Cirkelresonemang (84)

Jag höll nästan på att glömma dagens inlägg och det vore sannerligen surt när jag hunnit så här långt.

I en diskussion idag nämndes det att det var lite märkligt att man kommer bättre överens med bekanta och att samtalet flyter på lättare där än med sina föräldrar. Men är det så konstigt? Det är klart att en del vuxna har en härlig relation till sina föräldrar och kan prata om allt och sådär, men de flesta av oss har (nog) en lite komplicerad relation.

Trots allt så är det ju så att ens föräldrar är människor man stått i total beroendeställning mot. Utan dem (eller motsvarande vårdare) så dör vi. Sen växer vi upp och en del i det är ju att frigöra sig och den processen är sällan lätt för någon och det svänger friskt mellan ”jag klarar allt” till ”hjälp!”. Och i slutändan blir det föräldrarna som hamnar i beroendeställning och inte klarar sig. Vore konstigt om en sån relation någonsin var okomplicerad.

Och då slog det mig att vi kommer att förlora våra barn. När de är vuxna så kommer det en dag när vi sitter runt bordet och inte riktigt har så mycket att prata om förutom barnen eller växterna i trädgården eller vad det nu må vara.

Att jämföra med tillvaron nu när femåringen varje kväll när jag inte jobbar somnar på min axel, dreglar ner den och jag ligger där och lyssnar på när han andas. När han sen stökar omkring och tar upp hela dubbelsängen för att när det är dags att vakna ligga som ett plåster mot min rygg. Och när han smyger sin lilla arm omkring mig och suckar djupt.

Jag kan inte föreställa mig en tillvaro som inte ser ut så. Tänkte jag först.

Sen försökte jag föreställa mig nästanåttaåringen göra precis samma sak och det kändes inte alls självklart. Jag vet inte när han blev för stor för det, men någonstans längs vägen tog pussarna slut och kvar blev en kram nu och då.

Allt kanske är som det ska då. Om ett tag så kommer kanske femåringen att tycka att han är för stor för att plåstra sin mamma och kanske kommer mamman att tycka att det är skönt att sova själv och…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

En råtta! Jag lovar! (83)

Igår stack den lilla ungen ut och var borta en halvtimme eller så innan han kom hem och berättade att han varit i skogen (det får han inte) och där hade sett en råtta. Är du säker på att det var en råtta, frågade jag och han var mycket bestämd på den punkten. Kanske en ekorre? Näää.

Den hoppade jättehögt! sa han, envist hävdande att det rörde sig om  just en råtta. Det skulle kunna vara sant, men han har också en flexibel inställning till just vad som är sant och inte.

Lite senare gick vi ut allihop och upp till lekplatsen (som ligger bredvid skogen, som inte är en skog utan en liten dunge) och mitt i gungandet ropar han Där är den! Råttan! Där är råttan!

Som ju var en ekorre. Han skuttade runt där, och sen ner och genom rabatten som ligger precis bredvid gungorna och sen tillbaka med ungen efter sig som ”ska klappa den” och upp i ett träd precis utom räckhåll.

Så jag kände igen den lille gynnaren. Vi har en ekorre som snyltar på oss här i bostadsrättsföreningen nämligen. Han har bott under taket i flera år och plockar vad han vill ha i våra rabatter. I min rabatt har han stulit tomater till exempel och han är vare sig blyg eller har skam i kroppen.

Händelsen med ”råttan” avslutades med att han rusade upp för husväggen som vilken ninja som helst och in under taket.

Det som slog mig nu är om man kan utnyttja det här på något sätt? Gör ekorrar något som är bra för oss förutom att vara söta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Bara vanligt vatten (82)

Har ni läst om vattenbristen? Här där jag bor heter det att det är bevattningförbud och jag antar att de flesta struntar i det mer eller mindre, för just mina rosor är lite mer speciella än dina och behöver faktiskt vatten.

Fast vi kanske måste ta sånt på allvar? Det är säkert ingen större fara än, den här gången, men det lär inte vara den sista gången som vi blir tvungna att förhålla oss till klimatet. För lite regn två år i rad läste jag någonstans.

