– Men mamma, det var väl onödigt att morfar dog? Han lovade ju att komma på mitt 8-årskalas och nu kan han inte det.
– Ja, hjärtat. Det var hemskt onödigt och nu kan han inte komma på ditt kalas.
Så Min pappa, barnens morfar, dog i helgen. Jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att jag numera är föräldralös. Märkligt ändå att oavsett hur gammal man är, jag var 29 när min mamma dog och alltså 41 när min pappa dog, men den mest framträdande känslan är ändå samma som när man som liten blev ledsen och förtvivlad och grät ”jag vill ha min mamma”
Jag grät efter min mamma när hon dog. Jag vill ha min mamma!
Jag gråter efter min pappa nu. Jag vill ha min pappa!
De kan inte trösta mig. De kan inte göra det bra igen.
Hur gör man nu?
Läs även andra bloggares åsikter om livet, sorg, pappa, mamma, föräldrar, kärlek, döden
Åh, beklagar verkligen. 🙁
Jag beklagar din (er) förlust.
Och jag har ingen aning om hur man SKA göra när man själv helt plötsligt är äldsta generationen, men jag vet att man tvingas lära sig leva med det. Överleva.
Verkligen onödigt… ????. Nu kan han vara tillsammans med din mamma i himlen????. Kramar till er
Varma tankar.