Boktips (92)

Jag vet inte hur det är med er, men det går alltså inte en dag utan att jag höjer på ögonbrynen när jag läser nyheter eller ser någon nyhetssändning och tänker att världen är så full av dårskap och stolligheter att man har svårt att ta det till sig.

Så för att liksom bryta av så tänkte jag att ett boktips är på sin plats. Terry Pratchett har skrivit massor med böcker om Skivvärlden. Jag tycker du ska läsa allihop. Man kan läsa dem som komisk fantasy förstås, men läser man lite långsammare och funderar samtidigt (nu blir det lite jobbigt, jag vet, man kan läsa dem flera gånger också) så kan man upptäcka likheterna mellan Skivvärlden och vår egen värld och det gör inte vår värld vackrare kan jag säga.

Å ena sidan en ganska dyster och kritisk samhällskildring, å andra sidan en nästan hysteriskt rolig och varm bokserie. Jag begriper inte hur han gjorde det.

Dessvärre så är det slut på historierna om Skivvärlden eftersom Terry Pratchett dog av alzheimers sjukdom. Extra sorgligt på något sätt att en sån skarp hjärna skulle drabbas av just en demenssjukdom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100, Böcker | Lämna en kommentar

Kjell Kritik (91)

Idag kan man läsa att 3 av 4 ensamkommande flyktingbarn har ljugit om sin ålder och är över 18 år. Om man bara läser rubriken alltså. Mitt tips är att läsa hela artikeln och gärna flera olika från flera olika källor.

I alla fall, det gäller fall där man redan från början var tveksam. Alltså inte av alla som kommer hit. Siffran är förstås hög, men rätt ska vara rätt och vi behöver  vare sig misstänkliggöra människor eller spä på folks oro i onödan med saker som inte är sant. Och jo, jag tycker att det är vad man gör när man skriver såna rubriker.

Man skulle kunna fundera över hur många gånger du eller dina kamrater ljög om åldern eller förfalskade idkort som 15-16-17åring för att komma in på krogen? Det var inte ovanligt när jag var i den åldern (jag kom aldrig in, inte ens en vecka för min 18årsdag blev jag insläppt och har fått visa leg i tid och otid fram till efter någonstans runt 30), men i att ha det i åtanke när vi blir upprörda över människor som inte är blonda och som kanske ljuger, kan inte ens vet hur gamla de är.

I vanlig ordning så känner jag mig tvungen att tala om att jag inte har någon lösning på hur vi ska göra, jag tycker bara att man ska ta ett andetag eller  två innan man börjar härja. Det gäller även media som spär på andan i samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Utelek (90)

Å ena sidan är det väldigt skönt när barnen blir så stora att man kan släppa ut dem själva på gården och i det absoluta närområdet. Jag har trots allt skapligt pålitliga barn, så att jag skulle behöva leta efter dem fem kvarter bort är inget jag behöver fundera på än. Den ljuvliga tystnaden som infinner sig när båda är ute och rasar av sig all energi istället för att ta ut den på varandra.

Å andra sidan är de fortfarande så små att jag ändå känner ett litet stick av oro i magen. Jag vågar till exempel inte gå och lägga mig och vila eller lägga mig i badet när de är ute, för tids nog kommer någon av dem hem och berättar att den andra gjort sig illa eller så har de lämnat dörren öppen så katten har rymt och måste fångas in innan han blir påkörd och…

Oavsett hur pålitliga de är så kan de förstås på grund av orsak lalla iväg någonstans. De är trots allt barn. Det bästa är när de är ute på gården, men så nära att jag hör dem liksom i bakgrunden. Just nu är det däremot knäpptyst, så snart är det dags att smyga upp ytterdörren och lyssna.

Vet de att man kollar? Smyger lite på dem för att se att de mår bra och har roligt? Jag vill inte att de ska märka varje gång, jag vill att de ska känna sig fria och självständiga. Och säkra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Aldrig gör man rätt (89)

Alldeles nyss såg jag en bekant dela ett inlägg om ett par skitungar som störde en hel buss under en resa på en kvart ungefär och undrade om det här förbjudandet av barnaga var så smart egentligen.

Igår såg jag en på twitter som skrev om magont eftersom föräldrar på offentlig lokal så åt sitt barn att sluta bete sig och att alla skulle tycka att det var skönt när de gick. Twittraren vågade inte säga ifrån.

Nu ska det sägas att jag uppfattade det ena inlägget som lite raljant och det andra inte, men ändå. Det går ju inte att göra rätt?

Antingen säger man inte åt sin unge när han (jag skriver han eftersom mina ungar är pojkar) beter sig illa och då är man en jävla skitmorsa som inte uppfostrar dem. Eller så säger man åt honom och ägnar sig i princip åt barnmisshandel?