Jag tycker förvisso att det är ett jävla regnande, men torra vintrar och mest duggregn i ärlighetens namn, men lite fundersam blir jag ändå. Om vattnet tar slut då? Om vattnet ska ransoneras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

”Lättare förtäring” (81)

Vi var inbjudna till kalas, eller vad man nu har när man fyller 40 och inte vill ha vare sig bjudning eller fylleslag. Det stod i inbjudan att det skulle serveras lättare förtäring, så vi tänkte att möjligen eventuellt får vi svänga in till Max på hemvägen.

Jag vet inte varför vi tänkte så, men vi är inte så vana vid begreppet ”lättare förtäring”. Det är tydligen inte jubilaren heller, för hennes definition är som följer:

hamburgare med ost, två olika dressingar, lök

grillspett: vildsvin, nöt, tomater, halloumi

biff, grillad paprika

grillad korv med bröd

pitabröd

potatisgratäng

sallad

rostbröd

grillad lök

2 sorters chips

 

Och så tänkte hon att vi blir X personer (inräknat småbarn och spädbarn) och så dubblar man det så får man helt rimliga proportioner.

Så nu vet ni. Jag behöver nog inte äta förrän framåt måndag och det är lika bra med tanke på att det serveras lax här imorgon

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Interaktion (80)

Jag är dålig på att kommentera bloggar. Det har jag skrivit förut och fastän jag själv ändå har någon slags önskan att interagera med mina läsare så är det tydligen inte tillräckligt angeläget för att själv faktiskt skriva en jävla kommentar till något någon annan har skrivit.

Bättring på det, tänker jag och har faktiskt gjort just detta idag. Skrivit en kommentar alltså.

Ljuvliga tider ändå när kommentarsfältet i en blogg levde ett eget liv där folk rök ihop och blev sams och sen skrev egna inlägg och länkade tillbaka och… Nu sitter vi envisa bloggare på våra kammare och knappar på tangenterna och frågan är om vi själva ens orkar bry oss. Eller om vi är den sorten som bara fortsätter med det vi alltid har gjort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

13 reasons why (79)

En annan serie jag tycker ni ska titta på är 13 reasons why som går att hitta på Netflix. I korta drag så är det en tjej som tar livet av sig, men innan hon gör det spelar hon i 7 kassettband där hon berättar om varför. Den är inte svart eller vit och i slutändan så är vi alla lite goda och lite onda, människor helt enkelt.

Den är omskriven för sina brutala våldtäktscener (vet inte om de är så brutala, men kanske obehagligt realistiska?) och framför allt för att serien kan användas som instruktion för ungdomar som vill ta livet av sig.

För det första är det ingen ungdomsserie. Alls. Jag förstår att ungdomar tittar på den och hade jag varit 17 hade jag också tittat på den. Och känt igen mig och identifierat mig med människor och känt igen de som hade samma roller i verkligheten som man hittar i serien.

För det andra så är jag ganska säker på att om man vill ta livet av sig så hittar man ett sätt. Det är liksom inte det som är problemet, att man inte vet hur man gör.

Jag och sambon tittade tillsammans på andra hälften av avsnitten och när vi efteråt pratade om vilka karaktärer vi avskydde mest och vilka vi hade förståelse för så visade det sig att det var ganska olika. Jag gissar på att det har att göra med hur vi relaterar och vad vi har i bagaget. Det är trots allt lite skillnad på att växa upp som tjej och som kille, oavsett vad vi tycker om det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | 2 kommentarer

Vem är jag ens? (78)

Igår var jag i Stockholm och gick förbi hörnet på Åhlens där det där avskummet till sist stannade med ett brak efter att ha kört ihjäl och skadat en massa människor. Livet bara fortsätter. Nu sitter det träskivor där, fulla med klotter och postitlappar. Stockholmarna hastar förbi, men vi utsocknes stannar till en stund. Många läser och fotograferar och jag hade egentligen tänkt läsa jag med, men det gick bara inte.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, eller min sjukdom,  eller att min tillvaro är så pass trygg, men satan vad blödig jag har blivit. Och det är en sak att man är känslig, men jag blir mer och mer ledsen över världens jävlighet, världens ondska, över hur vi som art behandlar varandra och jorden.

Vet inte vad som hände där. Det är ju inte så att jag ”tycker om att träffa nya människor” eller ens är särskilt social till att börja med, men tydligen så gillar jag människor ändå. Någon annanstans. Och där vore det bra om alla var snälla typ.

Ni vet när man vaknar på morgonen ibland, ser sig i spegeln och bara: Vem är du ens?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | 1 kommentar

Det räcker med några (77)

Myrorna ja. Lilla ungen gick till sist med på att ställa fram myrdosor, fast det är gift i dem. Till och med han tyckte att de blev för många. En bidragande orsak var antagligen pinnen han hittade ute som kryllade av myror som blev sura och kryllade över honom sen.

En eller två myror = gulligt

En myrstack på promenad = inte alls gulligt

Jag tror det var vad vi kom fram till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Spelkväll, inte kalas (76)

Äldsta ungen fyller 8 år om en månad och redan nu, faktiskt sen ett tag tillbaka, har den här kalashuvudvärken funnits där. Ungefär sen lilla ungens kalas tog slut faktiskt.

Men så föreslog jag för den stora att om han inte var helpepp på stort kalas (det skenar iväg fortare än man vill veta och sen står man där med 20 ungar som låter illa och stökar ner) så kan man göra andra saker. Man måste inte ha kalas bara för att andra har det. Man kan bjuda bara några stycken och ha en filmkväll t ex. Eller spelkväll. Eller göra något. Eller strunta i det helt och äta tårta till frukost. Eller låtsas som att det är en dag, vilken som helst.

Så han vill ha spelkväll!!!

Den lättnaden. Så istället för stort kalas ett litet gäng som spelar tvspel (och låter illa och stökar ner) och som man kan bjuda på hämtpizza och chips och sen håller man sig ur vägen.

Bland det bästa med att barnen blir större. Lilla ungen planerar nu för sin spelkväll när han fyller år (i mars nästa år), för nu ska inte han heller ha något kalas. Vad gäller den ungen så misstänker jag dock att han hinner ändra sig.

Men ändå, spelkväll. Inte kalas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Scener från ett äldreboende (75)

Nattpersonalen sitter i hisshallen som liksom är i centrum av tre avdelningar där vi är förpassade till en väntrumssoffa och en obekväm ikeafåtölj. Vi ska förstås inte sitta hela nätterna, men har man inte ont i ryggen innan så får man det, så lite nu och då så går vi in på en avdelning och sträcker ut ryggen i en soffa.

I morse gjorde jag just detta och efter en stund kom en herre gående som undrade om jag skulle sova där. Nä, det ska jag inte, svarade jag. Jag sträcker bara ut ryggen lite.

Inga konstigheter i sig. Herrn i fråga hade varit vaken större delen av natten, men på bra humör och sjöng högt för allt och alla. Väckte några rentav och hade låna utläggningar om hur han gått i pension en vecka tidigare och lagt av med sprit (koskenkorva) och cigg ett halvår tidigare och mådde så mycket bättre nu. Allt i en salig blandning på finska och svenska, men han var glad och nöjd med tillvaron.

Nu fick han i alla fall för sig att jag var en uteliggare som ockuperat hans lägenhet som han betalar hyra för, så han surnade ju till och oavsett vad jag sa eller inte så blev han mer och mer förbannad.

Efter en stund gick jag och satte mig i hisshallen igen och kollegan gick till sitt, men det hjälpte inte, för hisshallen hörde också till hans lägenhet och det blev inte bättre när den syriansktalande kvinnan kom upp och satte sig med oss. Nu blev han förbannad på henne också, extra mycket eftersom han inte förstod henne och de gormade på varandra på var sitt språk. Ett par boende till dök upp och hade åsikter på kalabaliken (varav en ansåg att det här kräver naturligtvis en läkarbedömning och en annan försökte med hittepåfinska klicka med den arga gubben)

Med jämna mellanrum skingrades gruppen när de surnade till, men sen glömdes ju alltihop bort på vägen och så kom de tillbaka och så började det om. I två timmar.

Så jag sov till halv fem idag, i vanliga fall är jag numera nöjd om jag får sova till tre.

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 

Publicerat i Äldreomsorg, Blogg100 | Lämna en kommentar