Vi måste prata om tiggarna. Jag har förvisso inte åkt tunnelbana på jättelänge, men har ändå sett affischerna som talar om att vi måste göra något åt det organiserade tiggeriet. Samma tiggeri som ingen kunnat bevisa är organiserat gissar jag, men det kanske inte är så noga. Och det är ju för all del skillnad på tiggare och tiggare, Lingon och Berra som tigger kronor ”till bussen” är ju inhemska trots allt.
Nej, men ärligt talat. Jag vet ingenting om hur organiserade eller inte tiggarna på Södertäljes gator är. Jag vet heller inte varifrån de kommer, även om en del i alla fall verkar komma från Rumänien. Som ni förstår så brukar jag inte heller stanna och prata med dem.
Oavsett vilket så behöver man inte vara ett geni för att begripa att de här människorna inte skulle sitta där om de hade alternativ. Vi kan tycka att det är Rumäniens ansvar att sröja för sina medborgare och jag tycker också att det är jobbigt att se dem. Jag vill inte att mina barn ska behöva möta dem och tycka att de är obehagliga (för det är en del) och helst av allt såg jag att de var någon annanstans helt enkelt.
Men, och det är här människor skiljer sig åt, nu är de här så vad ska vi göra?
Skicka hem dem? De lyckas ju ändå ta sig hit, så så jävla fattiga kan de inte vara. Fast, om man år ut och år in försöker och försöker och ingenting blir bättre om man ser en framtid för sina döttrar som inbegriper ofrivillig sexhandel så kanske, men bara kanske, man sexhandlar lite själv eller säljer vad man nu skulle kunna ha att sälja för att åka till Sverige för att åtminstone försöka. Eller tror ni att de här människorna utan att tveka lämnar sina barn i månader för att sitta på våra gator och bli bespottade?
För det har jag också tänkt på, vad är det som gör att människor lämnar sina barn? Ibland faller sig våra scheman så illa att barnen inte är hemma när jag kommer hem från jobbet. Det blir alltså nästan ett helt dygn utan dem för mig (jaja, för dem också) och hur mycket jag än härjar om ungar som inte lyssnar och hur ofta jag än funderar på att skänka bort dem som hinner jag sakna dem under den här tiden. Det värker i bröstet på mig när jag kommer hem till en tom lägenhet. Att föreställa mig en månad, två månader, ännu längre utan dem, jag vet inte, men jag kan inte komma på något annat än desperation som skulle kunna få mig till det. Men vem vet, jag kanske är extra blödig.
Skit samma om de haltar lite extra för att du ska tycka synd om dem eller om de byter till smutsiga kläder varje morgon för att se eländiga ut (okej, jag hade inte heller tagit på mig finklänningen om jag skulle tigga), de gör förmodligen vad de anser sig vara tvungna till. I många andra länder kan man inte gå och förnedra sig hos soc.
Samhällets ansvar? Jo, det kan man ju tycka. Och det tycker jag nog också, men uppenbarligen så fungerar det inte särskilt bra. Fråntar det oss vårt mänskliga ansvar? Svenska samhället ska sörja för att barn inte far illa, ska vi då blunda när grannarna slår sitt barn? Jag ska sörja för mina barn, vänder du dig bort när min pojke ramlar med cykeln och gråter förtvivlat eller hjälper du honom och sätter på ett plåster om det behövs?
Kanske haltar jämförelserna, men jag tycker om att hacka ner det stora i små, små saker. Ofta blir det lättare att förstå på det sättet, samhället är ju en stor jävla koloss som ingen begriper sig på, samtidigt är samhället du. Och jag. Vi.
Så vad ska vi göra? Här och nu.
Om man inte vill ge dem pengar för att man är rädd för att de utnyttjas av någon annan så kan man ändå kosta på sig att behandla dem som människor. Med det menar jag inte att du måste ta med dem hem och bjuda på fika, även om det säkert också är en jättebra idé.
Man kan köpa en macka åt någon. Eller en dricka nu när det är varmt. Eller en kaffe på vintern. För dig rör det sig om en tia som inte betyder ett dugg, men för människan som får det kan det betyda en hel del. Och en kaffe eller en dricka kan ingen hallick (jag vet inte vad de kallas som skulle leda tiggarligorna, tiggarhallick?) ta ifrån dem och har de ingen hallick så kan de skicka hem mer av de pengar de fått i sin pappmugg.
För hur man än vänder och vrider på det så är det människor det handlar om. Nej, man kanske inte kan rädda alla, men hur hårda har vi blivit om vi dag efter dag klarar av att gå förbi de där grå tyghögarna som sitter på marken och säger ”please please”?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, rumänien, EU, tiggare, romer, organiserat tiggeri, valkampanj, hungrig, törstig, saknad