Och så gjorde vi oss en liten pappersprodukt

E-hälsomyndigheten har sen 11 april ändrat så att man inte längre automatiskt kan se sina tonåringars recept som vårdnadshavare när man loggar in på ett apotek. För de allra flesta spelar det här förstås ingen roll alls, men för ganska många gör det just det. Spelar roll alltså.

För barn med diverse funktionshinder och sjukdomar som gör att de vare sig kan eller vill ta ansvar för sina egna mediciner till exempel. Jag ska inte gå närmare in på det där, men det är inte så enkelt att man tar sin unge i handen och går till ett fysiskt apotek alla gånger. För dem och deras föräldrar spelar det en jävligt stor roll.

Man har gjort den här ändringen för att stärka den personliga integriteten. Jag är förvisso ett fan av just integritet, även när det gäller barn, men här.. jag vet inte. Det pratas om tonårsflickor som inte vill att föräldrarna ska veta att de äter p-piller bland annat, men de lär knappast vara så många fler än ungarna med diverse diagnoser som gör att de helt enkelt inte kan ha koll på sina recept. Dessutom, om jag var förälder till en flicka som jag inte vill ska äta p-piller så skulle jag helt enkelt se till att hon inte hade någon id-handling så hon ändå inte kan hämta ut sina mediciner och lösa problemet den vägen.

I alla fall, i varje enskilt fall ska en farmaceut göra en sekretessbedömning när man hämtar ut sin tonårings medicin. Hur gör de den bedömningen? Hur avgör de vilken medicin mitt barn inte vill att jag ska veta att hen fått utskrivet? Ok, om jag vet exakt vad jag ska hämta är det ju enkelt, men efter ett par stående läkemedel som man petar i ungen så är inte ens det glasklart.

Det är väl inte självklart att min trettonåriga dotter har problem med att jag vet att hon äter p-piller eller att min trettonåringe son vill att jag ska veta att han fått antidepressiva? Eller så är det också så att jag som förälder, som har ansvar för att ungarna är hela och rena och får den vård de behöver när de behöver den också behöver veta vad de äter för läkemedel?

Det känns lite som en pappersprodukt ärligt talat. Tonåringen kan inte skriva en fullmakt eftersom hen är omyndig, men man kan skicka in en blankett för sekretessprövning. Vareje gång man vill hämta ut medicin. Eller gå till ett apotek då. Har man en hemmasittare som man inte kan lämna ensam på grund av orsak så blir det besvärligt förstås.

Men om farmaceuten gör bedömningen att jag inte ska få se det här läkemedlet som min tonåring fått utskrivet och min unge inte tänker lyfta ett finger för att underlätta fastän mediciner faktiskt får hen att må bättre? Jag tror att det här är en ickefråga egentligen, för vem har ens hört talas om att en förälder inte fått hämta läkemedel till sin tonåring? Även tidigare har man alltså gjort en sekretessbedömning på fysiska apotek, skillnaden är att den nu också görs på e-apoteken.

Så då undrar jag till sist ändå vad det hela ska vara bra för? Det krånglar till det för vissa grupper, men när man kommit förbi pappersarbetet så verkar det inte bli någon skillnad alls i praktiken. Lite mer jobb för fler bara, vara ena gruppen förblir oavlönad (föräldrarna då om du inte begrep det)

För det är klart att man finner en lösning, precis som man gör på alla andra hinder som dyker upp i vardagen. Det är bara det att det hela tiden är små, små saker som man måste rodda med mest hela tiden för att få tillvaron att fungera och många små, små saker blir minst lika jobbiga som stora.

Läs även andra bloggares åsikter om e-hälsomyndigheten, npf, barn, läkemedel på recept, mediciner, integritet, krångel

Det här inlägget postades i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, Föräldraskap, Integritet, samhälle. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.