Det har varit ett jävla år faktiskt. Både privat och vad gäller världen i stort. Det är den korta sammanfattningen.
Året började med att jag var sjuk. Jättesjuk faktiskt. Intressant ändå att jag inte kunde ta mig ur ett baksäte strax efter nyår, men insåg inte att jag var dålig på riktigt förrän en specialist talade om för mig att jag inte kunde jobba. Alls. Och sen var jag hemma i nästan ett halvår, trots att jag i mitt tyckte nästan gled fram genom sjukvården.
Skummar igenom inlägg jag skrev om hur jag mådde och tänker att man är väl en en finurlig konstruktion som inte helt enkelt tackar för sig när man får en skitdiagnos i knät. Jag skickade ett ironiskt sms till en bekant om att har lite Graves dårå och jag tyckte inte ens att det var någon större grej. Egentligen.
Var så god, en autoimmun sjukdom som gör dig asdålig och från och med nu så löper du större risk för andra autoimmuna sjukdomar. Jaha, okej.
Men det är väl klart att det är en större grej när man inte orkar ta sig upp för EN trappa hemma hos sig själv? Eller när man inte kan lyfta sina småbarn? Eller när man har en dagsdos på tio tabletter.
Ändå kändes det som att jag fuskade till mig sjukpenning, för jag orkade ju till exempel gå på bio en gång (eller om det var två).
Men det gick ju bra. Ganska bra. Bort med den satans sköldkörteln och färre mediciner och just nu har jag förvisso ökat min levaxindos lite (kanske får jag skäll för det sen, men kirurgen sa faktiskt att jag fick) och funderar på om tröttheten i ögonen beror på oftalmopati (ögonpåverkan som man kan få av Graves sjukdom. De flesta får det under den akuta sjukdomsfasen, men ptja, man är väl lite speciell då) eller ålder och trötthet. Jag har fått en kallelse till provtagning och besök på vårdcentralen om en månad och ska be om vidare remiss till någon ögonmänniska då om det inte känns bättre.
Jag är dock helt klar med att ränna hos läkare, trots att vi har en fantastisk sjukvård. Inser dock att jag nog måste skaffa mig en husläkare som känner igen mig och inte nöja mig med en ny vid varenda provtagning.
Under första halvåret så dog två katter också. Igen. Alla dessa katter som saknas och värker i hjärtat. En som blev sjuk och en som var gammal. Nu har vi bara en katt och det är ju helt trasigt.
En bra sak som hände under samma halvår var att barnens ena faster flyttade till Södertälje. Vi har inte haft någon nära under alla år. Till exempel så har vi haft extranycklar utplacerade om vi pga orsaker inte kan låsa upp vår dörr när det behövs. En i Järna och en i Malmköping. Järna är väl ganska nära förstås och nyckelbäraren har kommit åkande för att passa barn och katter, men det är ju inte nästgårds direkt.
Fastern som kom hamnade i slutändan på en parallellgata och barnen har fått ännu ett rotsystem som hjälper till att hålla dem stadigt i händerna. Hon flyttade in hos oss ungefär samtidigt som jag blev dålig på riktigt och flyttade till egen lägenhet när jag började bli bättre. Inte för min skull, utan för att det var så det blev med lägenhet och jobb, men just det var ju sällsynt passande bitar i tillvaron.
Jag har varit tvungen att ägna mig åt gränssättning under året och det är säkert också bra. Tråkigt, men bra tror jag, för det sista vi behöver är att vända ut och in på oss själva hela tiden för andra. Åtminstone jag gör det ändå, men ja, lite mindre än förr tror jag.
När jag kom tillbaka till jobbet igen i slutet av maj kände jag mig till och med tacksam över att kunna jobba. En ny, och lite oväntad känsla.
Efter semestern vaknade jag en eftermiddag och då skvalpade det under köksgolvet. Vattenskada som resulterade i utrivet kök och hall i två månader. Vi hade inga som helst svårigheter med att hålla oss för skratt kan jag säga. Jag vrålade däremot av skratt, ett sånt där vansinnigt skratt som folk brister ut i precis när de tappar de helt, när jag tänkte på läkarna som under året talade om för mig att jag måste undvika stress. Det blev bra det med. Till sist. Försäkringsbolaget sa ingenting om någonting och hantverkarna var fina och klurade så att vi kunde använda köket hela tiden.
Vår äldsta började i sexårsverksamheten. I ärlighetens namn var vi lite oroliga, men det visade sig att det var helt i onödan. Han hittade sin plats (nära en fröken) och har vuxit otroligt mycket under hösten. Ja, och så har han lärt sig massor. Han både läser och skriver själv, inte bara att han kan, utan att han gör det och tillåter sig själv att göra fel och prova sig fram.
Under hösten har jag varit förkyld till och från hela tiden känns det som, och jag har ett par gånger tagit det vuxna beslutet att inte bita ihop utan att faktiskt tillåta kroppen att vara sjuk. Lite av rädsla också, för jag vet faktiskt inte hur mycket jag kan pressa mig själv, så jag måste tänka på att vara snäll mot mig själv. Och kanske mindre snäll mot andra.
Och så det där med kraven man ställer på sig själv helt i onödan. Imorgon är det nyårsafton och vi har inte städat särskilt mycket, utan dammråttorna dansar på bordet och tvätthögen växer som vilken välmående kompost som helst, men jag har jobbat (med en liten och försynt förkylning) och resten av familjen är någon slags smittohärd i varierande grad.
Det spelar ingen roll. Det blir nytt år ändå och om jag zoomar med kameran så kanske jag till och med får till en passande bild till instagram.
Just nu är jag som sagt inne i en svacka, men jag hoppas och tror att det vänder. Jag har fortfarande ork att promenera och jag gör det om inte dagligen, så åtminstone varannan dag. Själv. Ingen musik i öronen och blicken fäst på ingress. Kilometer efter kilometer. Det låter säkert jättetrist, men det är som att hjärnan vilar sig så att jag får lättare och lättare att sortera alla intryck och får alltså plats med fler.
Jag orkade följa med till Gävle nu innan jul. Det låter inte så märkvärdigt, men ny miljö och människor 24 timmar per dygn är ganska slitsamt. Jag fick förvisso gå undan och lägga mig ett par timmar vid något tillfälle, men det är också viktigt. Att inse att jag måste göra så och det är faktiskt helt okej. Det beror inte på att jag inte vill vara med, utan att priset blir för högt om jag inte gör det.
Förra året minns jag inte mycket av och det kanske är lika bra. Det avslutades uselt och nuvarande år började minst lika uselt, så jag tänker att nästa år kanske det blir lite lugnare. Allt som oftast är det så jag känner, att jag vill ha lugn och ro. Bara det. Att ingenting händer är inte dåligt, det beror bara på vad man ställer det i proportion till.
Det känns som att det här blev ett långt inlägg med gnäll, men det har varit ett tungt år. Det är jobbigt att inte riktigt känna igen sig själv för att man inte funkar som förut och hjärnan inte beter sig som man är van vid förutom det där som är den ena jävla dagen efter den andra. Som att katten blir sjuk och dör. Som att grannen kommer och ringer på och berättar att det droppar ner i garaget från vår lägenhet.
Samtidigt så har jag en fantastisk man och minst lika fantastiska barn som även under det här året anpassat sig och format sig efter livet så att vi fortfarande är ett. En familj. En enhet. 4 individer. Tillsammans. Ännu ett år.
Läs även andra bloggares åsikter om sammanfattning, 2015, ännu ett år till handlingarna, kärlek, sjukdom, död