Igår när jag vaknade efter ett nattpass var världen vit, och det med besked. Ett par modiga centimetrar låg på marken och lyste upp i mörkret. Äntligen, tänkte jag, för oavsett vad man tycker om vinter och kyla så är barmark och evigt nollgrader inte som det ska vara. (miljötomten inom mig undrar över hur grundvattennivåerna kommer att påverkas?) För att inte tala om hur vi påverkas av mörkret som känns värre än någonsin när inte ens snön finns att lysa upp.
Ett par timmar senare hade snöfallet bytts ut mot regn och ett par plusgrader och under natten sjönk temperaturen ett par grader under noll. I morse var således världen inte längre särskilt vit, men däremot endast anpassade till varelser med klor eller medar på fötterna.
På vägen till barnens skola drog jag således i backen. Jag har alltså inte halkat och ramlat på.. jag vet inte, evigheter? Aldrig? Men när precis all mark är täckt av is är det svårt att hålla sig på benen, så swish och där satt jag omgiven av mina förvånade ungar. En man stannade och hjälpte mig upp och vi halkade vidare över gatan. När mannen är nogsamt utom hörhåll och jag har börjat samla mig igen säger stora:
-Det där såg roligt ut i ögonen.
(Gjorde jag illa mig? Inte särskilt, tänkte jag då, men nu har jag ont i handen och i en axel. Ok, axeln gjorde ont innan också. Tog jag upp det på min årliga kontroll på vårdcentralen när jag gick dit efter att ha lämnat barnen? Självklart inte, men grattis till mig som tog upp både sömnproblem och onda fötter)
Läs även andra bloggares åsikter om halka, vinter, autism, saker barn säger