Nattpersonalen sitter i hisshallen som liksom är i centrum av tre avdelningar där vi är förpassade till en väntrumssoffa och en obekväm ikeafåtölj. Vi ska förstås inte sitta hela nätterna, men har man inte ont i ryggen innan så får man det, så lite nu och då så går vi in på en avdelning och sträcker ut ryggen i en soffa.
I morse gjorde jag just detta och efter en stund kom en herre gående som undrade om jag skulle sova där. Nä, det ska jag inte, svarade jag. Jag sträcker bara ut ryggen lite.
Inga konstigheter i sig. Herrn i fråga hade varit vaken större delen av natten, men på bra humör och sjöng högt för allt och alla. Väckte några rentav och hade låna utläggningar om hur han gått i pension en vecka tidigare och lagt av med sprit (koskenkorva) och cigg ett halvår tidigare och mådde så mycket bättre nu. Allt i en salig blandning på finska och svenska, men han var glad och nöjd med tillvaron.
Nu fick han i alla fall för sig att jag var en uteliggare som ockuperat hans lägenhet som han betalar hyra för, så han surnade ju till och oavsett vad jag sa eller inte så blev han mer och mer förbannad.
Efter en stund gick jag och satte mig i hisshallen igen och kollegan gick till sitt, men det hjälpte inte, för hisshallen hörde också till hans lägenhet och det blev inte bättre när den syriansktalande kvinnan kom upp och satte sig med oss. Nu blev han förbannad på henne också, extra mycket eftersom han inte förstod henne och de gormade på varandra på var sitt språk. Ett par boende till dök upp och hade åsikter på kalabaliken (varav en ansåg att det här kräver naturligtvis en läkarbedömning och en annan försökte med hittepåfinska klicka med den arga gubben)
Med jämna mellanrum skingrades gruppen när de surnade till, men sen glömdes ju alltihop bort på vägen och så kom de tillbaka och så började det om. I två timmar.
Så jag sov till halv fem idag, i vanliga fall är jag numera nöjd om jag får sova till tre.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, äldreomsorg, demensavdelning, nattarbete