Jag tror det började i mitten av december när jag blev förkyld, eller kanske rentav en månad tidigare när jag blev dum i huvudet. Så här i efterhand är det lite oklart.
Jo, det är sant. Någonstans där blev jag faktiskt dum i huvudet i den bemärkelsen att jag helt enkelt slutade begripa saker. Enkla saker. Och, eftersom jag är van vid att begripa de flesta enkla och en del jättesvåra saker var min tanke förstås att folk hade blivit ännu dummare än vanligt.
Bland annat mailade jag surt till en chef om timmar jag tyckte mig ha blivit av med. Detta efter att ha funderat på saken i en hel vecka, verkligen försökt komma på vart de tagit vägen, men till slut fanns bara alternativet att jag blivit av med dem kvar och då var jag ju tvungen att ta tag i det. Chefen förstod förstås ingenting och ett dygn senare när jag precis höll på att somna efter ett nattpass kom jag på vart de försvunnit.
Allt var i sin ordning och jag hade helt enkelt inte fattat. Såna saker var det. Och ofta. Och jag glömde bort saker. Jag som alltid haft full koll på vilka räkningar som är och ska betalas hade plötsligt ingen aning. Jag tänkte att jag sov väl lite dåligt, åt lite dåligt och så var det jävla november med det här mörkret och barnen var nog rätt besvärliga de med.
Och tappade jag inte en jävla massa hår förresten? Svårt att säga. Jag har haft midjelångt hår hela mitt liv (okej, inte hela riktigt, men nästan) så att se om man tappar normalt med hår eller massor är lätt att avgöra. Tre strån ser ut som en peruk i duschen ungefär.
Så det var nog i mitt huvud alltihop och det bästa var att äta D-vitamin och härda ut helt enkelt.
Så blev jag som sagt förkyld vid lucia. Eller ja, sjuk åtminstone. Jag hade feber en kväll och kroppen kändes exakt som när influensan är på ingående. Ont i lederna och matt och allt kändes läskigt mot huden. Allt! Så jag gick och la mig och tänkte att det här nattpasset på söndagen lär det ju inte bli mycket av, men vad är det för nummer man ska ringa och sjukskriva sig på när det är helg egentligen?
Dagen efter, på söndagen, så hade jag ingen feber, men kände mig definitivt sliten. Fortfarande ont i lederna, men mer som efterdyningar av influensan om ni förstår och jag minns att jag tänkte att det här var den kortaste influensan någonsin. Jag brukar inte åka på den, men när jag gör det så talar vi feberfrossa och jättesjuk i minst en vecka.
Så det är klart att jag åkte till jobbet. Vem sjukskriver sig egentligen för att man är lite hurven och känner sig sliten egentligen? Och dessutom visste jag inte vilket nummer jag skulle ringa till som sagt.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukdomskänsla, sliten, influensa, trött, sjuk