En typiskt dålig grej är att äta vattenmelon till frukost när man har jobbat natt. Den är nämligen vätskedrivande, så inte nog med att jag min vana trogen vaknade flera timmar för tidigt så vaknade jag dessutom två gånger på grund av nödvändig kisspaus. Och jag vaknar aldrig för att jag behöver kissa.
Så nu vet du det också. Ingen vattenmelon innan sängdags.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, frukost, vattenmelon, vätskedrivande
Ni vet att man säger så va? Katter är så renliga djur. De tvättar sig själva och gräver ner bajset (en del gör det iaf) och så tror man att de är typ.. inte grisiga?
Fel!
De är grisiga och rentav ganska äckliga ibland.
Alla som har innekatter vet att om det står en blomkruka där katten tänker sitta/ligga så byts den strax ut mot en katt. Den kan dessutom se lite kränkt och förvånad ut när krukan åker i golvet med en smäll och jorden sprutar ut över golvet. Katten alltså, inte krukan.
De sprätter kattsand omkring sig när de varit på lådan. Jo, men det är ju för att gräva ner bajset, tänker någon. Mmmm… i hela badrummet? Och ganska ofta så skottar de ut bajset också när de kommer igång ordentligt. Kanske in under badrumsmattan också Renligt ja.
När de äter så skulle man kunna tro att det fanns någon slags värdighet, men mängden kattmat som tydligen skvätter omkring när de kastar i sig maten är inte ens rimligt. Fick katten i sig nånting över huvud taget?
Bästa är om man har en hetsätarkatt och ett matvrak. En gång såg jag hur den ena katten spydde upp mat som den andra kastade sig över. Mmmm..varm mat.
Ja, och så hårbollarna då. Gärna på en matta om sådan finns. Annars går det bra på post, kläder och i värsta fall under en säng eller en soffa där man inte kommer åt.
Så. Jorå, katter är renliga djur. Hundar, som ju inte tvättar sig själva och äter bajs…
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, kattliv, renliga djur, katter
En sak som händer när man blir äldre, eller i alla fall mig, är att man övergår från ”vad tycker de om mig” till ”vad tycker jag och vem är jag”.
Jag brukar säga att jag inte tycker om folk och att jag undviker sociala sammankomster under tvång så mycket jag bara kan oavsett om det är barnkalas eller gå ut och äta ett helt gäng. Inte för att jag någonsin har känt mig som en del i ett gäng, men under skolåren så blev man ju medbjuden när klassen skulle på studentmiddag och sånt till exempel.
Jag tyckte sånt var astrist och mest jobbigt. Folk pratar om ointressanta saker på alla sidor samtidigt och blir ju längre kvällen lider bara jobbiga och jag vill hem. Jag har tänkt att det handlar om de andra, men nu har insikten nått mig att det handlar om mig.
Det har inte med er att göra att jag inte vill gå på gala eller gå ut och äta alla kollegor ihop eller dra ihop ett stort släktkalas eller… En del av de här människorna gillar jag ju och då blir känslan av att inte vilja hänga med lite knepig. Vem vill inte umgås med folk man gillar liksom?
Om jag samlar ihop 20 av mina absoluta favoritmänniskor på en och samma plats. Alla är roliga och kloka och fantastiska och trots att jag säger mig inte begripa mig på kvinnor så är minst hälften just kvinnor.
Om jag gjorde det, så skulle jag ändå inte vilja vara där. Ett par åt gången i olika konstellationer fungerar bra, men inte större sällskap. Jag blir trött och matt och nästan bakis efteråt och eftersom jag vet det så blir jag trött av tanken på hur trött jag kommer att bli. Ungefär så.
Man kan säga att det blivit värre med åren, men jag tror faktiskt inte det. Däremot så tror jag att man med åren har större möjlighet att välja sitt umgänge än när man växer upp och för all del ska ta sig igenom tonåren och de första stapplande stegen som vuxen.
Man har ju en föreställning om hur det ska vara och hur man vill vara och naturligtvis så gör man vad man kan för att uppnå detta. Samhället hyllar dessutom sociala kameleonter som ”älskar att träffa nya människor” (vilket jag för övrigt inte ens tror på, för jag har inte träffat någon sån människa som är genuint intresserad av mer än att kramas och skaka hand på sin höjd) så är man inte en av dem så lär man sig snabbt att man är en avart, ett freak.
Fast det är man ju inte? Man är bara olika människor. En del gillar att omge sig med massor med folk, ju fler desto bättre och en del gillar att inte göra det. Det betyder egentligen inte att den ena är mer social än någon annan, för social interaktion vill nog de flesta ha efter sina egna behov.
Och med det sagt, att det är jag och inte du, så betyder det inte att min sort är mer rätt eller fel än någon annan, bara att jag har det här behovet av ensamhet (och ni vet väl att man kan vara ensam tillsammans med någon också?) och inte lika stort behov av det där ”gänget”.
Vissa saker gör man av artighet ändå förstås. Andra för att man måste. Man måste till exempel ordna kalas åt sina barn om de vill ha de (eller leja ut det) och man måste följa med dem och stanna på kalas om de vill det och såna saker.
Däremot så finns det massor med saker man inte alls måste och man får lära sig själv vart den gränsen går och agera därefter. Eventuellt blir det lite frostig stämning och eventuellt så finns de som kommer att säga att du aldrig vill vara med på någonting (till andra, inte till dig förstås, för då skulle du kunna förklara dig om du ville), men frågan är vad man ska med dem till?
Men det ligger ändå något befriande i att till viss del komma ur den där önskan att behaga och vara omtyckt till att mer och mer visa vem man är och upptäcka att det finns (fantastiska) människor som gillar en precis som det freak man är.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, personlighet, introvert, extrovert, socialt umgänge
Ett sätt att känna sig helt alienerad från andra människor är att sätta sig på bussen med tre kollegor varav två ägnar bussresan åt att prata om fillers, botox, extra fransar och tatuerade ögonbryn. Hur mycket av vad man ska ha och vad det kostar och hur mycket man blöder av de där nålsticken.
Det var som att ha en såndär babelfisk (googla) i örat. Jag förstod orden, men inte innebörden.
Jag försökte kallprata och sa att jag var så hungrig efter tiotimmarspasset.
– jag med, men jag borde få vara hungrig i ett par veckor för nu har jag gått upp allt igen
Okej. Det gick inte heller nej.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, kvinnlighet, samtalsämnen, kallprata
Det här med tillgänglighet hos Försäkringskassan kan vi prata lite om. Då menar jag inte deras obegripliga språk där man aldrig vet om man ska anmäla eller ansöka om föräldrapenning eller det faktum att hela deras system är anpassat efter att du jobbar måndag till fredag och då åtta timmar.
Prova en sjukskrivning på 50% när du jobbar 10 timmar natt till exempel. Då ska du enligt reglerna gå hem efter 5 timmar och en vikarie sättas in. Mmm. Som jag som börjar klockan 21 och då skulle åka hem klockan 02.
Nu var det inte det jag skulle haka upp mig på heller, men märkligt är det. Nä, jag tänker på den faktiska tillgängligheten för mig som medborgare. Först verkar det ju bra. De har en hemsida med massor med information, man kan logga in och sköta en del av sina ärenden och det finns någon app man kan ladda ner. Dessutom så finns Försäkringskassan på Facebook där de svarar på allmänna frågor.
Och det är just det här med allmänna frågor. Om du undrar något specifikt över huvud taget så är du hänvisad till att ringa och Försäkringskassans telefonköer är ju legendariska och gör underverk för humöret. Det är nästan som att det finns en ondskefull plan i att de som jobbar på Försäkringskassan ska möta arga medborgare som hunnit elda upp sig bortom rimlighetens gräns.
Jag har ansökt, eller anmält föräldrapenning, jag lär mig aldrig, jag har sagt att jag ska ha pengar för de här dagarna i alla fall. 30 dagars handläggningstid säger de. För min del har det idag gått 38 dagar och jag funderar på vart mina pengar är.
Loggar in på min sida och där står det att min ansökan är mottagen (jag ansökte alltså, inte anmälde?) och så kan jag titta på den. Jag kan däremot inte se om någon på Försäkringskassan har tittat på den eller om den ligger i den jättestora högen.
För att få reda på det så måste jag ringa till dem. Och det tar rimligen längre tid än att faktiskt utreda och godkänna min ansökan. Alla andra kontaktvägar gäller ”allmänna frågor” och det är säkert jättebra, men jag skulle verkligen önska att det till exempel i inloggat läge gick att skicka ett jävla meddelande till dem. Hej, har ni glömt mig? Mycket att göra?
Men nej. Eftersom jag får lön och inte är beroende av de där sista föräldrapenningsdagarna som dock är min rättighet så struntar jag i det så länge. Och det är klart, då är det försäkringskassans pengar och inte mina.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, försäkringskassan, kundservice, kundmottagande, användarvänlighet
Om ni inte vet det så hejar sambon på Brynäs if i hockey. Det är lite extra besvärligt just nu när Brynäs tydligen spelar sm-final. En hel del gap och skrik och tillvaron pausas liksom under ett par timmar när det är hockey. Det är så till den milda grad att man talar om halva semesterdagar på grund av detta.
Och jag är inte det minsta intresserad, fast jag har en tröja med mitt namn på med andra färger (Leksand if) trodde först i min enfald att final, det var mellan de två bästa lagen och att de då spelade en match och den som vann blev svensk mästare.
NÄ!
Bäst av sju, upplyste han mig om som den självklaraste sak i världen. Av sju???
Det är alltså precis samma elände som melodifestivalen, fast med ishockey?
Heeelt olika, fick jag vet. Inga likheter alls faktiskt.
Fast jag såg att han visste att jag har rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, ishockey, shl, svenska mästare, melodifestivalen
Idag läste jag en krönika av Hanne Kjöller där hon skriver att man kanske inte behöver vara sjukskriven för att man är sjuk, att det ibland rentav kan ha motsatt effekt och då särskilt vad gäller psykiska diagnoser.
Första tanken är att hon är helt galen och kanske borde vara sjukskriven själv istället för att skriva att sjuka människor ska arbeta, men..
Är det så fel tänkt egentligen? Det finns hur många människor som helst som är sjuka och medicineras för diverse åkommor och som ändå går till jobbet utan att ha en tanke på att vara sjukskrivna. De har arbetsförmåga.
Många psykiska sjukdomar har passivitet och apati som symtom. Man orkar inte göra något och man får ingenting gjort utan sitter där man sitter och kan inte mer. Förutom att möjligen må sämre för att man inte orkar någonting och så går det runt.
Ligger det inte en lite, liten poäng i att man har en sysselsättning varje dag istället för att sitta hemma och få sjukpenningen varje månad?
I den akuta fasen kan man visst behöva vara sjukskriven, mediciner ska ställas in, man kanske behöver prata med någon och det kanske rentav är så att man inte kan/orkar gå och jobba heltid efter att ha sjunkit till botten. Ena dagen kanske man orkar flytta berg för att nästa dag inte kunna ta sig ur sängen. Kanske behöver man hitta ett mellanting?
Kanske behöver vården erbjuda lite mer vård och färre piller eller en bättre kombination rentav?
Men sen då? Kan det inte rentav vara en del i tillfrisknandet att ha tider att passa? Som inte är någon skyddad verkstad med något pyssel för att ha något att göra. Särskilt om man har en diagnos där ett av symtomen är passivitet.
Det är klart att hon rör sig i lite grumligt vatten, för det är säkert många som är sjukskrivna som går i taket och tycker att hon vet väl fan ingenting om någonting. Även om hon inte vet ett skvatt om någonting så kan vi väl kanske kommer överens om att det inte finns något självändamål i att vara sjukskriven? Målet måste väl ändå vara att komma tillbaka till arbetsmarknaden på ett eller annat sätt och om det inte går, för man kan ju ha en sådan brist på arbetsförmåga att man inte kan arbeta, så ska man förstås få sjukpension (eller vad det kallas den här veckan)
Vissa saker till hör livet och livet är olika hårt mot oss, vi klarar olika beroende på personlighet och arv och vad det nu är och vi måste helt enkelt hitta ett sätt att leva som fungerar.
Jag jobbar ju som undersköterska och det är mer regel än undantag att ryggen värker hos oss som yrkesgrupp. Skadar jag ryggen ska jag förstås vara sjukskriven. Ett tag. Men om ryggen inte klarar av jobbet som undersköterska så kanske jag måste överväga att utbilda mig och att jobba som något annat?
Och en annan aspekt som hon inte tog upp, men som jag också tycker hör till: det är ingen lek att vara sjukskriven. Det räcker med att din läkare skriver ett slarvigt intyg så får du inte sjukpenningen godkänd och således inga pengar och det är naturligtvis ett stressmoment i sig.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, sjukskrivning, sjukdom, passivitet, psykiska diagnoser, arbetsförmåga
