Scener från ett äldreboende (75)

Nattpersonalen sitter i hisshallen som liksom är i centrum av tre avdelningar där vi är förpassade till en väntrumssoffa och en obekväm ikeafåtölj. Vi ska förstås inte sitta hela nätterna, men har man inte ont i ryggen innan så får man det, så lite nu och då så går vi in på en avdelning och sträcker ut ryggen i en soffa.

I morse gjorde jag just detta och efter en stund kom en herre gående som undrade om jag skulle sova där. Nä, det ska jag inte, svarade jag. Jag sträcker bara ut ryggen lite.

Inga konstigheter i sig. Herrn i fråga hade varit vaken större delen av natten, men på bra humör och sjöng högt för allt och alla. Väckte några rentav och hade låna utläggningar om hur han gått i pension en vecka tidigare och lagt av med sprit (koskenkorva) och cigg ett halvår tidigare och mådde så mycket bättre nu. Allt i en salig blandning på finska och svenska, men han var glad och nöjd med tillvaron.

Nu fick han i alla fall för sig att jag var en uteliggare som ockuperat hans lägenhet som han betalar hyra för, så han surnade ju till och oavsett vad jag sa eller inte så blev han mer och mer förbannad.

Efter en stund gick jag och satte mig i hisshallen igen och kollegan gick till sitt, men det hjälpte inte, för hisshallen hörde också till hans lägenhet och det blev inte bättre när den syriansktalande kvinnan kom upp och satte sig med oss. Nu blev han förbannad på henne också, extra mycket eftersom han inte förstod henne och de gormade på varandra på var sitt språk. Ett par boende till dök upp och hade åsikter på kalabaliken (varav en ansåg att det här kräver naturligtvis en läkarbedömning och en annan försökte med hittepåfinska klicka med den arga gubben)

Med jämna mellanrum skingrades gruppen när de surnade till, men sen glömdes ju alltihop bort på vägen och så kom de tillbaka och så började det om. I två timmar.

Så jag sov till halv fem idag, i vanliga fall är jag numera nöjd om jag får sova till tre.

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 

Publicerat i Äldreomsorg, Blogg100 | Lämna en kommentar

The A word (74)

Ni gillar ju serier. Just inatt var det lugnt på jobbet så jag tittade på första två avsnitten av The A word på svt play.

Det är en brittisk dramaserie om en autistisk pojke och hans familj. Eller kanske mest om hans familj, för det verkar som att de är mer bekymrade än Joe, som får autismdiagnosen. Han är fem år och i början känns han mest som en femåring med lite idéer för sig. De kan ha det, femåringarna. Joe visar sig dock ha ganska många idéer när man tittar lite närmare.

Serien är varm, lite rolig ibland utan att vara sådär HAHA som jag upplever att svenska filmer på samma tema kan vara. Missförstå mig rätt, HAHA är roligt och bra, men ibland vill man ha något mer jordnära och kanske något mer.. verklighetstroget?

I alla fall. Man kan se den.

Förresten, Joe gillar musik, så man får ju höra en del. Mycket musik blir mycket bättre när en femåring trallar med. (inte sådär skriksjungande, utan sådär som de kan göra när de tror att ingen hör)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Mockberg (73)

Mockberg säljer klockor. Jag vill inte ha någon. Däremot så har jag fått ett presentkort hos dem från testagram som jag inte tänker använda. Det gäller till 1 juni i år.

Jag tänkte att någon annan kan få det? Maila mig så skickar jag det till dig. Eller lämna en kommentar med en giltig mailadress. Förslagsvis kollar du in deras hemsida först och konstaterar att de har en klocka du vill ha..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Leva för evigt (72)

För er som inte gillar Kiss så kan jag berätta att de varit i Sverige och spelat. Jag gillar inte heller Kiss, men folk i mitt facebookflöde gör det och jag råkade se en nyhetssändning, så därför vet jag det.

De har i alla fall funnits i över 40 år och det finns två originalmedlemmar kvar. Han Gene Simmons och kanske Paul Stanley? I nyhetsklippet sa Gene Simmons i alla fall att bandet kunde ju hålla igång för evigt, för man kunde byta ut medlemmarna efterhand. Han själv torde ju vara snart på tur med sina 67 jordsnurr.

Och jag funderar på vad som är själen i ett band där ingen som var med från början finns kvar. Är det samma sound ens? Bara för att man spelar samma låtar och har samma dräkter så blir det ju ändå inte samma sak. Om man är ett bra band alltså, med ett eget sound.

Eller så kan man redan nu ha ett helt gäng band som heter Kiss som turnerar världen runt så får alla som vill se bandet. Nej?

Men vad vet jag. Jag tyckte Kiss var dåliga första gången jag hörde dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Låt oss (inte) göra affärer (71)

Det här med att sälja saker till folk kan ju driva vem som helst till vansinne. Därför säljer jag aldrig via facebookgrupper (annat än att jag kan tala om att jag har något som någon annan söker) eller via blocket eller liknande. Jag orkar helt enkelt inte med folk som ska pruta, ha saker hemkört gratis eller som inte dyker upp som avtalat.

När jag har saker att sälja så kan jag sträcka mig till tradera, och det är illa nog. Originalen man träffar på där alltså. Höjdpunkten måste ha varit människan som köpte en stickling av mig för en krona plus frakt och sen ville ha pengarna tillbaka för att den hade gått av. Så sätt båda i vatten? Nej. I veckor mailade människan och hotade, först med traderas kundtjänst och sen med polis och jag vet inte vad. För EN krona!

Annars säljer jag till folk jag känner och som ni förstår så har det varit en hel del med min pappas grejer. Han… gillade saker. Alla saker. Vi behöver inte gå in på detaljer, men vi har haft att göra och har det länge till.

I alla fall. För det mesta flyter det på ganska bra, men det finns en sorts människor jag inte kan med. De här som säger att de ska köpa något, får mig att ta hem det (för det står på landet innan) och sen börjar krångla. Kan du mäta? Köra hem? Ta med på bussen?

Om det är något jag inte behöver så är det otympliga saker som står i vägen hemma hos mig för att någon annan har sagt att de ska ha den. Nu senast så talade jag om just detta för människan innan, men jodå, hon skulle ha.

Jag hade en känsla för att det skulle bli just så här, men eftersom jag blir tillsagd allt som oftast att inte tro så negativt om alla så försöker jag att välja att tro gott om folk och att lita på dem.

Tänk att jag inte lär mig.

Så. Jag hämtar hem grejen. Människan börjar fråga efter mått och sådär när jag frågar när hon ska hämta och sen när jag skickat över måtten så slutar hon svara.

Man skulle kunna ta en sån människa i örat. Det skulle man. Nu kommer du fan och hämtar din jävla grej och betalar!

Fast. Vi vet ju allihop att det ändå inte skulle bli någon affär, utan bara sur stämning. Så hon är inte längre bara påtänkt för min svarta lista, utan det senaste tillskottet på just denna.

Och nej. Det är inte samma sak som ”jag vill ha den här och betalar. kan den stå hos dig tills jag kan hämta?”. Jag blir mycket mer medgörlig efter att ha fått betalat kan jag säga.

Jag fattar att man kan ändra sig och att det dyker upp saker, men då kan man väl bara säga det?

Det är lite som de här människorna som väljer ”köp nu” på tradera. Det är alltså en aktiv handling, man klickar på en knapp och köper grejen nu, som i genast. Vad är man för skojare som sen väntar en vecka med att betala?

Hur jag gör när jag köper saker? Jag bokar tid fort som fan, skickar sambon för att hämta med handen full med pengar. Nu senaste köpte vi ett skrivbord och en stol för ungefär ingenting. Annonsen kom ut vid sextiden på kvällen, halv nio stod grejerna här hemma.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Nästan samma sak (70)

När barnen skulle välja födelsedagskort till sin pappa på Akademibokhandeln så var de åtminstone överens om att det skulle vara med siffror på. De är ju såpass små att ju fler siffror desto bättre.

Utbudet var väl lite skralt sådär, men lilla hittade i alla fall ett kort han gillade.

-Där mamma! Det kortet ska vi ha!

Njae… det är fel siffror på hjärtat.

-Nä! 39.. och sen kommer åtta och noll!

Nej, pappa fyller inte åttio i år.

Tjejen i kassan bröt samman, men lyckades få ur sig ”men 40 och 80 är nästan samma”

Ett ögonblick så funderade jag på om ungen helt enkelt skulle få köpa det där glittriga kortet med 80 på, men det kan ju vara lite känsligt sånt där.

Vem vet, om 40 år kanske vi står på Akademibokhandeln och väljer kort igen. Då ska han få köpa det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Så nära! (69)

Som jag har kämpat för att få ur mig ett inlägg per dag nu under blogg 100. Idag (igår) glömde jag helt bort, så jag missar dygnet med ett par minuter.

Otroligt klantigt.

Nästa gång.

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Gday mate! (68)

Idag träffade vi en australiensare på en mycket märklig loppis. Kanske var det hans loppis, kanske inte. I alla fall så sa han när jag sa åt barnen att vara försiktiga att det mest värdefulla i hela huset var mina barn, så de kunde pilla och känna på saker bäst de ville.

Mjo. But they still have to be careful, försökte jag, men nej. But why? This is a house full of junk!

Sen frågade han varifrån vi kom och vi talade om att vi bor i Södertälje. The good part, och the bad part? Det hela slutade med att jag förklarade att jag aldrig vill flytta ifrån Södertälje och att alla ställen har bra och dåliga sidor.

Well, I dont know. I never been there, säger han.

Och det är väl ofta så. Folk tror och uttalar sig om ställen de aldrig satt sin fot på. Den här gubben satt på en solstol i ett skabbigt hus fullt med saker som ingen vill ha och tänkte att Södertälje var ett riktigt helveteshål och jag tänkte precis samma sak om hans hus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Vem är du? (67)

Idag sprang jag på en kompis från förr som man säger, fast det här var på riktigt en kompis från förr. Eller egentligen var det ju hon som sprang på mig, för i vanlig ordning så såg jag ingenting. Så hon säger mitt namn, jag tittar upp och hon säger ”jag kände inte igen dig”.

Det visade sig att vi båda skulle fika på samma ställe och hade barn med oss, så vi slog oss ner vid samma bord och gjorde just det. Fikade. Det var trevligt och barnen fladdrade omkring och så när vi var klara så sa vi att det här var ju trevligt, hej så länge och så var det med det.

Och istället för att bara tänka att det var väl en trevlig timme så gnager det där ”jag kände inte igen dig”. Har jag blivit så gammal/trött/tjock/ful att folk inte ens känner igen mig? Och varför föreslog hon inte att vi skulle ses igen om det var så trevligt?

Vän av ordning kan förstås påtala att jag inte kände igen henne heller och varför föreslog inte jag precis det jag skrev ovan om det var så jävla trevligt?

Vän av ordning i  mitt huvud är jävligt viktig och sådär, så jag maler på om vad andra säger och gör istället för att se bjälken i mitt eget öga.

Eftersom jag begriper hur dumt alltihop är så konstaterar jag dessutom att jag inte bara är oigenkännlig för kompisar från förr utan också dum i huvudet.

Det går bra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

Publicerat i Blogg100, personligt | Lämna en kommentar

Vad vill du? (66)

Jag har inte helt lätt att komma på vad jag ska skriva, särskilt inte när man ska prestera dagligen oavsett ork och lust. På sätt och vis så var det lättare förr, men nu vet man aldrig hur lång tid det tar innan en artikel man länkar till hamnar bakom en betalvägg och så står man där med en förklaring på något ingen undrade.

Så, vad vill du läsa? Undrar du något? Vill du gästblogga? Vill du ha min åsikt om något särskilt? Jag har 34 inlägg kvar innan jag är i mål den här gången och det kan bli ganska trist utan hjälp känner jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar