Vårdpersonal är sämst på egenvård (6)

Så jag ramlade i fredags som sagt och det kan närmast beskrivas som smärtsamma sammandragningar när man är gravid, fast på andra sidan då. Jag börjar i alla fall bli bättre, så att jag slipper det där pinsamma samtalet till chefen.

Och plötsligt när jag gick hem från skolan med äldsta sonen så funderade jag på om det ändå fanns någonting jag kunde göra för att jobbnätterna ska bli så lite smärtsamma som det bara går. Jag tänkte att jag får leta reda på en stoppad, högre stol istället för de låga och obekväma fåtöljerna vi är hänvisade till, anpassa mitt arbete så att jag inte behöver böja mig ner (kanske kan kollegan ta just den biten?) och så vidare.

Men tänk om det fanns något magiskt medel som liksom dämpade smärtan?

Ja. Som en jävla VÄRKTABLETT kanske???!!

För jag har tydligen trott att man tar värktabletter mot huvudvärk. Uppenbarligen tar man det inte mot muskelvärk eller för all del en vag misstanke om spricka i svansen? Neeeej.

Ibland blir jag jättetrött på mig själv, för jag skulle naturligtvis rekommenderas smärtstillande till andra med exakt samma smärtproblematik, men det gäller visst andra regler för mig. (precis som jag skickar andra människor till vårdcentralen, men själv går jag förstås inte dit)

Om ni undrar så är mitt blåmärke, i ungefär samma storlek som min hand, numera skiftande blått/grönt och lite gult.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Det sitter i håret (5)

Båda våra söner har haft långt hår. Och kort. Den ena verkar ha bestämt sig längs vägen att kort hår är vad han föredrar. Ja, kort och kort, ofriserat kort kan man kanske säga. En gång om året ungefär brukar han be mig klippa honom och eftersom jag inte är en frisör så blir det rakt av på långhåriga och trimmer på korthåriga. Det här har pågått sen han var i fyraårsåldern ungefär.

Den lille däremot kräver långt hår. Jag säger kräver, eftersom jag en gång när han var kanske 2,5 klippte av honom håret och sen dess har jag inte fått komma i närheten av det med en sax. Som ni förstår så har han långt hår på riktigt nu.

Våra pojkar har också fått välja fritt vad de ska klä på sig. Vi har ärvt en del kläder och där har funnits alla möjliga färger och gemensamt för dem båda är en förkärlek för färg. Starka färger.

Men det jag fortfarande inte förstår är hur detta betyder att de är flickor? Den stora hade en rosa keps på sig när han hade väldigt kort hår och blev då hänvisad till som ”hennes dotter”. Innan vi ens fattade att det var oss man syftade på? Ingen tyllkjol, inga ballerinaskor till den där kepsen utan om jag minns rätt en vanlig tshirt och jeansshorts.

Den lilla fattar jag ju ändå att han tas för en flicka. Han har midjelångt hår som han vägrar ha i någon slags frisyr, ”för de kommer att skratta och tro att jag är en tjej” och detta i kombination med de starka färger jag nämnt att de gillar tidigare så är det självklart en flicka. Nu senast var vi inne i en … jag vet inte vad det heter, en affär som säljer bakgrejer, och jag nämnde att jag skulle anordna kalas. ”ja… det är ju olika hur man gör. En del anstränger sig hur mycket som helst, andra kör bara med ballerinatema”

Mmm..

För det spelar ju ingen roll om jag väljer blått och grönt till honom, så kommer han studsande med håret flygande runt ansiktet och oj, vilken söt liten flicka.

Nu vet jag förstås inte med säkerhet hur det ligger till för flickorna med kort hår. Är de automatiskt pojkar även med ballerinaskor och tyllkjol eller är det bara med jeans och mörkgrön tisha?

Snart fyller han fem år, min lille guldlock. Någonstans hoppas jag trots allt att han behåller sitt långa hår så länge han vill även om det betyder att vi blir osams varje morgon och kväll när vi måste borsta ut det. Eftersom han vägrar tofs. Vi har nått så långt att vi får fläta det till natten och han har numera tofs vid matbordet, men det är allt. Vid alla andra tillfällen åker snodden ur fortare än kvickt, för ”de kommer att tro att jag är en tjej, och jag hatar det”

Alla som vet något vet att han är en hårdrockare och alla rockers som kan har långt hår.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

RÖV! (4)

Så Stockholm har sportlov den här veckan och om man inte åker på skidsemester eller bara låter barnen stå och spela tvspel så försöker man göra, eller få dem att göra något annat.

Igår tvingade jag hela familjen till skridskorinken. Den här säsongen har vi faktiskt varit där ett par gånger, mest för att stora ungen ju skulle åka EN gång med skolan och för att han ens skulle överväga det så tjuvtränade vi och på den vägen är det. De tycker att det är ganska roligt.

Det är lite otacksamt dock att försöka göra saker för barnen, med barnen när man varenda gång måste fösa/tjata dem ut genom dörren, men väl på plats så var ungen som absolut inte skulle åka först ut och sist in.

Jag blev däremot lite övermodig på mina skridskor. Jag har åkt kanske 3 eller 4 gånger nu och inte ramlat en enda gång, så nu kan jag ju det här. Eller inte, för igår var dagen när jag ramlade rätt ner i isen med en redig duns. Vet ni att så här trettio kilo sen förra fallet på skridskor så dunsar man lite hårdare?

Det gjorde satan så ont där och då, men jag bet mig i läppen och kravlade mig bort till sargen (värdigheten!) och tog mig upp. Sen åkte jag och bytte om. Tur för mig att det bara var jag och den stora ungen och ett par med en pojke på isen då och ingen skrattade. Eller jo, stora ungen gjorde nog faktiskt det. Lite.

Vet ni ens hur handikappande det är när man har en blåslagen stjärt? Jag visste det inte kan jag säga.

Saker jag kan göra utan att det gör ont: ingenting

Saker jag inte kan göra utan att säga ”aj”: sätta mig, resa mig, vända mig i sängen, lägga mig, kliva upp, böja mig osv osv.

Jag ska nog inte åka mer skridskor den här säsongen. Nu återstår det att se om jag ska jobba på måndag eller om jag får ringa och sjukskriva mig på grund av ond röv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Man kan aldrig läsa en bok för mycket (3)

Idag hämtade vi ut min bokreabeställning. 9,4 kilo vägde den. Jag hade förväntat mig ett större paket än jag fick, men bland allt man vill och kan säga om Bokus.com så kan man också lägga till att de är bra på att packa. Bra på ett sånt sätt som man blir om man spelat mycket tetris alltså.

Böckerna kommer inte att räcka året ut med min utmaning med en bok i veckan (jag ligger en före just nu), men jag gissar att jag inte har handlat klart plus att min tidigare läsahög inte var slut heller.

Lite roligt förresten att jag igår upptäckte att vår fyra, snart femåring kan läsa. Han har ju hållit på ett tag med att ligga och ”läsa” barnböcker som han kan utantill (trodde vi i alla fall), men igår höll jag på med något helt annat som han stavade sig igenom så då testade jag honom med ett par meningar.

Jag skrev:

Jag älskar dig

Jag vill ha sylt

Nu ska vi äta fisk

och han tog dem allihop.

Och jag kan inte nog betona vikten av att läsa, oavsett på vilket sätt eller vad man läser, bara man gör det för oavsett vad man ska ta sig för så möts man av text som ska hanteras på ett eller annat sätt och om det faller sig naturligt istället för att redan där bli ett högt hinder så är sannolikheten större att man tar sig hela vägen. (sa hon som tog sig ända till en skitlön som undersköterska inom äldreomsorgen)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Att se det lilla i det stora (2)

Man kan lätt få panik angående årets Blogg 100.

Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i att uttrycka oss på egna villkor, men med respekt för varandra.

Så skriver Fredrik Wass på sin blogg (det var han som startade Blogg 100 och han som varje år sparkar igång våra mer eller mindre sovande blogggar) och det känns ju stort och viktigt och ska lilla jag och vad har jag att säga för att rädda världen och skydda yttrandefriheten?

Fast jag kanske inte måste stå längst fram? Jag kanske inte måste lusläsa alla nyheter och leta reda på källorna (fast källkritik hör ni, bra grej. Här får ni en länk till ett barnprogram om det. ) och veta allt om världsläget och om vad Trump sa senast? Det kan vara så att det fria ordet också handlar om att jag skriver om att jag har läst den här boken (i vissa länder får man inte läsa vad som helst) eller att min unge kom hem med en sär skriven lapp från skolan (i vissa får man inte kritisera staten) och i ärlighetens namn, i tider som denna, när folk blir kränkta och kräver sin jävla yttrandefrihet (märk väl att yttrandefrihet betyder inte att man får säga och skriva vad man vill när man vill vart man vill) samtidigt som människor och politiker ropar efter mer övervakning, fler kameror, så känns det ibland som att det kan vara en tidsfråga innan vi får ännu fler rekommendationer från staten om hur vi ska leva våra liv.

Vi får ju massor med rekommendationer redan idag. Vi straffas inte av staten om vi inte följer dem, men det uppskattas ju inte. Som det obligatoriska hembesöket från BVC när man precis fått barn. Det är en tjänst man erbjuder, men eftersom vi tackade nej så kan jag tala om att det är en tjänst man erbjuder. Jag är helt säker på att det står något syrligt i barnens journaler om den saken. Det blir extra tydligt när an får barn, men vi fostras ju nogsamt av staten ändå hela tiden.

Min poäng är i alla fall att man  som vanligt i min värld kan bryta ner stora saker till små och det spelar nog så stor roll i slutändan. Den som går i mitten eller sist i tåget är också viktig.

(om någon undrar om Linnea men inte orkar kolla så kan jag berätta att man fick ihop pengarna som behövdes och lite till samma dag. Nätkärlek och sharing is caring och allt det där. Det kanske kvittar om tusen år, men för dem spelar det all roll i världen)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100, Integritet, samhälle | Lämna en kommentar

Blogg 100 (igen) (1)

Så jag anmälde mig till Blogg 100 i år igen. Jag kände redan när jag skrev upp mig att det var nog inte en särskilt bra idé, men det kan ju vara ett sätt att damma av bloggen och få lite liv i den, eller om jag misslyckas så kanske jag kan lära mig att släppa den där manin jag har att jag måste samla färdigt. Oavsett om det är sparmärken på Netto eller blogginlägg.

Vi får se helt enkelt, men nu kör vi igen!

Läs även andra bloggares åsikter om

Publicerat i Blogg100 | 1 kommentar

Saker som kryper in under huden (låt oss hjälpa Linnea)

Snart fyller vår yngsta fem år. Han tycker det är  så stort och han ska ha kalas och har dessvärre mycket bestämda åsikter om det mesta. Jag hatar kalas.

Men jag googlar på kalastillbehör och hur ska jag fixa tårtjäveln och vad ska glina göra och han är så liten att föräldrarna säkert kommer att stanna (jag avskyr småbarnsföräldrar) och..

Och samtidigt på twitter i mitt flöde ser jag att en som jag ibland interagerar med är orolig för sitt barn. En flicka som är fem år. Först verkar oron mest vara en diffus känsla, men oron bekräftas sen och det visar sig att det är inte bara illa, utan jävligt illa. Först idag fick jag veta vad flickan heter.

Femåringen heter Linnea och har en snabbväxande tumör i huvudet och hennes chanser att överleva är små. Den lilla möjlighet som finns, finns utomlands och kostar förstås mer än vad folk har råd med. Därför har hennes föräldrar startat en insamling. Du kan läsa mer om Linnea här.

Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag inte varenda år de närmaste tio åren ska bli förbannad och ha ångest över de satans kalasen som måste fixas. Jag vill att Linneas föräldrar ska få fixa kalas efter kalas till henne och att hon äter så mycket popcorn att det sprutar ur örona och så att hon får magknip efteråt.

Det ser ut som vilken snyfthistoria som helst och det finns förstås massor av ungar som är sjuka där föräldrarna inte har råd med behandling och i ärlighetens namn som vet jag inte vad Linnea har för chanser ens om hon får den här behandlingen.

Men jag har sett hennes mammas smärta och oro och om vi är många som hjälps åt så kan vi tillsammans i alla fall ge Linnea en möjlighet att bli frisk. Och äta popcorn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Enkla jobb”

Man pratar sällan om den psykosociala omvårdnaden när man pratar omvårdnad. Om samtalet, om att möta en annan människa till exempel.

Som inatt när jag svarade på ett larm och möttes av – hörrudu, nu när jag ligger här, ska jag ligga här tills jag dör? Jag har så mycket ogjort

Det är inget man avleder eller skojar bort.

Eller hen som var bekymrad över att syskonet hade dött och vad skulle hända med alla saker nu som fanns i ett litet rum på ett äldreboende någon helt annanstans i Sverige. – För jag kan ju inte göra något åt det härifrån. Hur gör man? Jag vet inte vem jag ska fråga ens.

Svara på det på ett sätt som gör att människan du möter känner sig sedd och tillfreds med svaret. Sånt gör vi också, vi undersköterskor inom äldreomsorgen som bara torkar bajs och har ett jobb som vilken idiot som helst klarar av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Äldreomsorg | Lämna en kommentar

2016

Det blir ingen årssammanfattning från min sida. Dels på grund av att jag jobbar hela helgen, men mest på grund av att av alla jävliga år jag genomlevt hör det här till åtminstone ett av de sämre och då tänker jag inte på att Kent har lagt av eller någon av alla kändisarna som dog.

Så jag tänker att det bästa är helt enkelt att göra sig av med det, för det verkar ju som att jag kommer ut levande på andra sidan tolvslaget. Det som inte dödar härdar osv, men ett år av lite vanlig jävla lugn och ro vore inte dumt.

Det har förstås inte bara varit dåligt hela tiden, men om man går tillbaka till inlägget om skedar och så lägger till ett par hårda livssmällar så.. ptja, jag tror årets skedar tog slut i juli nångång.

Så jag försöker leta efter det som ändå var bra bland all död, sorg, sjukdom, missfall och annat elände som fanns runt mig och det finns lite. En liten grå katt som på långt håll är släkt med en annan grå katt vi haft. Ett efterlängtat barn som kom alldeles för tidigt och skrämde slag på oss allihop. En familj som när det känns som att världen rasar samman inte släpper taget.

Jag har alltid tänkt att människor som aktivt söker spänning inte har så spännande liv i övrigt. Alltså, har man häcken full av annat som stressar och tar energi finns inte utrymme för någon backpackerresa eller sug efter bungyjump utan snarare efter långa sovande nätter och dagar med fågelkvitter där det mest spännande som händer är att veckans reklamblad ramlar in i brevlådan.

Så. Till alla oss som kämpat, som knappt orkat igenom, ett riktigt gott nytt 2017 med fågelkvitter. Till er andra också förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i personligt | 1 kommentar

Låt oss prata om skedarna

I vanliga fall så vaknar jag motvilligt, är trött under tiden jag dricker mina två koppar te, piggnar till lite för att sen krokna igen ett par timmar senare. Jag kommer inte ihåg när det gick en hel dag utan att jag kände mig redo för sängen åtminstone ett par gånger. Jag går förstås inte och lägger mig, för jag har ett jobb att sköta, ett hem, en familj och mig själv och förutom det så kan jag nästan aldrig somna om när jag har vaknat. Det är som att jag går runt med konstant sömnbrist.

Men så ibland så piggnar jag till lite tidigare och har i mina ögon massor med energi. Som här om dagen när jag bakade, tog en promenad och körde en maskin tvätt före lunch. Jag vill minnas att jag tvättade håret också och sen hade jag möte på jobbet och..

Dagen efter gick jag som i dvala hela dagen istället och då slog det mig (igen) att det blir så varenda gång. Det är som att det inte finns något mellanting, eller som att jag i ren förvåning när jag har energi tar ut mig allt vad jag orkar ”för man vet aldrig när man orkar något nästa gång, så det är bäst att passa på”. Frågan är om det inte blir en ond cirkel och hur tar man sig ur den?

Att till exempel göra någonting en hel dag (arbeta, gå på kurs eller för all del gå och shoppa) för att sen gå och träna till exempel skulle jag inte orka. Uppenbarligen så gör andra människor det och jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag är kroniskt sjuk. Rent logiskt vet jag förstås det här, men samtidigt så finns det en stor del av läkarkåren som ”vet” att man mår ”som vanligt” med rätt dos Levaxin. Som vanligt, fast inte, säger jag. Att man inte är sjuk betyder inte att man är frisk och andra självklarheter.

Nå. Känner ni till skedteorin? Den korta versionen är att alla människor har ett visst antal skedar (man kan använda sig av vad man vill, stenar, chips, kottar) och allt man gör kostar skedar. När skedarna är slut är du det också. Att gå upp och duscha kanske kostar 2 skedar, att klä på sig och åka till jobbet 3 till osv. Man kan förstås låna från morgondagen, men då har du färre då och en dag går livet åt helvete och du behöver varenda skedjävel du kan få tag på.

En frisk människa kanske har 20 skedar, en sjuk (beroende på sjukdom förstås) kanske har hälften.

Jag tror att jag ligger på kanske 15 av 20 i normala fall och att jag under de där ”pigga” dagarna lånar några av dagen efter av bara farten. Det här året har varit ovanligt jobbigt (jag vet, det var jobbigt förra året också, men.. grader i helvetet osv) så mina 15 skedar har nog snarare varit 12. Och det jag har gjort är att rensa bort sånt jag tycker är roligt för att orka beta av alla måste. Som att betala räkningar, gå till jobbet, laga mat.

Som jag skrev tidigare, rent logiskt så vet jag det här, men det är som att jag ändå inte förstår det utan jag tar för givet att jag ska ha 20 skedar jag med när jag istället borde inse att jag har 15 och faktiskt leva därefter.

Det betyder till exempel att man inte löper amok och bakar och städar och tvättar idag för att man kan utan att man kanske nöjer sig med att baka och städa och sen lägger sig och läser för att orka tvätta och ta en promenad imorgon istället för att inte ens kunna fullfölja en tanke.

Och nu har jag inte ens gått in på hur det kan vara att vara anhörig till någon med få skedar. Eller om man är två som saknar skedar och man försöker låna ut skedar till varandra. Ni fattar ju att det inte fungerar i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Drottningsylt testar vården, personligt | Lämna en kommentar