Gday mate! (68)

Idag träffade vi en australiensare på en mycket märklig loppis. Kanske var det hans loppis, kanske inte. I alla fall så sa han när jag sa åt barnen att vara försiktiga att det mest värdefulla i hela huset var mina barn, så de kunde pilla och känna på saker bäst de ville.

Mjo. But they still have to be careful, försökte jag, men nej. But why? This is a house full of junk!

Sen frågade han varifrån vi kom och vi talade om att vi bor i Södertälje. The good part, och the bad part? Det hela slutade med att jag förklarade att jag aldrig vill flytta ifrån Södertälje och att alla ställen har bra och dåliga sidor.

Well, I dont know. I never been there, säger han.

Och det är väl ofta så. Folk tror och uttalar sig om ställen de aldrig satt sin fot på. Den här gubben satt på en solstol i ett skabbigt hus fullt med saker som ingen vill ha och tänkte att Södertälje var ett riktigt helveteshål och jag tänkte precis samma sak om hans hus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Vem är du? (67)

Idag sprang jag på en kompis från förr som man säger, fast det här var på riktigt en kompis från förr. Eller egentligen var det ju hon som sprang på mig, för i vanlig ordning så såg jag ingenting. Så hon säger mitt namn, jag tittar upp och hon säger ”jag kände inte igen dig”.

Det visade sig att vi båda skulle fika på samma ställe och hade barn med oss, så vi slog oss ner vid samma bord och gjorde just det. Fikade. Det var trevligt och barnen fladdrade omkring och så när vi var klara så sa vi att det här var ju trevligt, hej så länge och så var det med det.

Och istället för att bara tänka att det var väl en trevlig timme så gnager det där ”jag kände inte igen dig”. Har jag blivit så gammal/trött/tjock/ful att folk inte ens känner igen mig? Och varför föreslog hon inte att vi skulle ses igen om det var så trevligt?

Vän av ordning kan förstås påtala att jag inte kände igen henne heller och varför föreslog inte jag precis det jag skrev ovan om det var så jävla trevligt?

Vän av ordning i  mitt huvud är jävligt viktig och sådär, så jag maler på om vad andra säger och gör istället för att se bjälken i mitt eget öga.

Eftersom jag begriper hur dumt alltihop är så konstaterar jag dessutom att jag inte bara är oigenkännlig för kompisar från förr utan också dum i huvudet.

Det går bra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

Publicerat i Blogg100, personligt | Lämna en kommentar

Vad vill du? (66)

Jag har inte helt lätt att komma på vad jag ska skriva, särskilt inte när man ska prestera dagligen oavsett ork och lust. På sätt och vis så var det lättare förr, men nu vet man aldrig hur lång tid det tar innan en artikel man länkar till hamnar bakom en betalvägg och så står man där med en förklaring på något ingen undrade.

Så, vad vill du läsa? Undrar du något? Vill du gästblogga? Vill du ha min åsikt om något särskilt? Jag har 34 inlägg kvar innan jag är i mål den här gången och det kan bli ganska trist utan hjälp känner jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Vattenmelon till frukost (65)

En typiskt dålig grej är att äta vattenmelon till frukost när man har jobbat natt. Den är nämligen vätskedrivande, så inte nog med att jag min vana trogen vaknade flera timmar för tidigt så vaknade jag dessutom två gånger på grund av nödvändig kisspaus. Och jag vaknar aldrig för att jag behöver kissa.

Så nu vet du det också. Ingen vattenmelon innan sängdags.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Allt detta släpande (64)

Det här släpandet av barnkläder och skor var jag nog inte riktigt beredd på innan jag fick barn. Det är kläder i olika storlekar som packas ner eller upp beroende på storlek på ungen, olika säsonger kräver olika tjocka kläder och när man just baxat iväg laddningen till förrådet är det dags igen, för då har ena ungen växt 8 storlekar på en vecka.

Som i förra veckan. Ena dagen var jag ute med lilla. Han tog på sig sina sneaker som vanligt och studsade omkring. Dagen efter ska han ta på sig samma skor och börjar att gråta för att det gör så ont att ha dem på. Ganska märkligt, tänkte jag och tog fram en mätsticka för att mäta innermått och fot. Tydligen så var skon 1,5 cm kortare än foten, så då fattar man ju att det gjorde ont. Men sen dagen innan?

Och fast man har de där lådorna med kläder och skor så visar det sig ändå varenda säsong att det saknas något. Det spelar ingen roll att man nogsamt går igenom allt och konstaterar att allt finns och nu minsann är vi förberedda. Och så plötsligt har en unge ingen jacka?

Det bästa är de här mellanårstiderna när man fortfarande inte vet om det snöar imorgon eller blir shortsväder. Barnkläderna behöver nästan ett eget rum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Katter är renliga djur (63)

Ni vet att man säger så va? Katter är så renliga djur. De tvättar sig själva och gräver ner bajset (en del gör det iaf) och så tror man att de är typ.. inte grisiga?

Fel!

De är grisiga och rentav ganska äckliga ibland.

Alla som har innekatter vet att om det står en blomkruka där katten tänker sitta/ligga så byts den strax ut mot en katt. Den kan dessutom se lite kränkt och förvånad ut när krukan åker i golvet med en smäll och jorden sprutar ut över golvet. Katten alltså, inte krukan.

De sprätter kattsand omkring sig när de varit på lådan. Jo, men det är ju för att gräva ner bajset, tänker någon. Mmmm… i hela badrummet? Och ganska ofta så skottar de ut bajset också när de kommer igång ordentligt. Kanske in under badrumsmattan också Renligt ja.

När de äter så skulle man kunna tro att det fanns någon slags värdighet, men mängden kattmat som tydligen skvätter omkring när de kastar i sig maten är inte ens rimligt. Fick katten i sig nånting över huvud taget?

Bästa är om man har en hetsätarkatt och ett matvrak. En gång såg jag hur den ena katten spydde upp mat som den andra kastade sig över. Mmmm..varm mat.

Ja, och så hårbollarna då. Gärna på en matta om sådan finns. Annars går det bra på post, kläder och i värsta fall under en säng eller en soffa där man inte kommer åt.

Så. Jorå, katter är renliga djur. Hundar, som ju inte tvättar sig själva och äter bajs…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100, Katter | Lämna en kommentar

Man kan aldrig göra rätt (62)

Jag har jobbat hela helgen och således sovit på dagarna (sådär i ärlighetens namn, men i normalfallet så borde jag ha gjort det i alla fall) och barnen har hängt med sin pappa. Det är ju så vi lever allt som oftast, omlott liksom. Alltid en av oss på väg till jobbet.

Fördelen med det är förstås korta dagar på fritids/dagis för barnen och att de i princip alltid har en förälder i närheten.

Nackdelen är att de i princip alltid bara har en förälder i närheten.

Ikväll hörde jag den yngsta fråga pappan när han skulle till jobbet. Näe, det skulle han ju inte. När ska mamma till jobbet då? Näe, inte hon heller.

VA?? Är ni hemma hela natten??? Båda????

Så funderar man ändå på om dagtid måndag-fredag med barnen inom omsorgen mellan 7 och 17 hade varit att föredra trots allt med middag ihop varenda kväll och gemensamma nattningar och mornar istället för som periodvis som två ensamstående i samma lägenhet med samma barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Det är inte du, det är jag (61)

En sak som händer när man blir äldre, eller i alla fall mig, är att man övergår från ”vad tycker de om mig” till ”vad tycker jag och vem är jag”.

Jag brukar säga att jag inte tycker om folk och att jag undviker sociala sammankomster under tvång så mycket jag bara kan oavsett om det är barnkalas eller gå ut och äta ett helt gäng. Inte för att jag någonsin har känt mig som en del i ett gäng, men under skolåren så blev man ju medbjuden när klassen skulle på studentmiddag och sånt till exempel.

Jag tyckte sånt var astrist och mest jobbigt. Folk pratar om ointressanta saker på alla sidor samtidigt och blir ju längre kvällen lider bara jobbiga och jag vill hem. Jag har tänkt att det handlar om de andra, men nu har insikten nått mig att det handlar om mig.

Det har inte med er att göra att jag inte vill gå på gala eller gå ut och äta alla kollegor ihop eller dra ihop ett stort släktkalas eller… En del av de här människorna gillar jag ju och då blir känslan av att inte vilja hänga med lite knepig. Vem vill inte umgås med folk man gillar liksom?

Om jag samlar ihop 20 av mina absoluta favoritmänniskor på en och samma plats. Alla är roliga och kloka och fantastiska och trots att jag säger mig inte begripa mig på kvinnor så är minst hälften just kvinnor.

Om jag gjorde det, så skulle jag ändå inte vilja vara där. Ett par åt gången i olika konstellationer fungerar bra, men inte större sällskap. Jag blir trött och matt och nästan bakis efteråt och eftersom jag vet det så blir jag trött av tanken på hur trött jag kommer att bli. Ungefär så.

Man kan säga att det blivit värre med åren, men jag tror faktiskt inte det. Däremot så tror jag att man med åren har större möjlighet att välja sitt umgänge än när man växer upp och för all del ska ta sig igenom tonåren och de första stapplande stegen som vuxen.

Man har ju en föreställning om hur det ska vara och hur man vill vara och naturligtvis så gör man vad man kan för att uppnå detta. Samhället hyllar dessutom sociala kameleonter som ”älskar att träffa nya människor” (vilket jag för övrigt inte ens tror på, för jag har inte träffat någon sån människa som är genuint intresserad av mer än att kramas och skaka hand på sin höjd) så är man inte en av dem så lär man sig snabbt att man är en avart, ett freak.

Fast det är man ju inte? Man är bara olika människor. En del gillar att omge sig med massor med folk, ju fler desto bättre och en del gillar att inte göra det. Det betyder egentligen inte att den ena är mer social än någon annan, för social interaktion vill nog de flesta ha efter sina egna behov.

Och med det sagt, att det är jag och inte du, så betyder det inte att min sort är mer rätt eller fel än någon annan, bara att jag har det här behovet av ensamhet (och ni vet väl att man kan vara ensam tillsammans med någon också?) och inte lika stort behov av det där ”gänget”.

Vissa saker gör man av artighet ändå förstås. Andra för att man måste. Man måste till exempel ordna kalas åt sina barn om de vill ha de (eller leja ut det) och man måste följa med dem och stanna på kalas om de vill det och såna saker.

Däremot så finns det massor med saker man inte alls måste och man får lära sig själv vart den gränsen går och agera därefter. Eventuellt blir det lite frostig stämning och eventuellt så finns de som kommer att säga att du aldrig vill vara med på någonting (till andra, inte till dig förstås, för då skulle du kunna förklara dig om du ville), men frågan är vad man ska med dem till?

Men det ligger ändå något befriande i att till viss del komma ur den där önskan att behaga och vara omtyckt till att mer och mer visa vem man är och upptäcka att det finns (fantastiska) människor som gillar en precis som det freak man är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100, personligt | Lämna en kommentar

Kvinnlighet (60)

Ett sätt att känna sig helt alienerad från andra människor är att sätta sig på bussen med tre kollegor varav två ägnar bussresan åt att prata om fillers, botox, extra fransar och tatuerade ögonbryn. Hur mycket av vad man ska ha och vad det kostar och hur mycket man blöder av de där nålsticken.

Det var som att ha en såndär babelfisk (googla) i örat. Jag förstod orden, men inte innebörden.

Jag försökte kallprata och sa att jag var så hungrig efter tiotimmarspasset.

jag med, men jag borde få vara hungrig i ett par veckor för nu har jag gått upp allt igen

Okej. Det gick inte heller nej.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

I medborgarnas intresse? (59)

Det här med tillgänglighet hos Försäkringskassan kan vi prata lite om. Då menar jag inte deras obegripliga språk där man aldrig vet om man ska anmäla eller ansöka om föräldrapenning eller det faktum att hela deras system är anpassat efter att du jobbar måndag till fredag och då åtta timmar.

Prova en sjukskrivning på 50% när du jobbar 10 timmar natt till exempel. Då ska du enligt reglerna gå hem efter 5 timmar och en vikarie sättas in. Mmm. Som jag som börjar klockan 21 och då skulle åka hem klockan 02.

Nu var det inte det jag skulle haka upp mig på heller, men märkligt är det. Nä, jag tänker på den faktiska tillgängligheten för mig som medborgare. Först verkar det ju bra. De har en hemsida med massor med information, man kan logga in och sköta en del av sina ärenden och det finns någon app man kan ladda ner. Dessutom så finns Försäkringskassan på Facebook där de svarar på allmänna frågor.

Och det är just det här med allmänna frågor. Om du undrar något specifikt över huvud taget så är du hänvisad till att ringa och Försäkringskassans telefonköer är ju legendariska och gör underverk för humöret. Det är nästan som att det finns en ondskefull plan i att de som jobbar på Försäkringskassan ska möta arga medborgare som hunnit elda upp sig bortom rimlighetens gräns.

Jag har ansökt, eller anmält föräldrapenning, jag lär mig aldrig, jag har sagt att jag ska ha pengar för de här dagarna i alla fall. 30 dagars handläggningstid säger de. För min del har det idag gått 38 dagar och jag funderar på vart mina pengar är.

Loggar in på min sida och där står det att min ansökan är mottagen (jag ansökte alltså, inte anmälde?) och så kan jag titta på den. Jag kan däremot inte se om någon på Försäkringskassan har tittat på den eller om den ligger i den jättestora högen.

För att få reda på det så måste jag ringa till dem. Och det tar rimligen längre tid än att  faktiskt utreda och godkänna min ansökan. Alla andra kontaktvägar gäller ”allmänna frågor” och det är säkert jättebra, men jag skulle verkligen önska att det till exempel i inloggat läge gick att skicka ett jävla meddelande till dem. Hej, har ni glömt mig? Mycket att göra?

Men nej. Eftersom jag får lön och inte är beroende av de där sista föräldrapenningsdagarna som dock är min rättighet så struntar jag i det så länge. Och det är klart, då är det försäkringskassans pengar och inte mina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i samhälle | 2 kommentarer