Ett lite obekvämt sätt att hjälpa andra är att vara den som säger som det är fastän det kanske inte är så jävla roligt. Ett exempel som ploppar upp i mitt huvud är när jag dejtade en idiot (det går inte att beskriva honom på ett snällare sätt) som för att göra en lång historia kort försökte kontrollera och begränsa mig. Jag hade varit själv i flera år och vad jag antar välmenande ”vänner” förklarade för mig att det var jag som var svår och måste bjuda till lite. Att man ju får lite konstiga vanor och faktiskt måste vara beredd att kompromissa lite i en relation.
Och jag började nästan tro på dem.
Två stycken, TVÅ sa i princip samma sak som avgjorde det hela. Det hade lika gärna kunnat resultera i att jag blivit förbannad och börjat försvara den här idioten, men istället så hittade jag mitt borttappade jag och bort med fanskapet. Och med tanke på utbrottet som följde på det så förstår jag ju att jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Vad de sa?
”Men du är ju inte glad”
Nu vill jag inte få folk att klampa runt i andras relationer och tala om hur de ska eller inte ska göra, för råd som inget har bett om gör ingen glad, men när/om någon kommer till dig och faktiskt vill ha råd eller bara dina tankar, försök att inte bara hålla med utan våga vara lite obekväm. Våga prata om elefanten i rummet så att säga.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 24, hjälpas åt, hjälpa varandra, våga fråga, säg som det är, stötta