Idag skulle min pappa fyllt 74 år.
När människor är döda och inte finns annat i minnet tenderar de att bli lite bättre för varje år och alla dåliga sidor liksom försvinner. Jag vill inte påstå att han var världens bästa pappa, för det var han med säkerhet inte, men han var min pappa.
Jag saknar min pappa (nästan) varje dag och vi pratar ganska ofta om honom, jag och barnen. Nu på mors dag åkte vi till kyrkogården med blommor till mormor. Lilla ungen var inte så intresserad av att ge henne blommor ”för morfar var mycket roligare”.
Nå. Till mormors försvar så hade hon varit död i nio år när du föddes så oddsen var kanske inte på hennes sida till att börja med?
Idag lämnade vi blommor igen, den här gången till morfar. Jag plockade dem i växtbassängen utanför köksfönstret, han hade gillat att få egenodlade blommor. Varenda gång han kom på besök inspekterade han min rabatt innan han ringde på.
Gräslöken löper amok i år igen, ser du? Och gullvivan som du grävde upp på landet åt mig blommar året om.
Jag saknar min pappa (nästan) varje dag.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, pappa, sorg, föräldralös, födelsedag