Och på den sista dagen kommer det allra viktigaste, nämligen att vi måste vara snälla mot oss själva också. Vi ställer krav på oss som vi aldrig skulle ställa på någon annan eftersom de är helt orimliga och sen står vi där med det dåliga samvetet angående allt vi borde gjort/förstått/inte gjort eller vad det nu är. Till vilken nytta?
Det är inte helt ovanligt att man grejar och donar och fixar och ställer upp och sen stupar man i säng och orkar ingenting. I slutändan så blir man inte så bra på att hjälpa andra heller när orken inte räcker.
Sen jag blev sjuk har jag aktivt försökt att bli bättre på att säga stopp. Säga ifrån när jag inte orkar och då inte linda in det i dåliga ursäkter utan säga som det är, jag orkar faktiskt inte. Jag vet ännu inte riktigt vart gränserna går och jag är i ärlighetens namn lite för bra på att bita ihop lite för länge, men jag jobbar på det.
Vi ska inte unna oss saker, för det låter som något vi egentligen borde ha lite dåligt samvete för och inte riktigt har rätt till. Min erfarenhet är att det är mest kvinnor som håller på så här.
I ärlighetens namn, nu till jul, vem i familjen är det som har städat och förberett julmaten mest? Köpt julklapparna? Och vem är det som under Kalle Anka kommer att somna i soffan? Och vem kommer ha dåligt samvete för att det inte blev en glittrande tvjul i år heller?
Sluta! Eller ja, försök i alla fall.
För du är det viktigaste du har. Var rädd om dig. Var snäll mot dig.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 24, hjälpas åt, var snäll mot dig själv, ego