Jag läser att föräldrar lever längre än folk som inte har barn, och eftersom jag såg det mitt i ännu ett episkt utbrott följt av hur dum jag är och sen påföljande dåligt samvete för att man sagt detta och sen samma sak återigen så tänker jag att det där är inget annat än rent ljug.
(ni undrar vad jag har ställt till med? Jag bad barnen städa sitt rum. Den ena plockade lite och var sen tvungen att ta rast, den andra orkade inte alls. Efter ett par timmar och middag sa jag att nu blir det så här, ingen av er kommer att få spela tvspel eller titta på tv innan det här rummet är mer städat än det någonsin har varit. Den ena for upp som skjuten ur en kanon och satte igång. Den andra.. orkade inte. Han var så trött. Okej, sa jag, då får du gå och lägga dig istället, men eftersom du inte städar så blir det inget tvspel eller tv den här veckan. BOOM!)
För det kan bara inte vara nyttigt att bli osams med någon flera gånger per dag, att tjata hål i sitt eget huvud följt av huvudvärk, att aldrig få sova ut pga ”han slog mig, jag vill ha frukost, titta på min tå, jag har gjort en present” (jag bortser från spädbarnstiden här pga hormonerna som gör att kvinnor överlever på ingen sömn och inte ens tar kål på sin avkomma) eller att få skäll för någonting som hände den där regniga torsdagen förra mars. Du vet det där han sa då och som du inte lyssnade på.
Och då har jag inga tonårsbarn än och det vet man ju att det ska ju också ge sömnbrist, huvudvärk och konflikter. Ja, och det kan definitivt inte vara nyttigt med det där dåliga samvetet som hela tiden finns där, oavsett hur mycket man försöker stampa ner det till ingenting. Det här ansvaret man har att försöka att ha sönder barnen så lite som möjligt. Vem lyckas med det ens?
Ska man vara lite seriös så handlade väl undersökningen förvisso om hypotesen om att det är viktigt med stöd av sina vuxna barn när man blir gammal och det stämmer säkert. Man lever längre om det är någon som reagerar på att man glömmer bort vart man bor eller att stänga av spisen och om någon saknar en och kan larma efter ett eller två dygn när man har snubblat på den där mattan och slagit sig fördärvad och inte kommer upp än om ingen reagerar.
Fast för att få stöd av sina vuxna barn när man är gammal gäller det förstås att man inte hade sönder dem alltför mycket under uppväxten och att man själv håller sig på benen tills de är vuxna. Hur var det nu med att tappa det och vråla tillbaka så att hela kvarteret hör? Eller när man inte orkar vara konsekvent utan bara ”ta en jävla bulle då, bara det blir tyst nångång”? Eller när man svär?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, barnuppfostran, barn, småbarn, föräldrar lever längre