Vill Ikea inte ha mina pengar?

Av olika anledningar så tog vi en sväng till Ikea igår. Märkligt nog så var inte parkeringen helt full och det i kombination med att vi de senaste 3 gångerna när vi varit där klivit ut tomhänta och förbannade hade ju kunnat vara en ledtråd till att besöket även denna gång skulle generera frustration i bästa fall.

Jag trodde att jag skulle köpa en mappvagn, gångjärn till en kökslucka och en lite, men hög byrå till den lilla tvn min kollega har dumpat här. (hon tycker synd om mig som måste titta på sport hela tiden). Hans kungliga höghet trodde att han skulle köpa någon slags kudde till laptopen och så skulle vi provsitta soffor.

Smart som jag är och van vid besvikelser så kollade jag innan att mappvagnen fanns inne och förutom en idiot som för ovanlighetens skulle gick för sakta i snurrdörrarna så att jag fick dem i ryggen så gick det ganska bra att leta fram den också.

Tydligen vill Ikea inte sälja saker längre, för på vagnen, där den där lilla lappen ska sitta där de berättar vart jag kan gå och hämta den lilla vagnen, satt nu en annan lapp. ”Kontakta personal för information och köp” Va? Det är en liten vagn alltså som enligt ryktet är mer eller mindre ihopfällbar och får plats i ett paket som man till och med kan ta med sig på bussen och man är lite klurig. Så jag ser mig om då, efter personalen. Tror ni att det fanns någon? Nej, just det! Och vid en närmare undersökning av omgivningarna så visade det sig att de där små lapparna satt ju på det mesta.

För personalen har numera de flesta kollin på avdelningarna och delar ut när man frågar efter dem? Det skulle ju förklara varför personalen definitivt var någon annanstans.

Ingen mappvagn för mig alltså och således inga mappar heller, nästan 500 kronor mindre till Ikea. Eftersom vi bor närmast världens största ikeavaruhus och grundaren har varit så smart som såg till att man måste gå igenom hela varuhuset för att hitta ut så lyckades vi ändå få ihop lite tröstprylar och den där kudden då. Förmodligen hade vi hamnat på de där 500 kronorna igen (men hade jag kunnat hämta den där jävla vagnen så hade vi nu varit uppe i en tusenlapp!) och det dåliga humöret fick vi väl på köpet så att säga.

Kassorna nästa alltså. Det är nu vi börjar förstå vart alla människor är, de står nämligen i kö. Två vanliga kassor är öppna och sen ett par snabbkassor. Det må så vara att det inte var mycket folk totalt sett, men en inte helt okvalificerad gissning är att vi hade fått stå uppemot en timme i kö. För en kudde, en matta och en lampjävel?!

Vi ställde grejerna och gick. Som vanligt. Och jag blev ännu surare eftersom jag ännu en gång trodde att jag skulle köpa saker och gick hem tomhänt. Eller ja, tomhänt och tomhänt, vi köpte ju golvpolish på Ica. Det var ju nästan lika roligt.

Andra bloggar om: Ikea, köpbeteende, service, köer