Jag tycker att barn ska få låta och vara glada, samtidigt som jag förstår att de som inte har barn eller för all del andra barn är måttligt intresserade av mina barns stojande. Således finns det tillfällen när det är mindre lämpligt att göra just det och då säger jag åt dem.

Ett ganska färskt exempel som faktiskt gjorde att jag kände mig lite träffad ändå när jag såg den där tweeten var när jag var och fikade med vår femåring. Ganska tvärtemot, ganska söt, ganska högljudd, väldigt verbal och kärleksfull. Inte så lagom.

Vi gick till Espresso House där han fick någon bulle och någon dricka som han tryckte i sig samtidigt som han talade om högt och tydligt att den var nästan lika god som bullarna på Tidermans och vet du, mamma? Blablablablabla.

Jag försökte få honom att dämpa sig, men det brukar inte gå så bra. Märk väl att det inte rörde sig om skrikande, utan om högt tal och det kanske omgivningen måste stå ut med. När han var klar och jag inte var det rann han liksom ner på golvet och under bordet. Jag funderade på allt äckligt som fanns där, men okej.. sen runt bordet, runt grannborden (som var tomma), fortfarande pladdrande. Nu talade jag om för honom att han stör och behöver var tyst och sätta sig på sin plats. Han tog det som en utmaning och log brett och fortsatte med vad han höll på med, plus att han hotar med att slicka på stolen (den stod närmast)

Så jag sa att om han inte lägger av så går vi. Ja, så han slickade på stolen då. Och på bordet. Och gick iväg och slickade på en blomkruka. Lika nöjd med sig själv som jag var missnöjd med situationen av hans min att döma.

Jag fick nog och samlade ihop våra grejer och sa att nu går vi, för det finns ingen härinne som tycker att det är trevligt när du går runt och slickar på saker och låter illa. Nu går vi och låter de andra gästerna fika ifred.

Och jag kan inte se felet med det?  Det må vara att de andra gästerna kanske tänkte att han var mentalt handikappad och att jag var en jävla häxa som talar så till mitt barn, men nu är det inte så och det vet förstås inte de andra något om, men jag såg det som mitt ansvar som förälder att helt enkelt ta ut ungen därifrån eftersom han störde dem.

Det är en sak om man inte kan var det nu må vara på grund av orsak, men då får man dels anpassa situationen och dels göra det bästa av det, men min unge kan sitta på en stol och fika utan att låta illa och slicka på saker. Och gå runt och slicka på saker, alltså.. nä. Inte okej helt enkelt. Har man det behovet får man väl ta med sig något att slicka på istället.

Men så finns ju ändå tvivlet. Har jag kränkt mitt barn genom att tala om att andra människor tycker att det är skönt att vi går? Misshandlat genom att göra till åtlöje?

Man gör så gott man kan utifrån det man vet och begriper. Ibland räcker det inte till. Ibland visar det sig vara helt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

 

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Som att sminka en gris (88)

Så jag tog mig ur pyjamasbyxorna ändå. Tog på mig en klänning som jag köpte förra året, men aldrig använde. Använder nästan aldrig klänning numera eftersom jag inte känner mig bekväm. Synd egentligen, men det är som det är. Således har jag inte heller någon känsla för vad som passar och inte. Ja, bortsett från att jag har en helt annan kroppsform än jag är van vid och fortfarande inte har någon aning om vad som passar eller inte (förutom pyjamasbyxor)

Men klänning alltså.

Så kommer stora ungen och bara: – ska du verkligen gå ut sådär?

Jag tänker, pyjamasbyxor?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap, personligt | Lämna en kommentar

(87)

Jag har köpt ett par pyjamasbyxor idag. På rea. De kostade en hundring och eventuellt så tänker jag aldrig ta av mig dem.

Hur länge kan man lufsa runt i randiga pyjamasbyxor innan man blir inspärrad? Om man går ut alltså tänker jag, för jag gissar att jag måste gå till jobbet och så ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Spartips (86)

Jag är urusel på att spara. Hatar det. Har aldrig någon plan för oförutsedda utgifter och förstår tydligen inte att pengar  måste räcka tills nästa gång.

Då får man skaffa sig en plan eller söka till Lyxfällan. Så. Varje månad när lönen kommer in så dras räkningarna samma dag. Tjoff! Inget väntande till sista betalningsdag eller så. Bort med dem bara.

Jag har ett coopkonto där jag sätter in pengar till mat. Varenda månad sätter jag in vad jag uppskattar att vi äter för och varje månad blir jag förvånad över att jag underskattat våra matvanor. Men ändå. Matpengar på ett ställe.

Och så ska man ju ha ett sparande. Nu minns jag inte hur jag började, men jag jobbade på timmar och hade ingenting över så jag tror att jag öppnade ett konto som jag hade en automatisk överföring  på hundra kronor till. Samma dag som lönen kom in. Förstås. Många var månaderna när de åkte in på sparkontot och vände, men intentionen fanns där i alla fall.

Sen dess har jag sen jag fick en fast tjänst höjt mitt sparande med hälften av årets löneförhöjning. För mig gör det ingen skillnad på plånboken, men för mitt sparande och även om jag fortfarande måste tömma det med jämna mellanrum så finns det i alla fall där. Skatteåterbäringen åker också in där. Rätt in på sparkontot bara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Vägarna korsas (85)

För ett tag sen berättade jag om min kompis från förr som jag sprang på när jag skulle fika med barnen. En sak vi kom fram till då var att hon bor längs vägen jag går när jag promenerar till jobbet. Det var egentligen ingenting mer med det, hon nämnde färgen på huset och jag sa att jag ska kolla vart det är när jag promenerar någongång.

Igår gick jag till jobbet och gick just den vägen och höll alltså utkik. Så småningom går jag förbi ett hus som ser ut som beskrivit och jag hade någon svag tanke om att skicka ett meddelande via facebook i stil med ”jag ser ditt hus nu!”.

Och där kommer hon gående längs vägen?

Vad är oddsen på det egentligen? En minut åt något håll och vi hade missat varandra helt. Nu fick jag mig ett gott skratt och en pratstund på en kvart istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Cirkelresonemang (84)

Jag höll nästan på att glömma dagens inlägg och det vore sannerligen surt när jag hunnit så här långt.

I en diskussion idag nämndes det att det var lite märkligt att man kommer bättre överens med bekanta och att samtalet flyter på lättare där än med sina föräldrar. Men är det så konstigt? Det är klart att en del vuxna har en härlig relation till sina föräldrar och kan prata om allt och sådär, men de flesta av oss har (nog) en lite komplicerad relation.

Trots allt så är det ju så att ens föräldrar är människor man stått i total beroendeställning mot. Utan dem (eller motsvarande vårdare) så dör vi. Sen växer vi upp och en del i det är ju att frigöra sig och den processen är sällan lätt för någon och det svänger friskt mellan ”jag klarar allt” till ”hjälp!”. Och i slutändan blir det föräldrarna som hamnar i beroendeställning och inte klarar sig. Vore konstigt om en sån relation någonsin var okomplicerad.

Och då slog det mig att vi kommer att förlora våra barn. När de är vuxna så kommer det en dag när vi sitter runt bordet och inte riktigt har så mycket att prata om förutom barnen eller växterna i trädgården eller vad det nu må vara.

Att jämföra med tillvaron nu när femåringen varje kväll när jag inte jobbar somnar på min axel, dreglar ner den och jag ligger där och lyssnar på när han andas. När han sen stökar omkring och tar upp hela dubbelsängen för att när det är dags att vakna ligga som ett plåster mot min rygg. Och när han smyger sin lilla arm omkring mig och suckar djupt.

Jag kan inte föreställa mig en tillvaro som inte ser ut så. Tänkte jag först.

Sen försökte jag föreställa mig nästanåttaåringen göra precis samma sak och det kändes inte alls självklart. Jag vet inte när han blev för stor för det, men någonstans längs vägen tog pussarna slut och kvar blev en kram nu och då.

Allt kanske är som det ska då. Om ett tag så kommer kanske femåringen att tycka att han är för stor för att plåstra sin mamma och kanske kommer mamman att tycka att det är skönt att sova själv och…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

En råtta! Jag lovar! (83)

Igår stack den lilla ungen ut och var borta en halvtimme eller så innan han kom hem och berättade att han varit i skogen (det får han inte) och där hade sett en råtta. Är du säker på att det var en råtta, frågade jag och han var mycket bestämd på den punkten. Kanske en ekorre? Näää.

Den hoppade jättehögt! sa han, envist hävdande att det rörde sig om  just en råtta. Det skulle kunna vara sant, men han har också en flexibel inställning till just vad som är sant och inte.

Lite senare gick vi ut allihop och upp till lekplatsen (som ligger bredvid skogen, som inte är en skog utan en liten dunge) och mitt i gungandet ropar han Där är den! Råttan! Där är råttan!

Som ju var en ekorre. Han skuttade runt där, och sen ner och genom rabatten som ligger precis bredvid gungorna och sen tillbaka med ungen efter sig som ”ska klappa den” och upp i ett träd precis utom räckhåll.

Så jag kände igen den lille gynnaren. Vi har en ekorre som snyltar på oss här i bostadsrättsföreningen nämligen. Han har bott under taket i flera år och plockar vad han vill ha i våra rabatter. I min rabatt har han stulit tomater till exempel och han är vare sig blyg eller har skam i kroppen.

Händelsen med ”råttan” avslutades med att han rusade upp för husväggen som vilken ninja som helst och in under taket.

Det som slog mig nu är om man kan utnyttja det här på något sätt? Gör ekorrar något som är bra för oss förutom att vara söta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar