Så jag tänkte i onsdags morse att dagen var kommen då jag skulle lämna blod för första gången. Smset med kallelsen kom veckan innan till min stora förvåning, men vem är jag att ifrågasätta automatiska system?
Jag gick ner till centrum med en kollega som erbjöd frukostsällskap och åt en fralla med kaffe och stort glas vatten på ett fik för att sen vandra mot blodbussen. Som de lovat när jag frågade så var det ingen kö och de var så glada över att jag kom. Ta en dricka, sa de och gav mig en hälsodeklaration att fylla i och skulle sen knappa in mig i systemet.
Och börjar se sådär bekymrade ut som folk gör när det aldrig någonsin slutar väl. Jag var minst sagt lite trött och faktiskt ganska nervös. Efter ett tag så undrar de vad jag äter för mediciner, hade jag ändrat levaxindosen?
Ja, så till sist så visar det sig att jag faktiskt är avstängd från att lämna blod (på grund av att jag inte ätit samma dos levaxin tillräckligt länge) till början av nästa år, vilket när man tänker efter ändå känns rimligt. Jag tyckte som sagt att det gick lite snabbt det där.
Tydligen så var jag avstängd i det ena systemet, men inte i det som skickar kallelser. De tyckte att det var hemskt pinsamt och bad om ursäkt flera gånger och drickan fick jag absolut inte lämna tillbaka.
Men alltså, vilket antiklimax?
Det är inte alltid så lätt att dela med sig och hjälpa andra.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 24, lämna blod, hjälpa varandra, donera, dela med sig, blodgivning, sharing is caring