Så. Idag serverades fläskpannkaka, lingonsylt och cole slaw till middag. På grund av orsak föll det på min lott att både laga mat och försöka nå fram till trulig sjuåring och det säger sig självt att det inte är lätt.
Ändå, på något sätt, där vid matbordet öppnade han sig och sa ”vet du hur det känns för mig? Så här känns det’ och det är såna ögonblick som man bara måste fånga.
Har man samtidigt en femåring som mal på om hur orättvist livet är för han tog mer sylt igen igen och igen fast man talar om att just nu behöver jag prata med din bror, ta hur mycket dylt du vill och han ändå fortsätter, då kanske man häller ut ett halvkilo lingonsylt över den där jävla fläskpannkakan bara för att det ska bli tyst ett ögonblick.
Det blev tyst ett ögonblick och minen var obetalbar. Vare sig pannkaka eller sylt blev uppätet, för plötsligt var ungen mätt.
Inte mitt ljusaste föräldraögonblick, men jag mötte min sjuåring där och då, så det var ändå värt det.