Jag har att välja på att inte skriva något alls (mycket lockande) eller att skriva om annat än mitt valda tema. Som jag för övrigt mest känner mig låst av. Tanken från början var att jag skulle få någon slags ram att utgå ifrån och därför underlätta för mig. Det blev tydligen precis tvärt om.
Det har varit väldigt mycket måndag idag kan man säga. Det började redan inatt med den lille gossen som inte skulle sova utan ”VILA MED ÖPPNA ÖGON” efter att först ha vaknat strax efter midnatt på grund av mardröm och sen vägrat somna om. Vid tre var jag beredd att begå familjetragedi, men jag orkade inte. Sen blev det dags att gå upp kvart över sex.
Ni fattar utgångsläget. Lägg till den stora som både hade väldigt mycket måndag och är väldigt mycket sex år. Ni som inte har sexåringar i er närhet ska veta att det kallas ”den lilla puberteten”, den stora skillnaden är att när man är femton har man något slags konsekvenstänk åtminstone. När man är sex år, inte så mycket.
Det som var lugnt och skönt var de där timmarna när jag var ute och gick och nästan frös ihjäl eftersom den här vintern tydligen består av 15 dagar med 8-10 plusgrader och sen ett dygn med -10 och så börjar vi om igen.
Samtidigt så fattar jag ju att det här är ännu en såndär faaaaas och att man egentligen mest behöver andas och härda ut. Inte så lätt när man som mamma kan bli utskälld för att pappan köpte äpplen som inte var ekologiska, eller som idag för att man frös om händerna på vägen hem. De där händerna, som när mamman fick syn på dem sa ”men varför har du inga vantar på dig? Du blir ju kall”.
Just de händerna. För jag borde ha sagt att det var kallt ute (han var ute vid hämtning) och att det var långt hem (vi har inte flyttat).
Så idag när det vankades middag så reagerade inga barn. På grund av orsak så var det bara jag och barnen hemma och jag hade blivit lovad annan mat senare, så jag stekte korv och kokade makaroner till barnen, dukade, tände ljus, ställde fram maten och bad dem stänga av tvspelet. ”MEEEEEN! VI SKA BARA BLABLABLA”. Så jag väntade en stund, släckte ljusen igen och sa upp mig. Lämnade köket och gick och la mig i sängen och tittade på tv.
Vet ni hur arg en sexåring blir över såna tilltag? ”VI KAN INTE ÄÄÄÄÄÄÄTA UTAN EN VUUUUHUUXEN” och ”HAN (lillebror) HÅLLER MIG INTE SÄLLSKAP, DET ÄR INTE ROLIGT ATT ÄTA SJÄLV”. Så de fick servera sig själva efter förmåga och jag tror att middagsbordet var lugnare än på länge, ända tills den stora ungen med myndig röst talade om för sin lillebror att om han inte lägger av på en gång så får han gå och lägga sig.
Om det inte var så dränerande så skulle det vara ganska roligt.
Igår skrev jag att man ibland måste säga saker som behöver sägas fast det blir lite obekvämt. Ibland ska man inte säga något alls utan bara ta emot den verbala spyan som man får i knät. Möjligen säga tack. Det är i sanning en konst att lära sig när vilket är passande.
Jag såg för övrigt att gårdagens inlägg står på dagens datum, men jag kollade faktiskt innan jag postade och jag hade två minuter till godo!
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 24, barn, sexåring, småbarn, trött, sömnbrist, lyssna