Så Stockholm har sportlov den här veckan och om man inte åker på skidsemester eller bara låter barnen stå och spela tvspel så försöker man göra, eller få dem att göra något annat.
Igår tvingade jag hela familjen till skridskorinken. Den här säsongen har vi faktiskt varit där ett par gånger, mest för att stora ungen ju skulle åka EN gång med skolan och för att han ens skulle överväga det så tjuvtränade vi och på den vägen är det. De tycker att det är ganska roligt.
Det är lite otacksamt dock att försöka göra saker för barnen, med barnen när man varenda gång måste fösa/tjata dem ut genom dörren, men väl på plats så var ungen som absolut inte skulle åka först ut och sist in.
Jag blev däremot lite övermodig på mina skridskor. Jag har åkt kanske 3 eller 4 gånger nu och inte ramlat en enda gång, så nu kan jag ju det här. Eller inte, för igår var dagen när jag ramlade rätt ner i isen med en redig duns. Vet ni att så här trettio kilo sen förra fallet på skridskor så dunsar man lite hårdare?
Det gjorde satan så ont där och då, men jag bet mig i läppen och kravlade mig bort till sargen (värdigheten!) och tog mig upp. Sen åkte jag och bytte om. Tur för mig att det bara var jag och den stora ungen och ett par med en pojke på isen då och ingen skrattade. Eller jo, stora ungen gjorde nog faktiskt det. Lite.
Vet ni ens hur handikappande det är när man har en blåslagen stjärt? Jag visste det inte kan jag säga.
Saker jag kan göra utan att det gör ont: ingenting
Saker jag inte kan göra utan att säga ”aj”: sätta mig, resa mig, vända mig i sängen, lägga mig, kliva upp, böja mig osv osv.
Jag ska nog inte åka mer skridskor den här säsongen. Nu återstår det att se om jag ska jobba på måndag eller om jag får ringa och sjukskriva mig på grund av ond röv.
Läs även andra bloggares åsikter om sportlov, skridskor, ramla, blogg 100