drottningsylt

För ett tag sen berättade jag om min kompis från förr som jag sprang på när jag skulle fika med barnen. En sak vi kom fram till då var att hon bor längs vägen jag går när jag promenerar till jobbet. Det var egentligen ingenting mer med det, hon nämnde färgen på huset och jag sa att jag ska kolla vart det är när jag promenerar någongång.

Igår gick jag till jobbet och gick just den vägen och höll alltså utkik. Så småningom går jag förbi ett hus som ser ut som beskrivit och jag hade någon svag tanke om att skicka ett meddelande via facebook i stil med ”jag ser ditt hus nu!”.

Och där kommer hon gående längs vägen?

Vad är oddsen på det egentligen? En minut åt något håll och vi hade missat varandra helt. Nu fick jag mig ett gott skratt och en pratstund på en kvart istället.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, kompisar från förr, promenera mera

Har ni läst om vattenbristen? Här där jag bor heter det att det är bevattningförbud och jag antar att de flesta struntar i det mer eller mindre, för just mina rosor är lite mer speciella än dina och behöver faktiskt vatten.

Fast vi kanske måste ta sånt på allvar? Det är säkert ingen större fara än, den här gången, men det lär inte vara den sista gången som vi blir tvungna att förhålla oss till klimatet. För lite regn två år i rad läste jag någonstans.

Jag tycker förvisso att det är ett jävla regnande, men torra vintrar och mest duggregn i ärlighetens namn, men lite fundersam blir jag ändå. Om vattnet tar slut då? Om vattnet ska ransoneras?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, vatten, vattenbrist, torka, miljö, klimat

Vi var inbjudna till kalas, eller vad man nu har när man fyller 40 och inte vill ha vare sig bjudning eller fylleslag. Det stod i inbjudan att det skulle serveras lättare förtäring, så vi tänkte att möjligen eventuellt får vi svänga in till Max på hemvägen.

Jag vet inte varför vi tänkte så, men vi är inte så vana vid begreppet ”lättare förtäring”. Det är tydligen inte jubilaren heller, för hennes definition är som följer:

hamburgare med ost, två olika dressingar, lök

grillspett: vildsvin, nöt, tomater, halloumi

biff, grillad paprika

grillad korv med bröd

pitabröd

potatisgratäng

sallad

rostbröd

grillad lök

2 sorters chips

Och så tänkte hon att vi blir X personer (inräknat småbarn och spädbarn) och så dubblar man det så får man helt rimliga proportioner.

Så nu vet ni. Jag behöver nog inte äta förrän framåt måndag och det är lika bra med tanke på att det serveras lax här imorgon

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, mat, lättare förtäring, kalas, mätt

Jag är dålig på att kommentera bloggar. Det har jag skrivit förut och fastän jag själv ändå har någon slags önskan att interagera med mina läsare så är det tydligen inte tillräckligt angeläget för att själv faktiskt skriva en jävla kommentar till något någon annan har skrivit.

Bättring på det, tänker jag och har faktiskt gjort just detta idag. Skrivit en kommentar alltså.

Ljuvliga tider ändå när kommentarsfältet i en blogg levde ett eget liv där folk rök ihop och blev sams och sen skrev egna inlägg och länkade tillbaka och… Nu sitter vi envisa bloggare på våra kammare och knappar på tangenterna och frågan är om vi själva ens orkar bry oss. Eller om vi är den sorten som bara fortsätter med det vi alltid har gjort.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, bloggar, kommentera mera, kommentarsfältet, interagera

En annan serie jag tycker ni ska titta på är 13 reasons why som går att hitta på Netflix. I korta drag så är det en tjej som tar livet av sig, men innan hon gör det spelar hon i 7 kassettband där hon berättar om varför. Den är inte svart eller vit och i slutändan så är vi alla lite goda och lite onda, människor helt enkelt.

Den är omskriven för sina brutala våldtäktscener (vet inte om de är så brutala, men kanske obehagligt realistiska?) och framför allt för att serien kan användas som instruktion för ungdomar som vill ta livet av sig.

För det första är det ingen ungdomsserie. Alls. Jag förstår att ungdomar tittar på den och hade jag varit 17 hade jag också tittat på den. Och känt igen mig och identifierat mig med människor och känt igen de som hade samma roller i verkligheten som man hittar i serien.

För det andra så är jag ganska säker på att om man vill ta livet av sig så hittar man ett sätt. Det är liksom inte det som är problemet, att man inte vet hur man gör.

Jag och sambon tittade tillsammans på andra hälften av avsnitten och när vi efteråt pratade om vilka karaktärer vi avskydde mest och vilka vi hade förståelse för så visade det sig att det var ganska olika. Jag gissar på att det har att göra med hur vi relaterar och vad vi har i bagaget. Det är trots allt lite skillnad på att växa upp som tjej och som kille, oavsett vad vi tycker om det.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, 13 reasons why, netflix, serie

Igår var jag i Stockholm och gick förbi hörnet på Åhlens där det där avskummet till sist stannade med ett brak efter att ha kört ihjäl och skadat en massa människor. Livet bara fortsätter. Nu sitter det träskivor där, fulla med klotter och postitlappar. Stockholmarna hastar förbi, men vi utsocknes stannar till en stund. Många läser och fotograferar och jag hade egentligen tänkt läsa jag med, men det gick bara inte.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, eller min sjukdom,  eller att min tillvaro är så pass trygg, men satan vad blödig jag har blivit. Och det är en sak att man är känslig, men jag blir mer och mer ledsen över världens jävlighet, världens ondska, över hur vi som art behandlar varandra och jorden.

Vet inte vad som hände där. Det är ju inte så att jag ”tycker om att träffa nya människor” eller ens är särskilt social till att börja med, men tydligen så gillar jag människor ändå. Någon annanstans. Och där vore det bra om alla var snälla typ.

Ni vet när man vaknar på morgonen ibland, ser sig i spegeln och bara: Vem är du ens?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, stockholm, blödig, känslig