2. En seg jävla förkylning

Den där förkylningen/influensan bröt aldrig ut och försvann inte heller. Efter ett par veckor, runt jul kanske började jag bli darrig och känna mig ganska sliten. Sådär trött och sliten att jag grinade för att allt var så jobbigt, ni vet. Fortfarande sådär knepig i kroppen, jag svettades och frös om vartannat och blev andfådd av ungefär ingenting och jag hade tappat i vikt.

Våra barn går på ett dagis på andra sidan gatan från oss, jag blev helt slut av att hjälpa dem på med kläderna och lämna dem där och gå hem. Slutkörd som i ”jag måste lägga mig och pusta ut”. Jag tyckte också att den lilla ungen plötsligt blivit jättetung, men när jag faktiskt vägde honom så hade han inte gått upp i vikt. Jag orkade ändå inte lyfta upp honom och sätta honom i bilbarnstolen, för han var alldeles för tung.

Jag tänkte att den där förkylningen/influensan sög då musten ur mig utan att bryta ut. Virusjävel!

Jag började bli hispig också. Jag kände mig stressad och uppe i varv och orolig i kroppen, utan att kunna hitta någon egentlig orsak till detta. Och då ska det sägas att jag är expert på katastroftänk, så när jag inte kan komma på varför jag är orolig, då finns det inget att vara orolig för helt enkelt. Ändå var det så.

Sov konstigt gjorde jag också. Som i dåligt, men djupt. Men det är säkert tillfälligt, tänkte jag. Det går över.

Det gjorde det inte och strax efter nyår när jag fick skjuts hem från jobbet kunde jag inte ta mig ur baksätet. Jag hade helt enkelt ingen kraft i benen. Jag hade också svårt att skriva något sånär läsligt när jag skulle dokumentera och släpade mig upp för trappen hemma (vi bor i två plan). Jag tog puls och blodtryck en natt och när vilopulsen visade på 130 så insåg jag att det här är nog inte en seg förkylning.

Kroppen kändes som att jag hade sprungit så fort jag kan så länge jag kan. Hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdomskänsla, sliten, influensa, trött, sjuk, förkylning, hög puls, vilopuls