Jag vet inte hur det är hos er andra, men hos oss har vi i princip alltid när vi ska sova minst en unge i sängen. Framåt morgonsidan kan det vara två till och med, men det är lite olika.
Josh brukar gnälla över hur synd det är om honom som har barn som sparkar honom ur sängen. Det är tydligen så de jobbar, med berått mod kravlar de över till hans sida och bokstavligen knuffar honom ur sängen. Och då ska ni komma ihåg att vi talar om en man som är 193 cm lång och inte det minsta undernärd. Den tyngsta av våra barn väger kanske 21 kilo. Som jämförelse. Fatta hur starka de är! Oftast är det dessutom den lille som gör jobbet.
Eländet han lever. Går det ens att föreställa sig?
Så igår kväll när jag precis var på väg att somna kom stora ungen tassande, så jag fattade ju att sömntåget jag var på väg med skulle åka utan mig och till och med jag tyckte att det blev lite trångt. Dessutom blev jag kissnödig, alltså bortanför ”ähhh.. men jag klarar mig nog bara jag somnar”, så det var ju bara att gå upp.
När jag kom tillbaka låg det en 2-åring på min kudde mumlandes ”min kudde” i sömnen och jag gjorde vad vilken älskande mor som helst skulle göra. Jag kröp ner bredvid barnet, längst ute på kanten av sängen och sen gav jag honom en redig knuff med stjärten och så var kudden min igen.
Och det var då det slog mig varför stora karlar kan knuffas ur sängen (märk väl att han sov som en bebis hela natten medan två barn stökade rätt duktigt i mitten av sängen) och jag som är hälften så stor inte kan det.
Eftersom jag har burit barnen i mig och de har sparkat på mig både mer eller mindre bekvämt så tvekar jag alltså inte att knuffas tillbaka. På samma sätt så är jag förvisso van vid att bli sparkad och knuffad på, så en fot i örat och ett litet finger i näsan gör som ingenting annat än att man sover bättre.
Det är lite som mammor som blir väckta varannan timme under ett års tid ungefär efter en graviditet som avslutats med ett par månader när de inte kunnat sova annat än sittande och som ändå inte tar kål på vare sig sina barn eller någon annan. Eller dör av sömnbrist. Finns ju inte en frisk människa som kan leva så, men jodå, mammor gör det tydligen. Jag gissar att det handlar om hormoner, och ja, jag gissar att de kickar in även om man adopterar, precis brösten kan börja läcka pga andras skrikande bebisar när man ammar och sånt.
Vad tror ni?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, sova, sömnbrist, sova gott, barn, mammor, pappor, hormoner