Jag är med i ett par facebookgrupper som rör sköldkörtelsjukdomar. Det är skönt att se vad andra människor med samma diagnos tänker och känner, vad de får för behandlingar och hur de mår. Man kan fråga om vad som kommer att hända sen och om vad man kan förvänta sig.
Den senaste tiden har jag dock funderat på att gå ur alla de där grupperna, för på samma sätt som man kan finns stöd så dräneras man på energi. Det är förstås så att inte alla människor med en diagnos som får behandling mår jättebra. Vissa mår uselt i all evighet typ och andra mår hur bra som helst och ännu andra mår okej.
I de här grupperna ventilerar mest människor som mår dåligt och det är helt begripligt. Jag har inte skrivit särskilt många inlägg över huvud taget, men de jag skrev var ju när jag var som sjukast. Förvisso för att jag undrade om framtiden mest, men det är egentligen oväsentligt. När man mår bra så är man ju bara, mår man dåligt så påverkar det hela ens tillvaro.
Men, och det är det här som gör att jag känner att jag kanske måste gå ur grupperna trots allt, för jag hade tänkt vara kvar och jag vet inte, vara en såndär som visar att livet inte måste bli förstört för att man får Graves jävla skitsjukdom och livet behöver inte vara slut för att man opererar bort sköldkörteln, det finns några, och de är med i alla de här grupperna, som aldrig någonsin har något positivt att skriva. Alls.
Det talas om att vi blir förgiftade av Levaxin, att man kan få tillbaka struma oavsett om man opererats eller radiojodbehandlats och i princip alla läkare är utsända av satan själv för att de inte skriver ut naturligt grissköldkörtelhormon och det är hjärtklappningar och ångest och viktuppgång och jag vet inte alls.
Ett sätt att hjälpa andra i samma situation som en själv är att dela med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper och det är i sanning fantastiskt, för hos läkaren kommer man för det första inte ihåg vad man undrar och för det andra så har läkaren inte obegränsat med tid. Att berätta att man mår dåligt trots behandling och att det kan bli så hör dit förstås.
Att påstå att vi inte tål Levaxin utan blir förgiftade av det när det faktiskt är så att till exempel jag dör till slut om jag inte tar den är rentav farligt. Det finns ett fåtal som behöver kompletteringsbehandling och det är sant att läkare inte informerar om det i första taget.
Att tala om att man kan få återfall i Graves jävla skitsjukdom trots operation är inte att hjälpa andra om man samtidigt glömmer att berätta att man opererades när Erlander var statsminister och att man inte tog bort hela då. Graves hör till strumasjukdomarna och struma betyder egentligen bara förstorad sköldkörtel. Om man står i kö till operation och har varit jättesjuk och får höra att man antagligen kommer bli sjuk igen fast man går med på att få halsen uppskuren så blir man ju rädd.
Särskilt när det ofta antyds att läkare vet de här sakerna, men struntar i att informera oss på grund av orsak. Ibland är det läkemedelsföretagen som vill att vi ska må dåligt och äta högre doser för att tjäna pengar. En burk Levaxin kostar hela 76 kronor så man fattar ju att läkarna måste skriva ut Levaxin till nästan alla. Personligen så skulle jag välja en annan medicin att bli rik på.
Så, att hjälpa andra i samma sits som en själv genom att bekräfta och ge råd är jättebra. Att fara med rena osanningar och hittepå är det inte. Vad sägs om att vi bara tänker på det?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 24, hjälpa varandra, graves sjukdom. levaxin, tips och råd, facebook, bekräftelse, energitjuvar