas av just en demenssjukdom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100, Böcker | Lämna en kommentar

Kjell Kritik (91)

Idag kan man läsa att 3 av 4 ensamkommande flyktingbarn har ljugit om sin ålder och är över 18 år. Om man bara läser rubriken alltså. Mitt tips är att läsa hela artikeln och gärna flera olika från flera olika källor.

I alla fall, det gäller fall där man redan från början var tveksam. Alltså inte av alla som kommer hit. Siffran är förstås hög, men rätt ska vara rätt och vi behöver  vare sig misstänkliggöra människor eller spä på folks oro i onödan med saker som inte är sant. Och jo, jag tycker att det är vad man gör när man skriver såna rubriker.

Man skulle kunna fundera över hur många gånger du eller dina kamrater ljög om åldern eller förfalskade idkort som 15-16-17åring för att komma in på krogen? Det var inte ovanligt när jag var i den åldern (jag kom aldrig in, inte ens en vecka för min 18årsdag blev jag insläppt och har fått visa leg i tid och otid fram till efter någonstans runt 30), men i att ha det i åtanke när vi blir upprörda över människor som inte är blonda och som kanske ljuger, kan inte ens vet hur gamla de är.

I vanlig ordning så känner jag mig tvungen att tala om att jag inte har någon lösning på hur vi ska göra, jag tycker bara att man ska ta ett andetag eller  två innan man börjar härja. Det gäller även media som spär på andan i samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Utelek (90)

Å ena sidan är det väldigt skönt när barnen blir så stora att man kan släppa ut dem själva på gården och i det absoluta närområdet. Jag har trots allt skapligt pålitliga barn, så att jag skulle behöva leta efter dem fem kvarter bort är inget jag behöver fundera på än. Den ljuvliga tystnaden som infinner sig när båda är ute och rasar av sig all energi istället för att ta ut den på varandra.

Å andra sidan är de fortfarande så små att jag ändå känner ett litet stick av oro i magen. Jag vågar till exempel inte gå och lägga mig och vila eller lägga mig i badet när de är ute, för tids nog kommer någon av dem hem och berättar att den andra gjort sig illa eller så har de lämnat dörren öppen så katten har rymt och måste fångas in innan han blir påkörd och…

Oavsett hur pålitliga de är så kan de förstås på grund av orsak lalla iväg någonstans. De är trots allt barn. Det bästa är när de är ute på gården, men så nära att jag hör dem liksom i bakgrunden. Just nu är det däremot knäpptyst, så snart är det dags att smyga upp ytterdörren och lyssna.

Vet de att man kollar? Smyger lite på dem för att se att de mår bra och har roligt? Jag vill inte att de ska märka varje gång, jag vill att de ska känna sig fria och självständiga. Och säkra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Aldrig gör man rätt (89)

Alldeles nyss såg jag en bekant dela ett inlägg om ett par skitungar som störde en hel buss under en resa på en kvart ungefär och undrade om det här förbjudandet av barnaga var så smart egentligen.

Igår såg jag en på twitter som skrev om magont eftersom föräldrar på offentlig lokal så åt sitt barn att sluta bete sig och att alla skulle tycka att det var skönt när de gick. Twittraren vågade inte säga ifrån.

Nu ska det sägas att jag uppfattade det ena inlägget som lite raljant och det andra inte, men ändå. Det går ju inte att göra rätt?

Antingen säger man inte åt sin unge när han (jag skriver han eftersom mina ungar är pojkar) beter sig illa och då är man en jävla skitmorsa som inte uppfostrar dem. Eller så säger man åt honom och ägnar sig i princip åt barnmisshandel?

Jag tycker att barn ska få låta och vara glada, samtidigt som jag förstår att de som inte har barn eller för all del andra barn är måttligt intresserade av mina barns stojande. Således finns det tillfällen när det är mindre lämpligt att göra just det och då säger jag åt dem.

Ett ganska färskt exempel som faktiskt gjorde att jag kände mig lite träffad ändå när jag såg den där tweeten var när jag var och fikade med vår femåring. Ganska tvärtemot, ganska söt, ganska högljudd, väldigt verbal och kärleksfull. Inte så lagom.

Vi gick till Espresso House där han fick någon bulle och någon dricka som han tryckte i sig samtidigt som han talade om högt och tydligt att den var nästan lika god som bullarna på Tidermans och vet du, mamma? Blablablablabla.

Jag försökte få honom att dämpa sig, men det brukar inte gå så bra. Märk väl att det inte rörde sig om skrikande, utan om högt tal och det kanske omgivningen måste stå ut med. När han var klar och jag inte var det rann han liksom ner på golvet och under bordet. Jag funderade på allt äckligt som fanns där, men okej.. sen runt bordet, runt grannborden (som var tomma), fortfarande pladdrande. Nu talade jag om för honom att han stör och behöver var tyst och sätta sig på sin plats. Han tog det som en utmaning och log brett och fortsatte med vad han höll på med, plus att han hotar med att slicka på stolen (den stod närmast)

Så jag sa att om han inte lägger av så går vi. Ja, så han slickade på stolen då. Och på bordet. Och gick iväg och slickade på en blomkruka. Lika nöjd med sig själv som jag var missnöjd med situationen av hans min att döma.

Jag fick nog och samlade ihop våra grejer och sa att nu går vi, för det finns ingen härinne som tycker att det är trevligt när du går runt och slickar på saker och låter illa. Nu går vi och låter de andra gästerna fika ifred.

Och jag kan inte se felet med det?  Det må vara att de andra gästerna kanske tänkte att han var mentalt handikappad och att jag var en jävla häxa som talar så till mitt barn, men nu är det inte så och det vet förstås inte de andra något om, men jag såg det som mitt ansvar som förälder att helt enkelt ta ut ungen därifrån eftersom han störde dem.

Det är en sak om man inte kan var det nu må vara på grund av orsak, men då får man dels anpassa situationen och dels göra det bästa av det, men min unge kan sitta på en stol och fika utan att låta illa och slicka på saker. Och gå runt och slicka på saker, alltså.. nä. Inte okej helt enkelt. Har man det behovet får man väl ta med sig något att slicka på istället.

Men så finns ju ändå tvivlet. Har jag kränkt mitt barn genom att tala om att andra människor tycker att det är skönt att vi går? Misshandlat genom att göra till åtlöje?

Man gör så gott man kan utifrån det man vet och begriper. Ibland räcker det inte till. Ibland visar det sig vara helt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

 

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar