Alla dessa år (16)

Vi har haft födelsedag idag minsann. 5 år är otroligt stort om man var fyra år kvällen innan ska ni veta.

När man fyller år får man ta med glass till dagis och senare får man åka till bageriet och välja ut en tårta. I ungefär två månader har han pratat om att han ska chokladtårta på sitt kalas. Jag skulle inte säga någonting om det var så att han älskade tårta och då chokladtårta i synnerhet, men i själva verket gillar han inte ens tårta.

Jag lyckades genom hårda och envisa förhandlingar byta ut chokladtårtan på kalaset till kladdkakemuffins, men på födelsedagar måste man faktiskt få tårta om man vill. Det fattar vilken unge som helst.

Chokladtårta alltså. Han åt ungefär 3 teskedar av sin tårtbit och den var det färdigt, för tårtan han valde var en vuxentårta dessutom om du förstår? Ja, men varför inte låta honom välja en annan, mer barnvänlig tårta som han kanske gillade? tänker du kanske om du inte känner vår lille gosse. Han är envis som sju svåra år, eller en åsna med tillhörande åsneflock.

Han var dock nöjd med tårtan, fast han inte gillade den och med presenter och födelsedagen i stort tror jag.

5 år?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Föräldrar lever längre? (15)

Jag läser att föräldrar lever längre än folk som inte har barn, och eftersom jag såg det mitt i ännu ett episkt utbrott följt av hur dum jag är och sen påföljande dåligt samvete för att man sagt detta och sen samma sak återigen så tänker jag att det där är inget annat än rent ljug.

(ni undrar vad jag har ställt till med? Jag bad barnen städa sitt rum. Den ena plockade lite och var sen tvungen att ta rast, den andra orkade inte alls. Efter ett par timmar och middag sa jag att nu blir det så här, ingen av er kommer att få spela tvspel eller titta på tv innan det här rummet är mer städat än det någonsin har varit. Den ena for upp som skjuten ur en kanon och satte igång. Den andra.. orkade inte. Han var så trött. Okej, sa jag, då får du gå och lägga dig istället, men eftersom du inte städar så blir det inget tvspel eller tv den här veckan. BOOM!)

För det kan bara inte vara nyttigt att bli osams med någon flera gånger per dag, att tjata hål i sitt eget huvud följt av huvudvärk, att aldrig få sova ut pga ”han slog mig, jag vill ha frukost, titta på min tå, jag har gjort en present” (jag bortser från spädbarnstiden här pga hormonerna som gör att kvinnor överlever på ingen sömn och inte ens tar kål på sin avkomma) eller att få skäll för någonting som hände den där regniga torsdagen förra mars. Du vet det där han sa då och som du inte lyssnade på.

Och då har jag inga tonårsbarn än och det vet man ju att det ska ju också ge sömnbrist, huvudvärk och konflikter. Ja, och det kan definitivt inte vara nyttigt med det där dåliga samvetet som hela tiden finns där, oavsett hur mycket man försöker stampa ner det till ingenting. Det här ansvaret man har att försöka att ha sönder barnen så lite som möjligt. Vem lyckas med det ens?

Ska man vara lite seriös så handlade väl undersökningen förvisso om hypotesen om att det är viktigt med stöd av sina vuxna barn när man blir gammal och det stämmer säkert. Man lever längre om det är någon som reagerar på att man glömmer bort vart man bor eller att stänga av spisen och om någon saknar en och kan larma efter ett eller två dygn när man har snubblat på den där mattan och slagit sig fördärvad och inte kommer upp än om ingen reagerar.

Fast för att få stöd av sina vuxna barn när man är gammal gäller det förstås att man inte hade sönder dem alltför mycket under uppväxten och att man själv håller sig på benen tills de är vuxna. Hur var det nu med att tappa det och vråla tillbaka så att hela kvarteret hör? Eller när man inte orkar  vara konsekvent utan bara ”ta en jävla bulle då, bara det blir tyst nångång”? Eller när man svär?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Det känns inte bra (14)

I morse innan jag la mig läste jag en artikel om ett polistillslag mot en lägenhet i närheten av flera förskolor. Det hela hade gått ganska lugnt till efter vad jag förstod, men en förälder hade sett det hela och uttalat sig om att det inte kändes bra. Det var något i stil med att det hade ju blivit stökigare det senaste året, men det här kändes inte alls bra.

Och det här är ännu en sak jag inte förstår.

Om det område jag och mina barn befinner oss i ofta blir stökigare och det dräller omkring kriminella element så vill jag inget hellre än att se poliser här så ofta som det bara går. De ska störa tjyvarna och de ska vara i vägen, prata med folk som bor i området, hälsa på barnen, bura in allt bus de kan få tag på och när de blir utsläppta jaga ikapp dem igen och låsa in dem en gång till!

Det är klart att det inte känns bra med kriminella i omgivningen, men kriminell verksamhet utan att polisen är där och rör runt? Nej, det skulle verkligen inte kännas bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 

Publicerat i Blogg100, samhälle | 2 kommentarer

Kärlekshandling (13)

Jag har en ny dator. Det har jag inte berättat. Eller ny och ny, det är en sån där begagnad, fast genomgången med garanti och grejer till en spottstyver av ordinarie pris.

Det är lite oklart hur det började, men datorn jag hade har jag aldrig gillat. Lite oklart vad det är, men med tiden så blev jag irriterad på att den tog jättelång tid att starta upp, ibland fick jag inte logga in, ibland bestämde den sig för att det inte fanns några nätverk i grannskapet osv osv. Den hade grejer för sig helt enkelt. Man hade säkert kunnat fixa om den inte hade varit så.. irriterande. Irriterande att skriva på och det tog inte särskilt lång tid innan den bestämde sig för att det inte fanns något batteri i den (det fanns det).

Men jag har ju haft den ändå, för den fungerar ju (på ett ungefär). Sambon tyckte väl till slut synd om mig och skulle använda den för att få lite uppslag till vad jag skulle kunna tänkas behöva. Det här var alltså inget han sa till mig, utan det skulle väl överraskas minsann. Det tog ett par minuter så var han så förbannad att han skickade en länk med ”jag tänker att du vill ha nåt sånt här?”

På den vägen är det.

Och den här är massor med saker som den gamla inte är. Lagom storlek t ex. Jag vill ha en som är runt 13 tum, lite och nätt liksom men inte pytteliten. Den känns också vid sitt batteri, startar snabbt och har överlag inte en massa störande förslag till mig.

Ni kan prata om choklad och blommor bäst ni vill, men hellre en man som köper saker man faktiskt behöver istället. (har jag nämnt att jag fick en ny elektrisk sängvärmare i julklapp? Av en man som hatar värme. Om inte det är en kärleksgest så vet inte jag…)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Låt oss tala om sömn (12)

Så jag har använt mitt aktivitetsarmband ett par dagar nu och det fattar man ju att ingenting är exakt, men ändå ganska kul att se och jämföra. Eftersom jag i normala fall går mycket mer än jag gjort de här dagarna (min gps i telefonen är paj igen, så mitt ingressande är sporadiskt och då kommer jag mig inte för att promenera) och tidigare enbart haft stegräknare i telefonen så undrar jag ju lite över hur mycket jag egentligen går på en dag.

Den här sömnmätningen som den kan begriper jag inte alls. Jag trycker på en knapp när jag ska sova, trycker på samma knapp när jag går upp och då talar den om hur mycket jag har sovit, hur mycket av sömnen som var djupsömn och hur länge jag varit vaken under den tiden.

Va? Hur går det ens till? Jag vet att man kan göra sömnmätningar, men knappast med ett armband? Jag har försökt googla och får fram något om att man rör sig mindre när man sover djupt och såna saker, men hur går det här egentligen till?

Och hur mycket djupsömn behöver man? Blablabla man behöver mindre ju äldre man blir. och får man för lite ena gången brukar kroppen se till att man får mer nästa. Gott så, men hur mycket är då lagom?

Det verkar mer och mer som om sömn, när man försöker ta reda på fakta är ungefär som fakta vad gäller graviditet och förlossning. Vissa saker vet man, men det mesta man undrar över bemöts med ”det kan vara så” och så är det med det. Ja, och ”det är helt normalt” förstås.

För övrigt är jag jättesur över att jag glömde ta på mig armbandet efter att jag hade duschat, för jag var ute med barnen och nu syns de stegen inte i statistiken! Det är som att de inte ens finns och då har jag gått dem i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | 2 kommentarer

Här är där man är, där är där man inte är (11)

Det är en tid av statusuppdateringar om att komma bort. Eller nyss ha kommit hem. Hem från sportlovsresan och bokandet av sommarresan.

”Det är så skönt att komma bort”

Jag förstår det inte. Det finns på allvar ingen annanstans jag hellre är än hemma. Det är klart att det finns saker som är tråkiga hemma, som att städa, laga mat, betala räkningar, gå till jobbet när man inte vill, tjata på barnen som petar i maten och sådär kan man hålla på hur länge som helst. Men ändå. Hemma är där jag helst vill vara.

Och det är klart att det kan vara roligt att åka bort. Träffa människor man ser alltför sällan, se andra saker, men i ärlighetens namn så skulle det vara bättre om både människorna och sevärdheterna bara kom till mig.

