Barn med husdjur? (37)

Vi bor i markplan och varje år vid den här tiden så dyker det upp myror som promenerar in hos oss för att njuta av serveringen. Jag har inget emot en eller två myror, men ett par dagar efter att vi har sett den första så har vi som en motorväg med myror som går igenom lägenheten. De låter sig inte störas av oss utan promenerar gärna omkring på matbordet också och det är inte så mysigt när man sitter och ska äta middag. Protein är ju bra, men man kanske vill välja själv?

Så vi brukar döda dem. Myrdosor på väl valda ställen och efter någon vecka är de borta tills nästa år.

I början av veckan hittade lilla den första myran utanför dörren och blev förälskad. ”Åh vilken fin! Jag älskar den här myran!”. Faktiskt så mycket att han bar med sig en myra till skolan för att visa sin storebror.

En morgon skyndade han sig på med kläderna och rusade ut för ”jag ska kolla om min kompis myran är här ute”. Det var han inte. Då. Möjligen var det lite kallt klockan åtta och myrorna höll sig hemma, men med lite sol ordnade det ju upp sig.

Och sen kom de in.

Lilla är förtjust och plockar myror och pratar med dem och han älskar dem och…

Jag anar en intressekonflikt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att sätta punkt (36)

Min mamma älskade att sy. Jag tror faktiskt att det var vad hon älskade att göra mest av allt även om det blev mindre och mindre med åren. När jag var liten gick jag ofta i hemsydda kläder och när jag började skolan hade hon beställt tyska mönstertidningar som hon sydde kläder från. Tyskland låg då ungefär ett år före oss modemässigt, med resultatet att jag alltid var helt ute och konstig (förutom tyst och lätt till gråten).

När jag som vuxen skulle fålla upp ett par byxor, vilket i ärlighetens namn är vad jag knappt klarar av blev vi alltid fruktansvärt osams. Hon menade att man skulle mäta och sen så kanterna så att tyget inte repar sig, stryka den där jävla fållen innan man nålade och sydde.

Och det kan man väl göra, men jag skulle för fan bara fålla upp ett par byxor? Man jämför med att par som passar, klipper så att man har sömsmån och sen nålar och syr man.

När hon dog så fick jag hennes symaskin och jag hade som ambition att lära mig att sy jag också. Jag vet inte, som ett sätt att hedra något fint från mamma liksom istället för att låta minnet solkas av bakfyllor och för mycket ansvar på för litet barn. Och jag försökte verkligen. Min pappa lämnade in maskinen på service och sen tog jag den och så skaffade jag nåt mönster som jag skulle sy något från.

Det blev ingenting förutom frustration av det hela. Jag och maskinen kom aldrig överens. Var det inte undertråden som trasslade sig så fastnade den eller blev fel på annat sätt och när saker krånglar vill jag inte vara med. Så maskinen ställdes undan till en annan gång.

Nu, 14 år senare har jag både insett att jag inte kommer att lära mig att sy eller använda den där maskinen och hittat någon som jag vet kommer att vårda den ömt. Egentligen hade jag inte tänkt sälja den, för den var ju mammas och jag har inte jättemånga saker som är hennes, men nu behöver jag pengar och.. ja. Jag kom väl till en punkt helt enkelt.

Så jag sålde den. Lite billigare än jag behövde, och på ett sätt är det lite sorgligt, men samtidigt så tänker jag att det är en bra maskin och det är bättre att den kommer till användning hos någon som uppskattar den än att den står hos mig och samlar damm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i personligt | Lämna en kommentar

Slut på skedar (35)

När jag var som sjukast beskrev jag bland annat hur jag hade som en tratt på huvudet där allt, precis allt, rann ner rätt ner i skallen där jag inte kunde sortera så att allt bara blev en grötig massa av stress och ångest.

I takt med att jag blev bättre så blev jag också bättre på att sortera, men blir det för mycket så är det jobbigt. Minns ni skedarna? Att varje människa har ett visst antal skedar och allt man gör kostar olika många skedar, men när de är slut så är de slut.

Ibland, när barnen är extra intensiva, så är det som att de dränerar mig på energi och allt man önskar sig är lite jävla ensamhet och tystnad. Inte ännu ett”men mamma…”. Och det är förstås inte deras fel, vare sig min längtan efter tystnad eller att de är mer intensiva än jag orkar.

Det kanske inte ens är barnen som är intensiva, utan mina skedar som är slut, men att det märks tydligast genom barnen som inte vill lägga sig utan förhandlar, rullar omkring på golvet, blir osams, pladdrar osv.

Så känner jag mig som världens sämsta förälder som till sist reser mig och går ”tyst och sov!”

Nå. Imorgon är en ny dag. Kanske med nydiskade skedar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap, personligt | Lämna en kommentar

Fast i legitimeringsvolten (34)

Jag ansökte ju om lån för ett tag sen och eftersom jag jobbar som undersköterska insåg jag ju att en medsökande på nämnda lån vore fint. Det är alltså min sambo. Idag har han skrivit om vad han tycker om banken jag valde efter hans rekommendation.

Har du läst hans inlägg nu?

Det som inte framgår där är att jag mailade icabanken med ett sk ”säkert meddelande” i fredags för att fråga vad som egentligen (inte) händer eftersom jag inte hört ett ljud på den vecka som gått sen jag postade skuldebrevet. Eller ja, en sak som hade hänt var att det hade öppnats ett gemensamt konto i banken åt oss. Det går tydligen bra utan att medsökande har legitimerat sig om någon nu undrar vart gränsen går.

I  ”säkra meddelanden” ska man kunna skriva om hemliga saker som lånenummer och sånt som bara vi och banken ska veta, så det hade jag ju gjort. Under helgen har deras kundtjänst stängt, så det var först idag jag fick svar. ”Vänligen ring oss på telefon xx-xxxxxx)”

För de kunde inte bara skriva att ”din medsökande måste legitimera sig”? Det hade de väl fan kunnat skriva ut på facebook till och med utan att det hade varit någon fara? Men nej, i ett krypterat meddelande ber de mig ringa upp för att de ska berätta att min sambo inte hämtat det rekommenderade brevet han måste hämta för att legitimera sig.

Brevet som för övrigt innehöll en bekräftelse på att han legitimerat sig. (för tredje gången denna dag)

De plockar inte jättemånga pluspoäng, icabanken, om man så säger. Det är ju bra att de är noga med att man inte ska kunna låna pengar åt folk hur som helst, men hade jag vetat att det skulle vara så här besvärligt så hade jag funderat på valet av bank en gång till.

Ja, men hur ska man göööra då?

Ptja.. eftersom jag inte tycker att man ska kunna öppna konton med folk hur som helst heller, och det var vad de gjorde snabbt som attan när de fick skuldebrevet, så tänker jag att när de skickade ut det, som REK, så hade man kunnat ha två mottagare och så hade vi båda två varit legitimerade och klara.

För oss hade det förstås varit besvärligt ändå, eftersom vi jobbar om varandra mest jämt, men för de flesta hade det nog fungerat bra? Och sparat tid, papper, pengar och frustration.

Men jag fick ju något att skriva om idag igen förstås

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Blogg100, personligt | Lämna en kommentar

Det här med baciller och att tvätta händerna (33)

Som undersköterska är jag bra på det här med basala hygienrutiner, det vill säga hålla rent där det ska vara rent. Sen slarvar jag med det förstås, för jag är människa, men som alla borde veta så är handtvätt med tvål och vatten ungefär det bästa mot smitta. Sprit behövs i princip bara på sjukhus och på andra liknande institutioner. Egentligen.

Jag har också handsprit hemma och i perioder är jag på barnen hela tiden om att de ska tvätta med tvål och vatten och sen sprita händerna, men sprit biter på bakterier och det mesta vi åker på är.. tada.. virus.

När vi var och handlade senast så skulle jag panta flaskor och när jag stod där så kommer ett par som också ska göra det. Kvinnan sätter igång att tvätta kundvagnens handtag mycket nogsamt, nästan frenetiskt medan mannen börjar att panta flaskor. Ni vet hur det är, när man har pantat så är man ibland kladdig om fingrarna efter öl/läsk och man vill tvätta sig. I vår affär har de ett handfat ståendes precis bredvid pantautomaterna..

De blir klara till sig, både med panten och skurandet av kundvagn och tränger sig då fram för att tvätta händerna. Deras handtvätt bestod i ungefär 5 minuters spolande under kallt, rinnande vatten.

Och då fattar jag verkligen inte det här kundvagnsskurandet alls?

Man kan ha olika orsaker till att vilja akta sig för smitta. Ibland befogade orsaker och ibland är man lite stollig bara, men det är för mig helt obegripligt hur man väljer att inte läsa på om smittspridning och hygien om man nu av någon anledning ska tänka på det?

Här kan du lära dig att tvätta händerna ordentligt.  Hemma kan du ha en hård tvål om du vill och ni inte är för många, om du låter den ligga i en luftig tvålkopp så att den hinner torka ordentligt mellan varven.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Idag är det skojdagen! (32)

Och här hade man kunnat skriva något jätteoriginellt skämt om att jag är gravid, fått ett osannolikt jobb eller kanske vunnit en massa pengar. Sen, ett par timmar senare hade jag kunnat skriva April, april, din lilla sill, jag kan lura dig när jag vill! som den lille i familjen ylat större delen av dagen.

Det gjorde jag inte. Jag funderade på att lura barnen, men jag kom inte på något bra förutom saker som hade kränkt den stora å det grövsta. (han blev ändå kränkt eftersom han lurade sin lillebror, som började skratta åt skämtet, fast i storas värld skrattade han åt honom och hans ord!)

Det jag istället gjorde var att anstränga mig, andas i fyrkant innan jag tappade tålamodet och så spelade jag sällskapsspel med barnen i flera timmar under dagen. De fick ostbågar och läsk efter middagen och det tjoades och stojades en hel del faktiskt. När de skulle lägga sig så frågade jag om de hade haft en bra kväll (utan att tvn ens stod på), ”nä, för han vann” och ”Nja, sådär” var omdömena. Nja? Sådär?

Jag tänker säga att deras nästa projekt de vill visa upp är ”sådär”. (nej, självklart inte)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Veckorna är ändå så lika (31)

När familjens vuxna jobbar skift och barnens schema ser olika ut hela tiden är det nästan en konst att få det att funka.

Idag till exempel så skulle jag lämna den lilla, kollade schemat och kastade in honom på dagis. Pappan lämnade och hämtade den stora och när han (den stora) kom hem så frågade han när lillebror skulle komma hem. Jaaa… vid tre någongång, svarade jag svävande.

Så han konstaterar torrt att är det inte vecka 13? (jo?) Och fredag vecka 13 är lillebror ledig.

VAAAAA????

Så det var ju bara att hoppa i skorna, springa över gatan till dagis och erkänna att vi snyltat till oss en dag. Personalen hoppades att jag hade haft en skön dag och önskade trevlig helg.

Ungen hade i alla fall haft roligare där än han skulle ha haft hemma. Väl hemma igen så kan jag bara konstatera att jag blandat ihop veckorna.  Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Hur man inte får jobbet (30)

Idag träffade jag en hantverkare som kom nästan en timme för tidigt och som sen blev jättesur över att vi hade andra hantverkare på plats också. Så sur att han började ifrågasätta andra människors yrkeskunskaper.

Vi eldade upp hans visitkort sen. Svartsjuka är liksom inte hett ens när det är yrkesmässigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Det här med att sova (29)

Idag är jag sådär trött från början till slut, så jag funderar över det där med sömn. Man kan ju fundera lite extra nu med aktivitetsarmbandet (jag är lite tjatig va?) som jag fortfarande inte fattar hur den ska veta hur jag sover, men om man nu kan dra några som helst växlar så verkar djupsömnen inträffa vid ungefär samma tider varje natt? Ibland är djupsömnen längre eller kortare eller i korta perioder osv, men till exempel så har jag alltid en längre period runt klockan 06 där jag sover djupt.

Det skulle förklara min trötthet idag eftersom jag gick upp tio över jävla sex och det skulle förklara varför jag i alla år hävdat att jag mår fysiskt dåligt av att gå upp så tidigt. Det är alltid någon morgonpigg människa som talar om att det handlar om vanor och om vilja, men med dryga 40 år bakom mig så kanske, eventuellt att jag har haft min beskärda del av tidiga mornar? Kanske va?

Man kan fråga sig vad jag ska göra med den här informationen, för jag tror inte de gör om stora ungens schema för att jag behöver sova och ibland är det jag som lämnar och ibland så måste jag gå någon kurs på morgonen eller… ja.

Dessutom så är barnen tydligen morgonpigga, så det som förr var för tidigt att ens överväga att gå upp är nu sovmorgon. Om man nu ska följa kroppens rytm för att må bra, men man inte kan det på grund av livet, vad gör man då?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Förenkla vardagen (28)

Det här kommer ju att bli som ett reklaminlägg, men det slog mig för en stund sen exakt hur mycket enklare tillvaron har blivit sen vi helt enkelt släppte den här grejen med att komma på vad vi ska äta till middag och lät någon annan bestämma och leverera maten hem till oss.

Det är en sak mindre att bli osams om eftersom det är en sak mindre att göra. Dessutom har jag en stående beställning på mjölk som går åt, men som är så satans trist att släpa hem i de mängderna.

Vi handlar i vanliga mataffären också, för det blir lite väl dyrt annars, men om man som jag ofta skriver en inköpslista som sen aldrig följer med till affären så kan det bli många vändor innan man måste börja om. Idag skulle jag köpa lite olika ostar att ta med, men hittade bara en och det räcker inte långt, så där och då börjar jag fundera ut något annat man kan äta som ger lite disk och inte kräver matlagning på plats. Landar vid potatissallad, som i mitt huvud just då innehåller potatis, kapris och grädde. Bara.

Ett par timmar senare faller polletten ner och jag inser att jag måste handla igen imorgon om det ska bli något alls av det här, men det är ju så trååååkigt.

Så klick, klick, klick. Inget handla imorgon, men däremot hemleverans av både middag och resten jag glömde.

Jag har medvetet inte nämnt vart vi handlar så att ni inte tror att jag får betalt för att skriva det här, men ni som vet vet. Det är på den nivån att när jag ser deras bil så blir jag glad å andras vägnar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar