Betongmisären

Idag tog jag tåget in till Stockholm för att spela Ingress. (vill du spela, så låt mig skicka en inbjudan så kanske jag får en medalj). Jag klev av vid Södra station och utgick därifrån. Jag har ju inget som helst lokalsinne plus att många människor och i synnerhet många människor som har bråttom stressar sönder mig, men när de unika portalerna hemma blir färre och färre så drivs man utåt.

Min tanke var att hålla mig kring Medborgarplatsen, kanske Götgatan. Ni vet, de där områdena där man strosar, shoppar och super. Ni som inte spelar vet inte, men när man går där med näsan i telefonen och hela tiden är på väg till nästa portal, då blir omvärlden väldigt ointressant. Jag är inte så intresserad av er andra annars heller, men för mig har Ingress också blivit ett sätt att koppla av och vila hjärnan. Så det är förstås lätt att tappa bort både tid och rum och helt plötsligt har man gått en halvmil och tappat två timmar.

Hur det nu kom sig så började jag göra uppdrag i spelet och hamnade tydligen längre och längre bort från turiststråken. Då upptäcker man att det finns vanliga bostadshus i Stockholm. Jo, det här vet jag ju, men som utsocknes tänker man ändå på Stockholm som en stad man åker till, inte en man bor i annat än i utkanten och där är ju inte vi (som åker in).

När jag så går där för mig själv och spelar så hör jag plötsligt barn som skriker och tänker att det har förstås hänt något och tittar upp. Och tydligen är det ett dagis jag tittar på? Lite oklart eftersom gården såg ut som en gigantisk asfalterad uteplats med en liten sandlåda på och så de här barnen som gjorde såna där saker som barn gör.

Lite senare går jag förbi någon slags park med någon sandlåda, en uteplan (tennnis? fotboll? En såndär inhängnad ganska liten som brukar finnas på stora lekplatser) och den låg tydligen i anslutning till en skola för det var fullt med större ungar som (kanske) hade idrott. På bänkarna runt omkring satt herrar med diverse missbruksproblematik varvat med skolungar och upptagna människor med solglasögon. Rörande ändå att ”Sigge” (nån unge hette så) får se lite av samhällets olycksbarn också.

Allt omgivet av ganska hårt trafikerade vägar och betong. Och då slår det mig att det finns alltså inte bara bostäder här, utan människor som faktiskt bor här? Och inte bara singelmänniskor i karriären som vill ha nära till utelivet, utan också barnfamiljer med skolväskor och dagislämningar. Lämningar på förskolor som har asfalterade små lekgårdar som rimligen är stekheta sommartid.

Jo, jag vet, man påstår att Stockholm har massor med grönområden, men inte där i krokarna där jag vandrade omkring. ”Parkerna” var mer stampat lergolv, men stockholmarna kämpade tappert på med sina stora solglasögon och små lunchlådor.

Och folk väljer alltså att bo i den här misären frivilligt? Inte bara det, de betalar sjukt många miljoner för att göra det? För betong och stampat lergolv. Jo, jag vet, man kan köpa lägenhet vid vattnet och säkert få till en liten uteplats med någon rabatt också, men hur många vågar ens drömma om det inom Stockholm stad?

Vi bor ganska centralt, men dagis har ändå två stora gräsytor med gungor och klätterställning och vinbärsbuskar och jordgubbsplantor och skolan ligger inte längre bort än att de hinner traska iväg till en stor park (en riktig park alltså, med gräs och träd och myrstackar där man inte ens behöver sitta i närheten av andra.) när de känner för det. Jag har fan gräs utanför min balkong.

Men det är klart, jag bor inte i Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i Blogg100. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.