Alldeles nyss såg jag en bekant dela ett inlägg om ett par skitungar som störde en hel buss under en resa på en kvart ungefär och undrade om det här förbjudandet av barnaga var så smart egentligen.
Igår såg jag en på twitter som skrev om magont eftersom föräldrar på offentlig lokal så åt sitt barn att sluta bete sig och att alla skulle tycka att det var skönt när de gick. Twittraren vågade inte säga ifrån.
Nu ska det sägas att jag uppfattade det ena inlägget som lite raljant och det andra inte, men ändå. Det går ju inte att göra rätt?
Antingen säger man inte åt sin unge när han (jag skriver han eftersom mina ungar är pojkar) beter sig illa och då är man en jävla skitmorsa som inte uppfostrar dem. Eller så säger man åt honom och ägnar sig i princip åt barnmisshandel?
Jag tycker att barn ska få låta och vara glada, samtidigt som jag förstår att de som inte har barn eller för all del andra barn är måttligt intresserade av mina barns stojande. Således finns det tillfällen när det är mindre lämpligt att göra just det och då säger jag åt dem.
Ett ganska färskt exempel som faktiskt gjorde att jag kände mig lite träffad ändå när jag såg den där tweeten var när jag var och fikade med vår femåring. Ganska tvärtemot, ganska söt, ganska högljudd, väldigt verbal och kärleksfull. Inte så lagom.
Vi gick till Espresso House där han fick någon bulle och någon dricka som han tryckte i sig samtidigt som han talade om högt och tydligt att den var nästan lika god som bullarna på Tidermans och vet du, mamma? Blablablablabla.
Jag försökte få honom att dämpa sig, men det brukar inte gå så bra. Märk väl att det inte rörde sig om skrikande, utan om högt tal och det kanske omgivningen måste stå ut med. När han var klar och jag inte var det rann han liksom ner på golvet och under bordet. Jag funderade på allt äckligt som fanns där, men okej.. sen runt bordet, runt grannborden (som var tomma), fortfarande pladdrande. Nu talade jag om för honom att han stör och behöver var tyst och sätta sig på sin plats. Han tog det som en utmaning och log brett och fortsatte med vad han höll på med, plus att han hotar med att slicka på stolen (den stod närmast)
Så jag sa att om han inte lägger av så går vi. Ja, så han slickade på stolen då. Och på bordet. Och gick iväg och slickade på en blomkruka. Lika nöjd med sig själv som jag var missnöjd med situationen av hans min att döma.
Jag fick nog och samlade ihop våra grejer och sa att nu går vi, för det finns ingen härinne som tycker att det är trevligt när du går runt och slickar på saker och låter illa. Nu går vi och låter de andra gästerna fika ifred.
Och jag kan inte se felet med det? Det må vara att de andra gästerna kanske tänkte att han var mentalt handikappad och att jag var en jävla häxa som talar så till mitt barn, men nu är det inte så och det vet förstås inte de andra något om, men jag såg det som mitt ansvar som förälder att helt enkelt ta ut ungen därifrån eftersom han störde dem.
Det är en sak om man inte kan var det nu må vara på grund av orsak, men då får man dels anpassa situationen och dels göra det bästa av det, men min unge kan sitta på en stol och fika utan att låta illa och slicka på saker. Och gå runt och slicka på saker, alltså.. nä. Inte okej helt enkelt. Har man det behovet får man väl ta med sig något att slicka på istället.
Men så finns ju ändå tvivlet. Har jag kränkt mitt barn genom att tala om att andra människor tycker att det är skönt att vi går? Misshandlat genom att göra till åtlöje?
Man gör så gott man kan utifrån det man vet och begriper. Ibland räcker det inte till. Ibland visar det sig vara helt fel.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, föräldraskap, skitungar, uppfostran, uppförande, mamma