Jag vill bara sova i min egen säng. I mitt sovrum. Hemma hos mig.

Och jag tänker att det måste vara jobbigt att hela tiden vilja vara någon annanstans.

(jag känner mig lite som tjuren Ferdinand, som bara ville sitta under sin korkek)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Ont, det gör ont (10)

Nu är det 8 dagar sen min skridskosäsong tog slut med en duns och idag har jag burit tillbaka skridskorna till förrådet.

Jag har nog inte haft ett blåmärke så här länge tidigare vad jag kan minnas. Jag har ett sånt där blåmärke som gamla människor får när de ramlar och slår sig fördärvade. Alla ni som jobbar inom vården vet vad jag menar. De varierar i färg mellan mörkt, mörkt blått via lila till grönt och lite gult, men det där mörklila/blå hänger med ganska länge.

Ont har jag också även om det är mycket bättre. Vilket får mig att tänka på hur ont det gjorde från början och jag fattade som vanligt ingenting. Jag sitter fortfarande inte så länge och har en kudde på min stol i köket, men jag vaknar åtminstone inte varje gång jag vill vända mig i sömnen.

Yngste sonen inspekterar blåmärket varenda dag nu. ”Oj, det där gör ont i dag med”

Inte fan hjälpte värktabletter så värst heller. Eller sånt där smärtsalva. Det slutar väl som en dumspruta, som om man vore en halt katt bortom räddning eller nåt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Stanna upp ett tag (9)

Vi har en toalett som är trasig och behöver bytas. Ännu något tråkigt som kostar pengar och det blir meckigt och.. bläää

Samtidigt i mitt flöde rycker någon ut för någon annan som hamnat i ekonomisk knipa. Folk sluter upp för en främling som förhoppningsvis kommer att kunna andas ut och sova gott inatt.

Så jag andas djupt ett par gånger och tänker på att man är ju ändå lyckligt lottad som faktiskt kan konstatera att den satans toaletten måste bytas  och jaha, då får vi väl göra det då. Eller vi, en snubbe förstås. Vi kan ingenting.

Vad det nu har med någonting alls att göra. Efter tre nätters jobb är både kroppen och huvudet segt och flöden skummas i bästa fall igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Fortsätt gå (8)

Jag har fått ett sånt där aktivitetsarmband via en samlarkampanj. Ni fattar ju att det inte är nån fantastisk produkt, men den mäter steg, kalorier, avstånd och sömn. Den kom igår, så det passade ju bra att testa den när jag ändå skulle jobba. Det rekommenderas ju att man går minst 10 000 steg per dag.

Så. Jag har gått till och från bussen, jag har jobbat och sovit. Inte så värst mycket till aktiviteter att imponeras av. Innan dygnet slår om ska jag förstås ta mig till jobbet gång till och sen ska jag jobba 3 timmar.

Stegräknaren visar 12 401 steg och cirka 8 kilometer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Hur man sänker stämningen på jobbet (7)

Inatt var det en kollega som blev kräksjuk mitt i natten och fick åka hem. Det är andra gången den här säsongen det händer (inte samma kollega dock), att jämföra med att jag aldrig varit med om något liknande tidigare. Man kan säga att stämningen sjunker markant när sånt händer.

Det finns ingenting som jag avskyr mer än att vara kräksjuk vad gäller sjukor. Det är på den nivån att när de förra året ringde från dagis och berättade att vår lilla spytt ner hela matbordet (var så goda) och sa att jag måste hämta så svarade jag ”måste jag verkligen?” och det var mer allvar i den kommentaren än vad någon vill veta. Sen bäddade jag åt honom på golvet och höll mig borta. Dessvärre så var det ju jag som fick sanera honom och som sen åkte dit på samma sjuka. Han kräktes EN gång till hemma, jag spydde i tre dagar.

Så när vi jagat bort kollegan med högafflar och eld (okej, nej) så började vi förstås också känna efter. Lite orolig i magen ändå?

Mitt klassiska är att bli sjuk två dygn efter smittotillfället, så om jag blir sjuk så blir det typ imorgon natt då. Tills dess så kommer jag att fisa mycket, mycket försiktigt och akta mig för att rapa. Man vet som aldrig vad man kan få för överraskningar.

Helt irrationellt naturligtvis. Jag har inte hånglat med kollegan. Definitivt inte efter att hon insjuknade. Jag har inte använt samma toalett och både larm och nycklar som jag tog över rengjordes noga.

”Ät vitpepparkorn” kommer någon att säga.

Nej.

För vet du hur vitpepparkorn smakar på vägen tillbaka? Eller hur de känns när de kommer farande genom näsan i hög hastighet? Det vet jag och en typisk sak man inte vill ha i magen när man blir sjuk är pepparkorn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar