Tillbaka!

Och så strax efter att jag skrev den förra posten så slutade bloggen att funka. Det visade sig att den blivit hackad med skadlig kod igen. Hur händer det ens? Viker man sig en foliehatt så skulle man nästan kunna ta det personligt.

För att fatta mig kort så har jag haft fullt upp och sen varit borta en vecka och nu har jag fortfarande fullt upp även om tillfällena när jag måste gråta mig fördärvad blivit lite färre.

Så vi fick hjälp att laga bloggen. Igen. Av en sån där internetgalning ni vet. Han hade dessutom lånat ut en liten stuga till oss och inte ett endaste övergrepp begicks.

Och här är jag nu. Igen.

Men det har varit extra surt eftersom jag har haft saker att skriva. Saker jag hade behövt skriva ur mig. Jag försökte skriva i ett vanligt textdokument, men det hjälpte inte. Kanske postar jag det jag skrev ändå, kanske inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Saker som (inte) funkar | 1 kommentar

Döden döden

Vi har försökt ha ett ganska krasst förhållande till död här hemma med barnen. När katterna dör så har de inte åkt till en bondgård på landet, utan de har faktiskt blivit sjuka och dött och när man är död så är man död.

Detta gäller alltså även människor och det har förstås framkallat en massa frågor nu.

Syns morfars skelett? Mormors då? Hur gammal var morfar/mormor när de dog? När ska du dö? Vem är näst på tur att dö?

Det hade varit enklare på många sätt att säga något luddigt bara, så kanske man hade sluppit jobbiga frågor när man samlat ihop sig tillräckligt för att gå och handla på ICA och där, I frysdisken undrar fyraåringen för hundrade gången om jag är ledsen för att min pappa är död.

JA!

Så vår fyraåring kunde konstatera när han tittade på kistan när vi var på begravningen, att där ligger morfars kropp. (Får jag se morfars kropp? Kan vi öppna, mamma? Nej, det ska vi inte)

Vår sjuåring tyckte att det var otroligt jobbigt att säga hejdå vid kistan och lämna ett sista brev till morfar. (4-åringen hade ritat en karta. Vi hoppas verkligen att min pappa vet vart han ska, för annars har han v e r k l I g e n problem)

Begravning är ju så slutgiltigt även för oss vuxna. Nu är det färdigt liksom med själva döden och kvar bli saknandet, sorgen och praktiska delar. Innan kan man försöka inbilla sig att det hela är en dålig dröm eller att den döde kommer att höra av sig som brukligt, men den där kistan gör det så brutalt verkligt.

Min pappa kommer aldrig att ge mig råd jag inte vill ha. Aldrig skicka sina fredagsmail eller ge mig sina glasslådor med frysta vinbär, blandade sorter och med blad och allt.

Aldrig.

Publicerat i personligt | Lämna en kommentar

Avslutning

Så. Jag har begravt min pappa och var där. Vi satt längst fram och jag grät och grät och lilla ungen torkade mina tårar med sin näsduk och den som såg det utan att gråta lite extra är ju inte ens mänsklig.

Det blev en fin cermoni och prästen var bra och fikat.. ja, alla dessa människor som passerade förbi som jag aldrig sett, men som hade saker att säga om min pappa. Hans PRO-vänner sjöng “tack för kaffet” hellre än bra, men så var pappa med det mesta. Det man kan ska man göra ordentligt, resten kan man göra hellre än bra. Kontrasterna.

Kontrasterna som vi nu hanterar i ett hus vi ska städa och göra någonting med. Otaliga är gångerna jag och min syster (med våra män) stannat upp och frågat “vad fan är det här? Varför gör man så?”. Så ofta så att ingen längre säger allt det där ens.

 Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i personligt | Lämna en kommentar

Vill. Inte.

Så lägligt ändå att bloggen blir hackad (för minst andra gången. Hur är det ens möjligt?) när det dessvärre händer saker i livet som man kanske behöver skriva om. Ja, behöver, för egentligen vill jag inte ta i det här över huvud taget, bara slå det ifrån mig.

Jag vill absolut inte begrava min pappa.

Jag vill heller inte gå på begravningen.

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i personligt, Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny förbättrat recept, för din skull

I vanliga fall har jag väldigt lite tålamod med saker (främst tjänster) som inte fungerar och nu om möjligt ännu mindre. Det betyder att jag mellan tårarna istället för att bita ihop faller ut mot andra som förtjänar det mer eller mindre.

Vi har mathems middagskasse ibland och förra veckan hade jag glömt att avbeställa. Det gjorde inget, för jag har vare sig aptit eller inspiration, så jag loggade in för att kompletteringshandla, kommer till kassan och ska betala med mitt Med mera betala före som jag brukar. Men nej. För nu måste jag ansluta mitt kort till något satans secure system blabla.

För att registrera sitt kort så legitimerar man sig antingen med mobilt bankID eller med en engångskod. Koden skickas per post. Vanligt bankID, som är en fil i ens egen dator finns inte som alternativ. Jag har självklart ett vanligt bankID.

Så ingen tilläggsbeställning för mig.

Ja beställde den jävla koden och sen var jag inte hemma och igår skulle jag registrera mig och göra en tilläggsbeställning hos mathem. Registreringen gick nog bra. Jag fick ett sms med ännu en kod som jag knappade in och fick välja mellan att godkänna betalningar via sms eller via bankID. Här tänkte jag att jag kanske använder en annan dator nångång så godkänna med sms verkar bra. Då ska man få en kod som man sen knappar in för att godkänna betalningen.

Så in på mathems sida, plockar ihop min beställning, går till kassan, väljer att betala med kort, fyller i mina uppgifter och inväntar sms.

‘Jag väntar fortfarande, så här 18 timmar senare. Så ingen tilläggsbeställning för mig.

Vilket otroligt jävla skitsystem som inte fungerar!

Så någon på kundtjänst hos coop fick ett mycket syrligt mail att ta itu med. Jag överreagerade förstås. Hoppas att människan inte har en dålig dag.

Det är lite som när man har en produkt i affären som man gillar och brukar köpa och så en dag så står det ”nytt förbättrat recept” på förpackningen. Då vet man att den är förstörd bortom räddning. Samma sak när tjänster ska ”förbättras”.

Sluta laga sönder saker som inte är trasiga. Så känner jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Saker som (inte) funkar | Lämna en kommentar

Men det var väl onödigt?

– Men mamma, det var väl onödigt att morfar dog? Han lovade ju att komma på mitt 8-årskalas och nu kan han inte det.

– Ja, hjärtat. Det var hemskt onödigt och nu kan han inte komma på ditt kalas.

Så Min pappa, barnens morfar, dog i helgen. Jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att jag numera är föräldralös. Märkligt ändå att oavsett hur gammal man är, jag var 29 när min mamma dog och alltså 41 när min pappa dog, men den mest framträdande känslan är ändå samma som när man som liten blev ledsen och förtvivlad och grät ”jag vill ha min mamma

Jag grät efter min mamma när hon dog. Jag vill ha min mamma!

Jag gråter efter min pappa nu. Jag vill ha min pappa!

De kan inte trösta mig. De kan inte göra det bra igen.

Hur gör man nu?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i personligt | 4 kommentarer

18 juni

I vintras sprang jag och äldsta unge på en bekant med barn i samma ålder. Vi har mer eller mindre tappat kontakten på grund av orsaker och det är väl bara så det är ibland. Det var det vanliga, hur är det, kul att ses och det där, men sen fortsatte han med att prata med ungen och fråga om han ville komma och spela tvspel med hans son någon dag. Och det är klart att han ville. Både komma hem till bekanten och spela ett tvspel han själv inte har.

Och han väntar fortfarande. Frågar mig ibland när han ska hem till X och få spela tvspel för det frågade han ju när vi sågs.

Det är sånt man kanske måste tänka på när man pratar med barn. Jag blir irriterad på folk som säger att vi måste ses, vi hörs av och sen gör man inte det, men jag har förstått att det på något sätt ingår i det sociala spelet. Det är en skitdel i spelet, men tydligen så är det så.

Barn vet inte det där. Förstår inte. Så min unge frågar igen och igen och först ville jag inte göra honom ledsen. Mitt hjärta värker eftersom jag nu förstår att det var ännu en såndär sak man bara säger, och jag tycker att man hade kunnat strunta i det. För min unge krävde inte. Han tjatade inte. Han frågade inte ens, utan blev inbjuden av bekanten.

Senast för några dagar sen togs det upp igen. Den här gången så sa jag faktiskt att folk säger saker de menar i stunden, men som kanske inte var helt på riktigt ändå och att jag tror att det här kanske är en sån sak.

Men han förstår inte varför man gör så och i ärlighetens namn gör jag det inte heller. Att man säger att man ska ses och sen kommer livet emellan och tiden går är en sak, men då kollar man väl ändå av med jämna mellanrum? Du vet, ”jag har inte glömt, men…”, särskilt när det gäller småglin. För de kommer ihåg. De minns.

Det här var inte första gången och säkert inte den sista heller, men att säga till en unge att du kan komma och leka någon dag och sen inte ta ansvar för det är bara taskigt. Det kanske inte är så jävla kul, och i ärlighetens namn kanske man inte vill riskera att behöva umgås med en annan förälder, men då kanske man inte tar upp det heller?

Jag säger inte att jag vill ses om jag inte vill det. Man kan vara trevlig ändå och säga att det är kul att ses och du verkar må bra och oj, vad länge sen, tiden går.

Men visst, det är säkert en sån där växa-upp-grej där man år för år blir lite mer cynisk, lite mer hårdhudad. Jag är den sista som ska säga något om att lita på människor, men vore det inte för jävla fint att ha helt fel ibland? Om det visar sig att mänskligheten (alltså inte bekantingen som nu fick stå här med hundhuvudet) egentligen är ganska trevlig att ha att göra med? Om man kunde slippa fundera över vad som menas och eventuella baktankar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i barnen | Lämna en kommentar

Det är en hamburgare

Vi har en granne som har en sån där liten sköldpadda som hon ibland under sommarhalvåret tar med sig ut på gräsmattan. Jag tänker mig att det är skönt även för sköldpaddor med lite vind i skalet och gräs mellan tårna (har sköldpaddor tår?) ibland.

Idag var barnen utan med pappan på gården och träffade på nämnda granne och sköldpadda och samtal uppstod. För barn som ”bara” har katter framstår förstås ett sånt djur som tämligen exotiskt och den lilla fattade nog inte riktigt.

Nu tror jag han förstår precis efter att pappan förklarat att det var en hamburgare och att det är sådär de ser ut innan de är klara för stekpannan.

(dag 100! Måååål!)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | 2 kommentarer

Pendeln svänger

Min pappa har alltid varit såndär att han talar om hur det ligger till och säger åt folk. Det betyder inte att han vet vad han pratar om, men ja, du vet.. Min uppfostran var ganska auktoritär på det sättet, inte så mycket diskussion utan ”du ska göra så här, du får inte göra så där” typ. När jag hade flyttat hemifrån och mina föräldrar kom på besök så kontrollerade han om jag hade bäddat sängen (det hade jag inte) och sen blev jag tillsagd att göra det (det gjorde jag inte) till exempel.

Det här har förstås förändrats. Jag var tvungen att tala om för honom att hemma hos mig så bestämmer jag och passar det inte så kan han åka hem igen. Han har aldrig varit den som kommer på besök i tid och otid, men han slutade inspektera och tala om vad jag ska göra så jag blev väl erkänd som vuxen där någonstans antar jag.

Idag fyller han år och jag och yngsta pojken ringde för att gratta och eftersom han (min pappa) gillar att prata mer än att lyssna så gjorde han just det. Bland annat berättade han att han hade varit uppe på taket och lagat ett hål varpå jag direkt svarar ”Men jag har ju sagt åt dig att du inte ska klättra upp på taket!”

När hände det här? Samma pappa som jag i tonåren vare sig vågade eller såg någon mening med att fråga om lov för att göra saker fick inte lov av sin dotter att klättra upp på taket? (det kommer han att göra igen)

Eller som när han börjar säga otroligt dumma saker och jag talar om för honom att han inte får säga sådär så att mina barn hör. Inte ”jag gillar inte” eller ”jag tycker inte”. Du. Får. Inte. Säga. Så.

Hade någon sagt för 20 år sen att jag skulle säga åt min pappa att han inte får göra si eller så hade jag tagit för givet att människan var stollig, för ingen talar om för min pappa vad man får göra.

Eller ja, tydligen så gör jag det.

(Pappa fick det här i födelsedagspresent. Han samlar på grejer och just grejer är något han behöver väldigt lite så jag tänkte att jag köper nåt som någon annan behöver. Det är antingen det eller trisslotter, för såna kan man faktiskt inte få för många av)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100, personligt | Lämna en kommentar

Blogg 100, dag 98?

Något som är jättedåligt när man 1. jobbar obekväma arbetstider, 2. alla dagar på året och 3. har en partner som jobbar ungefär lika konstigt är när den ena går av sitt nattskift när den andra ska gå på och all barnomsorg är stängt på grund av helgdag på en måndag.

Då har man att välja på att den som går av efter i det här fallet 3 nätter inte får sova eller den som går på första av 3 inte får sova. Lätt val, tänker du kanske, men har du då tänkt på att den som inte får sova har hand om två barn som inte säger ja, tack om alltihop utan rentav har egna åsikter. Och ändrar sig.

En kör ett vakendygn med barn. Hurra?

Jag måste verkligen ha bättre koll på helgdagar i fortsättningen när jag lägger schema.

Nej, men på allvar. Såna här saker kan man ju bli sjuk av på riktigt. Eller galen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar