Min pappa har alltid varit såndär att han talar om hur det ligger till och säger åt folk. Det betyder inte att han vet vad han pratar om, men ja, du vet.. Min uppfostran var ganska auktoritär på det sättet, inte så mycket diskussion utan ”du ska göra så här, du får inte göra så där” typ. När jag hade flyttat hemifrån och mina föräldrar kom på besök så kontrollerade han om jag hade bäddat sängen (det hade jag inte) och sen blev jag tillsagd att göra det (det gjorde jag inte) till exempel.
Det här har förstås förändrats. Jag var tvungen att tala om för honom att hemma hos mig så bestämmer jag och passar det inte så kan han åka hem igen. Han har aldrig varit den som kommer på besök i tid och otid, men han slutade inspektera och tala om vad jag ska göra så jag blev väl erkänd som vuxen där någonstans antar jag.
Idag fyller han år och jag och yngsta pojken ringde för att gratta och eftersom han (min pappa) gillar att prata mer än att lyssna så gjorde han just det. Bland annat berättade han att han hade varit uppe på taket och lagat ett hål varpå jag direkt svarar ”Men jag har ju sagt åt dig att du inte ska klättra upp på taket!”
När hände det här? Samma pappa som jag i tonåren vare sig vågade eller såg någon mening med att fråga om lov för att göra saker fick inte lov av sin dotter att klättra upp på taket? (det kommer han att göra igen)
Eller som när han börjar säga otroligt dumma saker och jag talar om för honom att han inte får säga sådär så att mina barn hör. Inte ”jag gillar inte” eller ”jag tycker inte”. Du. Får. Inte. Säga. Så.
Hade någon sagt för 20 år sen att jag skulle säga åt min pappa att han inte får göra si eller så hade jag tagit för givet att människan var stollig, för ingen talar om för min pappa vad man får göra.
Eller ja, tydligen så gör jag det.
(Pappa fick det här i födelsedagspresent. Han samlar på grejer och just grejer är något han behöver väldigt lite så jag tänkte att jag köper nåt som någon annan behöver. Det är antingen det eller trisslotter, för såna kan man faktiskt inte få för många av)
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, relationer, föräldrar och barn, föräldrar, pappa, maktbalans